Knyter ihop en konstig säck...

Det har gått några dagar sedan bloggposten om föräldraförsäkringen. Det är möjligt att jag gjorde mig själv en otjänst som skrev den i och med att jag hade sån sorts idé om att sammanställa och försöka förstå - allt med syftet att bli visare.

Hur har det gått?

Ja...säg det.

Nu har jag i alla fall satt mig ner. Att sätta sig ner är som bekant en term som markerar allvar, tanke och planläggning. Att stå upp, eller gå omkring...det leder ingen vart. Bara bort.

Jag fann att många av de som argumenterade och hade inlägg i debatten använde sin egen familjesituation som ett sätt att hävda sin ståndpunkt. Jag försöker bortse från sådant och fokusera på en samhällsbild.

Ordet diskriminering förekom ytterst sällan i debatten, som om det var en ickefråga. Istället var det två andra tunga nedslag, grundbultar, som fanns i diskussionen. De står dessutom mot varandra

1. Familjens rätt, individens frihet att göra som de själva finner bäst. Dvs - staten skall inte in och peta i familjen.

2. Könens likaberättigande - (diskrimineringsfrågan enligt min karta)

Det här visste jag om innan jag skrev bloggposten. Jag trodde det skulle vara en stor fråga - att många av mina läsare skulle reagera, tycka till, men så har inte skett. Jag är inte ledsen, bara lite förundrad.

För många är det kanske en ickefråga som inte engagerar. De ser på detta som jag på FRA-debatten som inte bekommer mig alls. Integritetsfrågor har alltid varit långt ner på skalan för sånt jag slagits för. Har aldrig känt mig hotad, utsatt på det sättet.

Annat är det med rättvisa och diskriminering. Ta bara debatten på Gotland just nu... OK...jag tar den i en annan postning, kanske - men läs det här. Mäktigt inlägg. Omäktigt och förbluffande korkat är då entreprenörenlobbyisten Staël von Holsteins debattartikel. Ger mig rysningar och kalla kårar.

Jag lämnar den disksussionen nu, men den får tjäna som exempel på hur illa jag mår av att vissa skall ha, men andra inte.

Så här resonerar jag - lite klokare och förhoppningsvis något visare:

I grunden är jag för individens frihet, betecknar mig som liberal. Egentligen borde vi ha så lite av bidrag som det överhuvudtaget går, då jag har nån sorts tro om att den socialdemokratiska linjen som gällt under många år och som fortfarande genomsyrar samhället byggde på att alla skall ha det ungefär likadant. Solidaritet. Rättvisa.

Problemet för mig är att Rättvisa inte innebär att alla skall ha det likadant. Däremot vill jag att alla skall behandlas lika inför lagen och inte diskrimineras i de försäkringssystem som vi har. Detta gäller i högsta grad mellan könen.

Således- Skall vi ha en föräldraförsäkring alls - så skall den vara ickediskriminerande. Och barnbidrag t ex, skall inte med automatisk betalas ut till modern.

Det var egentligen det jag ville lyfta, samt att - och detta är mycket viktigt - vägen till jämställdet någ genom att arbeta MOT diskriminering. Kommer du till en arbetsplasts där man säger; -Ja, här är vi så bra på jämställdhet och vi arbetar med dom frågorna hela tiden. Då blir i vart fall jag lite bekymrad.

Målet är jämställdhet. Metoden är att arbeta med att undanröja diskriminering. Precis som jag hela tiden i alkoholdebatten vill kalla saker för dess rätta namn, så vill jag lyfta begreppet diskriminering. Synliggöra det. Våga prata om det.

Mitt försök var då - utifrån framförallt kvinnornas perspektiv, de som tycker att "han därhemma inte hjälper till, spelar innebandy och åker på konferenser medan jag får dra runt på snoriga ungar, hämta och lämna" skulle kunna få det lite bättre i vardagen, större möjligheter till löne- och karriärutveckling, avlasta sig från duktigaflick-oket om den nuvarande föräldraförsäkringen skulle indiviualiseras.

Jag har valt att inte lägga några aspekter på "barnets behov" eller "anknytningsteorier" - det jag ville synliggöra var en socialförsäkring som trots 35 års drift inte förmått ändra dess utnyttjande till mer än snedbelastningen 80-20. Och då har ändå staten varit inne och petat - sagt att 60 av de 480 dagarna skall tas ut av den ena föräldern.

Det som får mig att häpna är att individbaserad föräldraförsäkring möter ett så kompakt motstånd. I Sverige. väääärldens bääästa och mest jämställda land. Eller? En reform där alla skulle bli vinnare.

Nu kommer min bakgrund i alla fall. Uppväxt i en lärarfamilj. Mor o far har samma jobb och lika mycket arbetstid. Morsan sköter all markservice, har ansvar för allt, jagar ut farsan ur köket - han tillåts inte ens diska. Hus o hem står och faller med mor. Skulle hon hamnat på sjukhus en längre tid skulle vi gått under socialt. Jag förstår inte. Då, på radhusgården under 60-talet, då var det inget konstigt. Då var tant Doris och dom andra tanterna hemma och tog hand om sin man som kom från kontoret och var trött, ville ha mat och läsa sin tidning i lugn och ro. Röka sin pipa.

Den bilden är visserligen utraderad men mycket lever kvar. Och som ensamstående pappa sedan 10 år tillbaka har jag fått se mig själv transformeras från at ha varit den där marginaliserade halvfiguren som perifert körde bilen, tände grillen och målade ett staket till att ta fullt ansvar, laga all mat, tvätta, städa, stryka, diska fixa dona köra hämta lämna osv. En ynnest som jag tycker fler män borde få uppleva - utan att behöva skilja sig och ha delad vårdnad.

I skenet av det blir en sån här kommentar;

Louise sa...

Om pappan till mina blivande barn kräver halva föräldraledigheten, då blir det inga barn!

..något som gör mig mörkrädd. Jag bemötte kommentaren på slagfärdigt Twittermanér:

Nemo sa...

@ Louise - Så bra!

Jag tänkte - att med den inställningen så går vi bara ett varv till i det som Karin Friberg beskriver i sitt förnämliga inlägg.

Men, Louise - om du läser det här - oavsett om vi får en individbaserad föräldraförsäkring eller inte, så kommer du forfarande ha möjligheten att vara hemma och putta bort den där innebandyspelande slashasen som bara dricker öl, ser på fotboll och på sin höjd kan tända en utegrill i syfte att "hjälpa till med maten". Det är bara det att din tid som föräldraledig och försäkrad kommer att kortas.

Bloggen fridholm.net har en mycket välskriven post där Mary XJ, Karin och jag citeras. Den länken kan du som avslutning gärna klicka på. Den sammanfattar debatten mycket bättre än vad jag kunnat göra - även om Göran Widham drar andra slutsatser och resonerar på ett sätt som kollarar bort mig. Bland annat använder han en sprindningsteori som argument för att inte peta för mycket i de könssneda strukturerna. Jag tycker ju givetvis tvärtom. Ju större anledning, liksom.

Till sist - den bästa kommentaren jag fått under de här debatten är från en som inte håller med mig och som svarar så här: - Thomas Nyberg

Nemo,

Jag har givetvis ingen lösning på jämlika löner för kvinnor och män med lika arbete. Är bara förundrad över att det fortfarande är så. Vi kan bara hoppas att det ngn gång blir verklighet.
Sen tror jag som du att jämlika löner inte med automatik gör att man delar upp föräldraledigheten. Men det hade kanske underlättat när föräldrapar med likvärdigt arbete väl ska välja vem som ska vara hemma med barnet.

Är också inne på det du säger att förändringen bäst sker med ändrade värderingar i hemmet.Frågan är bara hur man gör det?
I ojämlika familjer får tyvärr barnen oftast samma förlegade värderingar som sina föräldrar.
Kanske en individuell föräldraförsäkring ändra på saken men jag är osäker på om ytterligare lagstiftande regleringar löser problemet.
I redan jämlika familjer gör det kanske varken till eller från för där funkar det redan.

Jag ska ladda ner SCB:s skrift och läsa på fakta och ser fram emot din uppföljning av ditt blogginlägg.

Precis så klokt och moget svarar en människa som kammat sig ordenligt. Det är inte utan att jag bli avundsjuk.