Inkonsekvens - om kärlek och hat

Image by Ulf Bodin via Flickr

Det är inlägget skulle egentligen handla om kärlek. Och det gör det på sätt och vis.

För jag har på något vis slutit fred med mig själv när det gäller han, Birro. Han den långe som inte skriver manus. Längst och yngst. Han når mig inte längre. Jag kan omöjligen ta honom på allvar.

För Birro gör som jag gjorde när jag var ung och dum, när jag var ett omoget fyllo, han envägstwittrar. Han gör sig oanträffbar. Han stoppar skallen i sanden, svarar inte på mail. Han gör upp med allt enligt egen agenda och bestämmer vad som är rätt och fel, vem som har rätt att känna sig kränkt och skadad...

I sin fotbollsblogg påpekar han försynt att någon har klamydia i skallen.

Det tycker jag inte en poet, ens med blommiga kalsonger, komma runt med.

Låt mig vara mycket tydlig; Jag har inget emot Birro som person. Har aldrig träffat honom, sedan 1991. Det är hans beteende jag hackar på. Ett beteende, oavsett vem som utövar det, gör mig missmodig, osäker och tveksam.

Han lajar runt i Allsången och bloggar fotboll, framträder som sidekick och är en litterär profil. Till vilken nytta? Han behöver inte leka längre. Han kan komma fram och bete sig. Bete sig vuxet. Bli lite mera.... ja... bli lite mera Ranelid. Det skulle kunna bli så här - Birro, men ändå inte:

Ur: Ett liv av kärlek - att hata när det faller sig (en ännu inte skriven bok)

Ah... Proust, Morreissey eller Thåström skulle aldrig ha fixat det här.

Dom är för små. Deras texter är stora, men det här förstår dom inte. Dom kan aldrig se storheten eller förmå älska som jag gör. Strindberg och Lundell, kanske. Ja - det skulle nog vara dom enda.

Inte heller har någon av dom tillgång till hatet på samma sätt som jag. Den där vreden som jag utstrålar. Som får maskarna i diket att skita på varandra då jag går förbi längs vägkanten. Som kan få den minsta lilla spirande johannesört att kräkas då mina steg trampar sommaräng.

Men som jag trampar. Uppför Brösarps backar, och hela vägen mot Kivik tills jag slutligen når Stenshuvud. Denna vidunderliga vy med utsikt åt nord och syd.

Här sätter ja mig ner och älskar. Mina ord. Alla mina ord som svävar ut som maskrosdun över havet, som driver över havet. Levande. Odödligt.

Vad är väl alla anonyma pissråttor som ligger i buskarna. Trasiga och stinkande av sitt eget självförakt. Dom förtjänar inte mig, dom förtjänar inte orden. Dom äcklar mig men skadar mig inte. För jag är en älskande människa. En älskande människa som tar mig rätten och friheten att att odla inkonsekvensen av mina handlingar. Att kasta dynga, men inte ta emot. Att spräcka en fasad, att fisa som en fågel i motvind när det blåser.