måndag, augusti 27, 2012

Om dold ilska



Om vi har något gemensamt fel så är det att dölja vår egen ilska för oss själva. Här följer en checklista för att hjälpa dig att fastställa, om du döljer din ilska för dig själv. Vilken som helst av dessa är vanligtvis ett tecken på dold outtalad ilska.

1. Att dra ut på tiden med att slutföra påtvingade arbetsuppgifter.
2. Att ståndigt vanemässigt komma försent.
 3. En tendens att vara sadistisk eller ironisk..
 4. Att vara sarkastisk, cynisk eller nonchalant i konversationer.
5. Att sucka ofta.
 6. Att vara överdrivet artig, ständigt munter och att ha attityden le och uthärda.
7. Att le då Du känner Dig ledsen.
8. Att ofta ha drömmar som upprör eller skrämmer Dig.
9. Att ha en alltför kontrollerad och monoton röst då Du pratar.
10. Svårigheter med att somna eller sova hela natten igenom.
11 Att vara uttråkad, känna Dig apatisk eller förlora intresset för saker som Du vanligtvis känner dig entusiastisk över.
12. Att röra Dig långsammare.
13. Att ha lättare än vanligt att bli trött.
14. Att bli alltför irriterad över småsaker.
15. Att känna Dig dåsig vid olämpliga tidpunkter.
16. Att sova mer än vanligt - kanske 12 till 14 timmar om dygnet. 
17. Att känna Dig trött då Du vaknar, snarare än utvilad och pigg.
18. Att bita ihop käkarna - särskilt då Du sover.
19. Att Dina ansiktsmuskler rycker till, Dina fötter rör sig spasmodiskt, Du knyter nävarna vanemässigt eller liknande fysiska beteenden som Du gör ofrivilligt eller omedvetet.
20. Att gnissla tänder - särskilt då Du sover.
21. Att ha en kroniskt stel eller öm nacke eller axelmuskel.
22. Att vara kroniskt deprimerad - långvariga perioder då Du känner Dig nere utan någon bestämd anledning.
23. Magsår.

 Det handlar inte om raseri. Raseri är okontrollerad ilska, som tar överhand över dig. Det handlar om känslan vi kallar "irritation", "förtret", "att bli arg" osv. Alla de negativa känslorna har en sak gemensamt, de anses icke önskvärda, som bäst syndiga eller destruktiva som värst. Vi blir lärda att undvika dem, att om möjligt undvika att ha dem (det är det inte) och absolut att undvika att uttrycka dem. Tyvärr går många människor till överdrift med att kontrollera negativa känslor. De kontrollerar inte bara sitt uttryck av dem, utan även sin medvetenhet om dem.


 Bara för att du är omedveten om att du är arg, betyder det inte att du inte är arg. Det är den ilska Du är omedveten om som kan orsaka mest skada för dig och ditt förhållande till andra människor. Det beror på att den i och för sig blir uttryckt, men på olämpligt sätt. Freud liknade en gång ilska med röken i en gammal vedspis. Den vanliga vägen för röken att komma ut, är genom skorstenen. Om den vanliga vägen är blockerad, kommer röken att sippra ut genom spisen på ett oavsiktligt sätt - omkring luckan, genom gallret osv och kväver alla som finns i rummet. Om alla vägar är blockerade, släcks elden och spisen upphör att fungera. På samma sätt, är det normala (mänskliga) sättet att uttrycka ilska, att röra sig med grova, rörelser och/eller att prata högt. Se bara på en hungrig baby med illrött ansikte. Vid ungefär fem års ålder, får vi lära oss att sådana sätt att uttrycka sig är oacceptabla för andra och leder till icke önskvärda konsekvenser, såsom att få stryk eller bli vägrad kärlek.


 Vi får lära oss att "vara snälla", vilket betyder (bl a ) att dölja dåliga känslor. Då vi blir vuxna, blir även muntligt uttryck inskränkt eftersom en civiliserad människa förväntas vara "hövlig". Följaktligen blir vi hindrade att uttrycka oss och för att skydda oss från den outhärdliga bördan av "dåliga" känslor som vi ständigt undertrycker går vi till nästa steg och övertalar oss själva att vi inte är arga, fastän vi är det. Sådant självbedrägeri lyckas däremot sällan och den undertryckta ilskan "sipprar ut" på olämpliga sätt. En del av de sätten har nämnts tidigare.


 De saker som står på listan är alla varningstecken på att negativa känslor undertrycks. Det är sant att varje sak kan orsakas av annat än ilska. Förhalande t ex kan orsakas av en oresonlig rädsla för misslyckande. Om någon av dessa saker gäller dig, finns det emellertid tillräckliga skäl till att du letar inom dig efter en dold förbittring. Om du är mänsklig, kommer du att finna det. Om du har tur, kommer du bara att finna lite, eftersom du har lärt dig effektiva sätt att släppa ut förbittringen på. Om du är som de flesta av oss, kommer du att behöva göra dig av med några gamla ovanor, innan du kan lära dig nya sätt att hantera "dåliga" känslor - sätt som är konstruktiva snarare än destruktiva.


 Att göra sig av med dold förbittring som har byggts upp under ett helt liv, är en stor uppgift, vilken är ett av målen för psykoterapi. Huruvida en sådan process är nödvändig för dig, bör avgöras i samråd med en kvalificerad, utbildad människa. Vår främsta angelägenhet med dessa verktyg är att lära dig några tekniker som kommer att hjälpa dig att inte ytterligare bygga upp förbittringen, hur djup den än må vara för närvarande. Processen av att ta itu med negativa känslor kan delas upp i tre delar eller diskussionsämnen, fastän den i grund och botten är sammanhängande.


 De tre delarna är:

 l. Att förstå dina känslor.
2. Att äga dem - att erkänna att de är dina.
3. Att släppa ut dem - att åtgärda dem på något sätt.


 Att förstå sina känslor

 Alla har sina kroppssignaler som antyder rådande ilska. Leta efter dina. Vänner och anhöriga kan vara tillhjälp eftersom de kanske är medvetna om din irritation innan du är det. Dom kanske kan tala om för dig hur dom märker att du är upprörd. Några vanliga signaler är; att vara tystlåten, rodna, att vara anfådd, trumma med fingrarna, att stampa med fötterna, att darra eller skruva på sig, att skratta fastän det inte är något som är lustigt, att klappa eller stryka sig på huvudet, att bita ihop käkarna eller knyta nävarna, att hålla tummen i näven, att gäspa eller bli dåsig, att plötsligt vägra att ha ögonkontakt med någon, att inte kunna sitta still, att be om ursäkt fastän det inte finns några skäl, att känna smärta i nacken, magen eller ryggen, att få huvudvärk, att höja sitt tonfall. Listan ar oändlig. Försök att/finna vilka dina signaler är. Om du känner dig deprimerad eller melankolisk och inte vet varför, tänk tillbaka på något som inträffat det senaste dygnet. Försök komma underfund med vem som har gjort något som fått dig att bli arg (depression är vanligtvis följden av undertryckt ilska) Glöm bort att du är en hygglig männsika och föreställ dig att du är den mest lättretliga, oresonliga och barnsliga människan i hela världen. Tänk tillbaka på din dag och leta efter en händelse där denna fantasimännsika skulle ha kunnat bli arg. Allting talar för att du blev det utan att veta om det. Erinra dig om det du egentligen sade och gjorde i den situationen. Försök att "återuppleva det . Du kanske lär dig vilka några av dina egna inre signaler för ilska är.


Ilskan är din


Den andra människan kan ha sagt eller gjort något som utlöste din ilska, men avtryckaren är din, likaså de känslor den utlöser. Du kan inte göra någon annan ansvarig för dina egna känslor. Klander hjälper inte. Ingenting den andra människan gör hjälper, om det inte är som gensvar till något du gör. Att acceptera ilskan som din egen. är lättare ifall du överger idén av att känslor måste vara berättigade. Det måste de inte och kan ofta inte bli det. ”Borde” och ”känner” är två ord som inte hör ihop. Det är meningslöst att säga att någon ”borde känna” på ett visst sätt. Känslor bara finns på samma sätt som att din hud, dina muskler och olika organ bara finns. Faktum är att det är rent av skadligt att oroa sig över vilka känslor man ”borde ha”. Sådan oro sätter sig i vägen för att du ska kunna ta reda på vilka känslor du har. Att veta vad du känner bestämma vad som är bäst att göra.


Att släppa ut sin ilska – eller åtgärda den på något sätt 


 Först och främst, dölj den inte. Du kommer med all sannolikhet ändå inte att lyckas. Ilska kräver uttryck. Om du har förstått den och äger den, då har du ett val av när, var och hur du kan uttrycka den. Samhället (och din egen säkerhet) förbjuder våld. Vänskap eller andra personliga förhållanden (såsom make/maka, arbetgivare/anställd) gör att explosiva verbala uttryck till sist blir självförgörande. Att bara säga ”Det där gör mig arg” eller ”Jag tycker inte om när du...” kanske inte ger lika stor tillfredsställelse än att inte säga eller göra något alls. I verkligheten finns det en del situationer, där det är bäst för dig att dröja med att uttrycka dig. Det finns däremot inga situationer, där du kan kosta på dig att dröja med att förstå eller äga dina känslor

måndag, augusti 13, 2012

Mord & Psykoterapi




Under sommaren har jag läst och lyssnat på böcker. Många. Den eller de som satt sig starkast fast i kroppen och minnet är trilogin "Victoria Bergmans svaghet".

Denna romansvit är uppdelad i Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar. Jag lyssnade på den sista - förnämligt uppläst av Reine Brynolfsson.

Del 2 - bäst enligt mig


Första delen är Kråkflickan som handlar om psykoterapeuten Sofia Zetterlund. Hon utreder två klienter: Samuel Bai, barnsoldat från Sierra Leone och Victoria Bergman, en kvinna mitt i livet, bärande på ett stort, oläkt sår från barndomen. Två olika människor med samma problematik: de visar  tecken på multipla personligheter.
Samtidigt hittas en ung pojke död i ett buskage. Kroppen är svårt sargad.
Han är av utländsk härkomst och ärendet får låg prioritet då pojken saknar historia.
Kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg och terapeuten Sofia ställs inför samma fråga: hur mycket lidande kan en människa utsätta andra för innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster?


I den andra delen, Hungerelden, fortsätter Jeanette Kihlbergs att försöka lösa fallen med de döda invandrarpojkarna, men avbryts när en framgångsrik företagsledare mördas i Stockholm.

Flera märkliga detaljer gör att det ser ut som hämnd. Men, hämnd för vad?
Sofia Zetterlund kopplas in för att bistå med en gärningsmannaprofilering. Ett arbete som blir problematiskt då de samtidigt inlett en kärleksrelation.
Jeanettes fortsatta sökande efter den försvunne Victoria Bergman leder inte bara till internatskolan i Sigtuna utan också till Danmark och händelser i det förflutna.
Sofia Zetterlund försöker, parallellt med sitt arbete som psykolog, att hitta tillbaka till sitt rätta jag.


I den sista delen, Pythians anvisningar,  försöker Victoria Bergman komma tillrätta med sitt splittrade inre. I slutet av arbetet återstår endast den starkaste av hennes många delpersonligheter. Flera händelser i hennes förflutna har då ställts i helt nytt ljus.
Pythians anvisningar syftar på ett regelverk som instiftats bland några av bokens huvudpersoner. I takt med att Victoria Bergman blir psykiskt friskare kan Sofia  Zetterlund ge sin älskarinna Jeanette allt bättre vägledning i jakten på männen som skadat inte bara Victoria för livet, utan även dottern Madeleine.
Upplösningen äger rum på en av nazismens mest beryktade avrättningsplatser, Babij Jar i Ukraina. Och inte heller nu är det lag och rätt som regerar.

Så långt storyline och ramhistoria



Det som gör denna romansvit till något annat än en vanlig svensk dussinkrim är att den tar sikte på det mänskliga psyket i en helt annan utsträckning än vanligt. De flesta personporträtt blir djupa och vältecknade - gäller framförallt brottsoffren. Förövare och sidofigurer är det sämre bevänt med.

Den absolut största behållningen under läsningen är de oväntade vändningarna i boken - där det som tycks vara en sanning inte alltid är det. Du blir som läsare ständigt överraskad. Detta gäller framförallt i de första två böckerna.

Svagheter? Ja, som läsare är jag inte helt nöjd över en del lösa trådar och förklaringsmodeller i den tredje boken. Där finns en del skeenden som är märkligt orealistiska och förutskickade antydningar tidigare i böckerna som inte reds ut. Jag tänker bland annat på hanteringen av en viss Ulrika, som saknar relevans och förklaring. Även den ondaste skurken  (som får Hannibal Lector att verka timid) blir lämnad  bristfälligt porträtterad.

Detta drar ner betyget - för mig skall en bok vara fattbar och logisk

Jag kan hursom leva med det. Stort tack till författarna som gett mig många överraskningar, tankar kring uppväxt, minnen och det mänskliga psyket.

Stark rekommendation på dessa tre böcker.

Har du läst ? I så fall vad tyckte du?

tisdag, juli 17, 2012

So much for pathos....

Igår vid den här tiden drog restarmen (läs res-tarmen) till ordentligt igen. Bokade resa på Apollo och kände mig så  där gött världsvan.... Ospec. Jaja... det blir nog bra med detta. Och följde upp med en FB-status:

efter att ha tokdeppat på survädret (ja, jag vet att det är som det är...) så utmanar jag mitt kontrollbehov och köper "Ospec-Kykladerna" med älsklingen. Avresa 28 juli. Hem 11 aug. Oklart var vi hamnar.... File under: Spännande"


Så långt - allt lugnt. Men då bokning och betalning skedde i hastigt mod, så kröp eftertanke på eftertanke krypande. Transfer? Bokade jag det? Nähä... fail. Tillrättat. Mat på flyget? Nähä... fail. Tillrättat.

Sedan var det kväll. Jag började kolla in de öar som vi skulle kunna hamna på; Ios, Paros, Naxos...eller så kunde vi bli kvar på Santorinis svarta textilstränder i två veckor. Två veckor. Eller hamna mitt i Ios partyträsk med säj det-säj-det mänskor som häller tequila och skjuter retsinaslammers på mig och aldrig sover... I'm to old for that shit...

Tveksamhet förbyttes till ruelse. Ruelse blev till nervösa ryckningar. Fladdrig spädbarnssömn följde.
Kontrollbehovet tog över och skrek; "Du vill inte vara på en en svettig svart strand i två veckor och äta gyropittar på samma gatukök i Perissa eller Kamari. "

Nu på morgonen förstod jag av villkoren för resan att jag helt var utlämnad till Apollos välvilja om jag skulle kunna byta ut resan från "Ospec" till namngivet hotell.

Lisa i Apollos kundtjänst var dock hur tillmötesgående som helst. Allt är nu kokat o klart, som vi säger.


Det blir Naxos från nästa lördag. Och det på hotellet här så... Sunny Beach (bara namnet ger mig semiribba). Apollo presenterar stället så här


Mer om Naxos: På Kalimera

måndag, juli 16, 2012

Korsika - fördomar krossades


Min bild av Frankrike har alltid varit den här;

 


alternativt den här:

 

Detta har medfört att jag inte velat åka dit. "- Dom pratar konstigt och har massa exter för sig", har jag sagt och pekat på Kreta eller nåt'.

Allt detta kom på skam i och med att vi landsteg på Korsikas sydspets och hamnade i staden Bonifacio.

Tänk dig Dovers vita klippor med en borg uppepå. Innanför murarna lägger du gamla stan. I omgivningarna pytsar du ut lite stränder som påminner om vykort från Maldiverna.

Bonifacio sett norrifrån

När vi kom hade vi bokat hotell uppe i Propriano. Även det en hit.
Allt det som var dumt på Sardinien var det inte här; stränderna var många och halvtomma. Maten var helt fantastisk, trafiken var behaglig och båda de städer vi bodde i under våra fem dagar var softish.


Den här grytan fann vi på ett litet hotell uppe i bergen. En by som hette Quensa. Där, där låg det.





Och så stränderna då... fantastiskt! Mer info har du här om du gillar det mer avspända sättet att leva strandliv på.



Kulturen skulle ju ha sitt givetvis. Vi fann Filitosa. En av de mer mäktiga upplevelserna jag varit med om. Det kändes båda andligt och högtidligt att strosa omkring bland de neolitiska utgrävningarna. En mycket speciell plats.


En sammanfattning över hela resan på 1:25 får du här

  -


Nu - mot nya äventyr - vi drar till Grekland om någon vecka. Ospec. Kan bli hur bra som helst.


söndag, juli 08, 2012

Sardinien pro secundo

Hela strandremsan mellan Castelsardo och Isola Rossa är helt fantastisk. Kolla här:

Beachen något väster om Badesi

Det var i Isola Rossa vi hamnade. En liten badort med det förnämliga Hotel Gabbiano (Hotell Måsen på svenska) där vi bodde i en nedtonad pastellmiljö. Rent, propert men en viss mentalsjukhuskänsla smög sig på eftersom all interiör var så nedtonad och färglös... eller beige. Bilderna på hemsidan visar lite hur det var. Men i övrigt var det ett helt fantastiskt hotell att bo på. Tyst, lugnt. Goda sängar och en frukostbuffé med både All-Bran och katrinplommon. Den italienska maten är inte så fiberrik vilket gör att peristaltiken avklingar. Den här buffén hade tagit hänsyn till det. Bra där.

Just stranden  - den där långa - kom vi att återvända till under våra dagar här uppe i norr. Kvällarna i Isola Rossa bestod av softa mathäng, pizza, glass och härliga promenader i kvällssolen.


En av dagarna åkte vi uppmot Santa Therersa di Galua och passade då på att åka in till Costa Paradiso. Så. Nu behöver inte du göra samma misstag. Det är alltså inte en paradiskust utan en resort som ligger insprängt i ett bergigt kustlandskap med mycket begränsade möjligheter till att göra någonting om man inte skiter pengar.

Nästa del - Korsika

torsdag, juli 05, 2012

Sardinien del 1

Sedan november hade min käresta och jag ältat semesterplaner och kommit fram till att direktflyg från Göteborg och dit vi slutligen skulle var ett måste.

Under senhösten var jag bespetsad på att inte få någon längre semester på grund av flitiga uttag under andra delar av året. (Jag jobbar ju med UGL och de o sånt...)

Någon direkttripp värd namnet gick inte att få till Grekland och sedan grekerna börjat spela blues och inta en låg finsk stämning kring sin vardag kunde det vara läge att pröva nytt.

Valet föll på Sardinien. Ryanair flyger dit och det var rent oförskämt billigt att ta sig fram och åter; 1 250 spänn per biljett.

Något utanför Alghero - Spiaggia Mugoni

Vi ville gärna ha någonstans att bo också och efter mycket velande hit och dit bokade vi av Hotel Florida och valde istället Janas de Mar. Något som skulle visa sig vara ett lyckokast - på många sätt.

Stefano som driver det lilla stället med tre rum var inte på plats när vi kom, men e-mailade och var mycket behjälplig inför vår ankomst. Att han senare skulle vara till mycket stor hjälp återkommer jag till.

Vi hade tagit till oss tips, läst guideböcker och kände oss bekvämt tillrätta ganska snart där vi bilade runt med vår Lancia Ypsilon från Hertz och jagade stränder, sevärdheter och goda miljöer. Det gick sådär med det mesta.

Stränderna - hur många som helst men så fulla med folk. Sarder eller italienare, vet inte, men de var många och överallt. Strandförsäljare fanns det hur mycket som helst och de bebyggda beacherna (solstolar m tillhörande cantina) var lätt outhärdliga. Svårt att visa röven om man var man. De flesta kvinnor hade däremot snappat upp trenden med att gå omkring med ett utseende som om de drabbats av kalsonggreppet. 90 % (jag lovar) hade bikinirövtyget uppstoppat mellan skinkorna. fejkstring, liksom. Konstigt.

En dag åkte vi till Bosa. Vägen mellan Alghero och Bosa är mäktig. Scenic route. Du har sett vykorten av Bosa. Det räcker. Just sayin'












Vi fortsatte till Tharros. Kulturen skall ha sitt.


Och efter fyra dagar i Alghero med omgivningar fortsatte vi uppåt. Mot Isola Rossa.

Bilder och lite intryck därifrån inom kort....

söndag, juni 17, 2012

Post Marathon blues

Dryga två veckor senare. Ett stando. En halvtrasig fot. En motivation kortare. Men jag kom i mål. Det gjorde jag. I grisväder. 3-4 plusgrader. Nordlig vind 10-15 m/s. Det var hårt. Jag lovar.

Gör nu ett utfall i staden och handlar saker för min resa till Sardinien & Korsika. Skall ha en karta och snokar runt i Nordstan utan resultat.

Finner mig själv på Bokia Avenyn. Där står Åsa Hellberg och signerar  sin senaste bok.

Det var genom hennes första - Casanovas kvinna, som jag kom i kontakt med Åsa. En mycket bra bok som på ett befriande osentimentalt sätt skilrdar tillvaron som särbo/sambo med en sexmissbrukare. Jag skriver om boken här.

Författarmöte - hon till vänster; produktiv han till höger; wannabee

Det är på ett sätt som att träffa sitt dåliga samvete. Hennes andra bok ligger på diskarna. Hon frågar mig hur det går med min andra...

Jag veeeeet. Tycker inte jag har tid. Jag tar mig inte tid. Jag bloggar inte längre. Jag skriver inte heller. Jag springer. Tränar. Andligheten och formeringen av de tre första årens nykterhet får stå tillbaka. De finns i mitt huvud, men vilar sig där. Vilar sig i form.

Mina högtravande planer. Mina ursäkter för att inte komma till skott. Att jag har svårt att närma mig en bransch som jag vill ska ge ut mig. Jag behöver en plan, en deadline ett inre tryck som behöver komma ut. Detta saknas. Jag får ingen ordning på mina tankar och idéer.

Skjuter ut mig på semester nu. För första gången på måååånga år är jag ledig i nästan 8 veckor.

Jag kanske skulle öva mig med några bloggposter

söndag, maj 20, 2012

2 veckor

Om två veckor springer jag mitt tredje Stockholm Marathon. Ville bara meddela det. Till skillnad mot för två år sedan har jag valt att inte blogga om det. Funbeat finns ju. Och Facebook

torsdag, februari 23, 2012

En inkommen avisering

Under flera år har jag följt en blogg där orden hanteras med värdighet, surrealistisk anstrykning och ofattbar nakenhet.

Länge har jag väntat på att det HÄR inlägget skulle dyka upp. Det är så värt!

anjo  - guldgosse och köttvän (ja..vi har alltså träffats AFK)  - lev i nuet älska livet!

onsdag, februari 15, 2012

Bandar Obama?





När Barack Obama gav ut en spellista på Spotify började det gå upp för mig vilka möjligheter saker och ting får… jag menar – Jimmy Carter hade fått mecka ihop ett sketet blandband. För så var det. Skulle du få din musiksamling spridd pre-2000 hade du egentligen inga andra alternativ - om vi nu tar oss tillbaka till rötterna för musikduplicering. Kassettdäcken var altaret, innehållet i skivbacken dess sakrament – inte någon smidig programvara från Spotify…eh…dator?

I min vindskupa på Sunnerödsvägen 5 tillverkade jag många ”kit” under åren 1979-81. Produktionen flyttades senare till Jarlsgatan 3 F. Efter 1986 upphörde kittillverkningen (Jag blev med CD) – men det var en fin tid. 1999 gjorde jag på beställning ett kit då några vänner firade dubbelbröllop. Succé. Jag var fan bra på att få ihop kit.


Med ett Marantz SD 1000 kassettdäck som jag köpt på avbetalning i musikaffären ”Oktaven” i Kochs gränd för 1000 spänn (motsvarar idag c:a 3 500 kr) (det hade ”super hard permalloy head”) i silver och några skivbackar med 50-300 (det svällde under åren) skivor gjorde jag ”kit” på 90 minuter för att berika mig själv och de ställen som jag var ute och hinkade bärs på. Det fungerade utmärkt. Idén fick jag från Korfu där strandbarerna på Pelekas beach inte hade några speciella DJ:s på dagtid, utan man räckte fram sitt hopknåpade band med behaglig afterbeachmusik.

Något av det bästa var – det skänkte mig faktisk en djup inre, lätt autistisk, tillfredsställelse – var de band som klockade in på 47 minuter jämt och när sista tonen klingat ut endast hade 2-3 cm tape kvar på spolen. Den!

Att skapa ett sånt blandband tidsmässigt var svårare än du kanske tror – OK det gick att finna en primitiv metod för detta; när det var ”lite band” kvar på spolen tryckte jag PLAY och tog tiden för att se när bandet tog slut….. låt säga att det var 4:45 tills bandet stoppade. Då behövde jag hitta ett spår på 4:37 för att det skulle stämma.

Det kunde vara enkelt – men ändå inte – dels var det många skivor som inte hade tidsinfo (har för mig att CBS i alla fall fattat och till och med la in tid mellan låtstart och till dess någon började sjunga) sedan skulle spåret stämma med kitets tema – det blev inget bra att slänga i Carpet Crawl som avslutning när bandsidan i övrigt hade fokus på skitig blues eller så.

Idag är det lättare att sprida sin musik. Men det är lätt att försvinna i bruset. Jag har gjort en spellista som är bra att träna till. Faktiskt är den även kvalitativt högtstående – bra drag men med hjärna, precis som det skall vara.

Mycket nöje, om du vågar vill och kan…

Sänder också med en bonuslista som är mycket 70-tal och andas acne, platåträskor och oljeblandad bensin

måndag, januari 09, 2012

Deathrow for a blog?





I takt med tiden lever inte min blogg.

Syresättningen i form av nya texter är förfärande låg. Jag vet inte heller om någon bättring är att vänta. Detta verkar även vara något av en trend.

Det stora flertalet av mina bloggfavoriter har även de sänkt garden och bloggar numera mycket sparsamt. Ulrika Good, Bloggfrossenmannen, Mymlan, Medelklassmannen (som t o m gått i KBT) och några till har somnat in, lagt sig i väntläge.

 Vad detta beror på tror jag stavas Twitter och Facebook. Eller andra bloggprojekt/communitys. Deeped som driver en PR-byrå med inriktning mot digitala medier skriver så här om bloggar i skenet av 2011

"Det som jag inte tagit upp är bloggandet. Det beror delvis på att bloggarna idag är så extremt svåra att få översikt över. I Sverige har vi en bloggosfär som är uppdelad i en gigantisk ”lifestyle”-sfär med fr a unga kvinnor som läser och bloggar om sina intressen, samtidigt som många tidningar valt att addera bloggar en masse till sina digitala editioner. "


Jag tror att bloggandet har stabiliserats och lagt sig på en ohypad nivå. Newsmill och andra debattsajter är ett sätt att synas och du kan enkelt "blogga" på din Facebooksida.

   För egen del har Funbeat (träningssajt och community) och Facebook blivit ”mitt fönster mot Internetz”.
  Bloggandet blir lite mer av kaka på kaka. Den är i alla fall mogen för en specialiserad inriktning alternativt avrättning.

Mitt bloggande är dessutom en tidstjuv. Jag lägger mer fokus på att vårda mina köttrelationer än cyberdito. Dessutom trimmar jag kroppen oförtrutet. Med bara 150 dagar kvar till Stockholm Marathon är det mycket som skall göras på gymmet och i terrängen.

Det lutar åt att min blogg kommer hantera musik och beroenden. Bara det. Tror jag.

Nu skall jag se på Sverker och hans genomlysning av våra feta o söta kostvanor.