Post Marathon blues

Dryga två veckor senare. Ett stando. En halvtrasig fot. En motivation kortare. Men jag kom i mål. Det gjorde jag. I grisväder. 3-4 plusgrader. Nordlig vind 10-15 m/s. Det var hårt. Jag lovar.

Gör nu ett utfall i staden och handlar saker för min resa till Sardinien & Korsika. Skall ha en karta och snokar runt i Nordstan utan resultat.

Finner mig själv på Bokia Avenyn. Där står Åsa Hellberg och signerar  sin senaste bok.

Det var genom hennes första - Casanovas kvinna, som jag kom i kontakt med Åsa. En mycket bra bok som på ett befriande osentimentalt sätt skilrdar tillvaron som särbo/sambo med en sexmissbrukare. Jag skriver om boken här.

Författarmöte - hon till vänster; produktiv han till höger; wannabee

Det är på ett sätt som att träffa sitt dåliga samvete. Hennes andra bok ligger på diskarna. Hon frågar mig hur det går med min andra...

Jag veeeeet. Tycker inte jag har tid. Jag tar mig inte tid. Jag bloggar inte längre. Jag skriver inte heller. Jag springer. Tränar. Andligheten och formeringen av de tre första årens nykterhet får stå tillbaka. De finns i mitt huvud, men vilar sig där. Vilar sig i form.

Mina högtravande planer. Mina ursäkter för att inte komma till skott. Att jag har svårt att närma mig en bransch som jag vill ska ge ut mig. Jag behöver en plan, en deadline ett inre tryck som behöver komma ut. Detta saknas. Jag får ingen ordning på mina tankar och idéer.

Skjuter ut mig på semester nu. För första gången på måååånga år är jag ledig i nästan 8 veckor.

Jag kanske skulle öva mig med några bloggposter