Uffe 60

Han har varit med mig - ständigt - sedan boken Jack. Den läste jag till största delen i ett skyddsrum med giftgröna väggar. En lokal som vi i Boxhults mopedburna ungdomsgäng på något mystiskt sätt kommit över och inrett med de popiga färger som hörde 70-talet till. Tänk Apelsinrummet. Bajskorvssoffa. Tänk blomblad i fallskärmsstorlek. En bardisk med galon och självhäftande plast i furumönster.

Jag hade Push Dakota och en fårpäls, fast inte godis och dalamössa, men Jack i fickan. 16 år och pilotglasögon och såg ut:



Precis... det var tungt att vara ung på 70-talet. Och stoppa kärnkraften skulle vi göra också.

Uffe var den 10 år äldre rebellen som bodde i ett litet hus i en park mitt i Stockholm. Han rökte på, spritade och la omkull brudar. Han jobbade inte, vägrade lumpen och flydde till ett kollektiv med katter och vin.

Sån skulle man va.. sån ville man bli (skriver man, för jag var inte ensam i det här)

Nu blev inte mitt liv så. Jag gjorde tafatta Uffepastischer med min Facit Privat och skulle väl bete mig lite som honom också i kroglivet och festgalenskap - men det gick inget bra alls.

De första försöken uppe i Stockholm slutade oftast i kaos och dimma. Utan brudar - men med en dov Ågren, järnsmak och aceton.

På ett sätt var det ju "living the dream" eftersom Uffe i början på 80-talet sakta krackelerade och ibland sågs kräla runt inne på Café Opera och bita kvinnor i benen...sen blev det visst värre.

En gång har jag mött honom, de 15-talet konserterna oräknat. Då satt han krum bakom ett litet bord på Bengas och signerade Lazarus-skivan. Han viskade modstulet och tittade över sina glasögon - som en liten tomte.

Sist jag skrev något längre om honom var det med anledning av att jag plöjt Vädermannen nu sist i Grekland.

Så det är hans musik jag gillar mest - på det lugnare planet. Därav Spotifylistan här nedanför.

Grattis Uffe - det är dags att softa - på riktigt

Softlundell

2012 - all on board, please

Biopalatset - salong 6, rad 7 - mitt i med max benutrymme. Bra. Inga "säg det-säg det-tonåringar" som sitter bakom och spiller popcorn på min svåliga nacke. Bra.

Vissa filmer behöver inte brottas med trovärdighetsproblem. Sagan om Ringen-trilogin t ex. Det är OK att en alv gör om en flod till hästar eller att man blir osynlig av en ring. Det blir lite värre när det handlar om människor i kris – riktiga människor i den riktiga världen. Men det är klart – det hade inte blivit mycket till katastroffilm om det inte fanns några hjältar som skall rädda sin familj eller ta ansvar för världen i stort. Några tveksamma cyniska eller onda män bör också vara med. Och ett sött husdjur.

Det är alltid lömskt att se filmer som sväller i effekter, men jag är svag för dom. Effekterna, alltså. 2012 brottas med gigantiska trovärdighetsproblem på så sätt att jag tror mer på själva apokalypsens scenario – att solen framkallar neutriner som får jordens inre att koka så att hela klotet ballar ur – det är det som står klart i filmens inledning, men jag kan köpa det.

Det som är svårt att vifta bort är den lilla människans coolness i form av John Cusack och hans big rescue från ett Kalifornien som välver och böjer sig, krackelerar och skapar rena LSD-trippen på bioduken.

Det är oerhört häftigt att se skyskrapor rämna och hela landskap glida ut i havet. Hela Pasadena slukas av ett avgrundshål som skapas då förkastningarna börja röra på sig. Synd då att Emmerich – flera gånger under filmen – låter familjen vara så där på vippen att duka under. De kör en limousin kors och tvärs mellan eldklot, magma, stup och fallande byggnader och för samtal om att de glömde katten hemma. Det är inte en stabil dialog. Dom gjorde klokast i att hålla käft. Emmerich hade också gjort klokt i att låta familjen komma undan nååågon minut tidigare. Det är hisnande ändå. Istället blir det för mycket TV-spel och för lite "häftiga scener" när han blåser på med dataanimeringarna - just under de där bilåkningssekvenserna.

Flera gånger i filmen skall flygplan starta. Nästan alltid i samband med att start- o landningsbanan förtärs och äts upp av en jordbävning med magnitud 9.4 eller högre. Det är inte trovärdigt det heller.

Men om man bortser från att det är många ”i sistaminuten-scener” så är det en riktigt lyckad katastroffilm med bra tempo. Inte någon gång under filmens 2.30 såg jag på klockan eller tyckte att filmen saggade ihop.



Den onde och den gode - den fule var inte med i filmen så länge

Sedan är det en sak till som stör. Den cyniske och det här fallet trinde bad guy:en Dr Anheuser får inte en våldsam död på slutet, viket ofta är fallet i den här typern av filmer – han bara försvinner ur handlingen och hans cynism och elititiska människosyn lämnas därhän. Onda män skall dö ont - det är annars regel. Den galne konspirationskuckun i form av Woody Harrelson är så där skönt hippiecrazy och sänder radio live från en bergstopp i Nepalmössa. Att han får leva så länge i filmen är mycket konstig - i förhållande till vad som händer med andra i början. Dom som vet vad som skall hända, men som dör i olyckor när dom agerar.

Några som definitivt inte dör (och det här är ingen spoiler - alla såna här familjer klarar sig alltid i katastroffilmer) är Cusacks familj som under hisnande flyg- och bilfärder terapeutar ihop sig till en syltig sockergröt av amerikansk familjelycka.

Tre fiskar, varav den sista sprattlar något slappt, blir betyget medan Adam Lambert – Time For Miracles sjunger till en oändlig rullning av eftertexter där F/X -personalen får mycket stort utrymme. Märk väl att filemn bedöms i genren katarstroffilmer och kan inte jämföras med annan film. Att hyra och se hemma på DVD är att kasta bort tiden. Det blir bara dumt.

Bästa katastroffilmen hittills är ändå Mars Attacks - fast det är en parodi



Psst... du röstar väl på Nemo - Till röstningen

Karriären

Bill Lumbergh - ur Office Space - a must see

Det händer stora saker på jobbet.

Köttberget som befolkar större delen av kontorslandskap och tjänstemannakyffen är på väg u ti pension, andra skall göra karriär på annat håll.

Nya chefer skall in på jobbet..

Jag söker givetvis. Och kommer på intervju.

-Tjenare, hej!

-Ja, hej hej... kul att jag fick komma - trodde inte
jag skulle gå så här långt i processen.

- Jo, dina meriter är fina, du har bra records på ditt ledarskap.

-Mm.. tänkte bara ni skulle veta att jag från nu kommer
att ta tjänstledigt för att på heltid skriva min nästa bok, åka på
författarturné och hålla kurser i personlig utveckling...

-Du skojar...

-Tyvärr inte, min gode Lumbergh. Stärkt av andra förebilder
i samhället finner jag detta som en mycket god lösning.
Jag menar - såsseadvokaten skall ju fixa detta - då borde väl du
ha samma inställning till mig, som Sahlin till Bodström.


Äta kakan och ha den kvar - eller inte

Katastrofscenario

Den som eventuellt ser en Nemo som en svårmodigt svartklädd mupp som endast går till Hagabion eller Roy och ser filmer på 2 timmar utan dialog där tretton iranska tanter hänger tvätt eller nerrökta polacker i gult ljus som lustmördar varandra - glöm det

2012 - den skall jag se ikväll.

Den är så här bra + enligt Aftonbladets Emma Gray Munthe

Svenska Dagbladets Jan Söderqvist delar ut fyra tärningsögon

Miranda Sigander i Expressen ger tre getingar till Rolle Emmerich nya film.

I lokalorganet GP tycker Olle Råde att filmen "är inget annat än en lång hyllning till den amerikanska kärnfamiljen, kryddad med patriotism och kristna värderingar." Och sätter en uselt brinnande fyr i betyg.

DN:s Eva af Geijerstam har en tvåa i beredskap för en Emmerich "som vanligt hos Emmerich patriarkerna, familjefäderna – och deras söner – som offrar sig, medan kvinnorna famnar barn och mycket små hundar i bakgrunden"

Facit - d v s ett antal Nemofiskar - och en klargörande recension kommer på torsdag.

Svårt att vara förutsättningslös, men jag är lite svag för filmer där bion skakar och många saker går sönder.

Ömhet är passion i vila

Den förnämliga och synnerligen läsvärda bloggen Nattens Bibliotek har inspirerat mig och gett mig påfyllnad, insikt och klokskap.



Hon, Siri, som skriver bloggen har läst Kärleksrelationen av Tomas Böhm och delar med sig av de citat hon gillar bäst. Visst är dom bra?

Förälskelse

Förmodligen är det nyttigt om den förälskade så mycket som möjligt ändå vågar släppa fram sin tvekan och sätta ord på den, även om det ska behöva gå ut över stundens njutning. Antingen är hans tvekan en nödvändig del av hans ”reorganisation” kring den älskade, och då försvinner den allteftersom han ställer om sig. Eller så är tvekan ett viktigt tecken på att han försöker lura sig själv, och då bör han lyssna på denna signal. (sid 23)

Kärleksrelationen

Den som mognad som krävs är att våga satsa och ta med hela sig själv in i relationen, även det som känns stört, skört och sårbart. Därigenom vågar man vara beredd att förändras själv. Genom att tala om det, låta det bli föremål för bearbetning inom relationens ram, kommer den förändring och fördjupning att kunna ske som åstadkommer närhet istället för garderad och ensam upplevelse av sårbarhet. (sid 45)

Att jobba med relationen

Varje natt som parterna går och lägger sig med stolta, tysta, sura, kränkta, hämndlystna känslor bidrar till den långsiktiga förvittringen av förhållandet. Varje kväll som parterna uppbådar viljestyrka, tar risken att visa sig sårbara genom att reda ut misshälligheter och ta den andres otillfredsställelse på allvar bidrar till att fördjupa och öka förmågan till närhet. (sid 43)



Otrohet

Min poäng är att varje sexuell relation behöver ha sitt exklusiva utrymme. Relationer tränger alltför djupt in i och genom oss, för att vi helskinnade ska kunna klara flera intima relationer samtidigt. Och framför allt klarar vi inte vår huvudrelation genom att spä ut den med andra relationer, så fort vi får svårigheter bortom det pratbaras gräns. (sid 57)

Risk för otrohet

Strategin vid risk för otrohet är att ställa högre krav på sig själv och på sina relationer. (sid 164)

När är det över?

Lågan förväxlas ofta med bindning. Om man vistas tillräckligt länge tillsammans med någon, kommer man att internalisera delar av den andre och man kommer att binda osynliga rep till honom eller henne. Vid dessa rep knyter man förhoppningar och uppgifter som man behöver den andre till, man gör sig beroende av den andre som en del av sig själv. Men dessa rep behöver inte motsvaras av kärlekslågan. Kärleken kan ha sina särskilda rep som kan ligga lösa, hoprullade i väntan på den hett eftertraktade hemliga passionen, eller redan vara på väg att fästas på en annan person. (Sid 63)

Att lämna

I den dåliga relationen ingår också att den andre inte märker vad som är på gång med den som tänker lämna. (sid 75)

Så långt Thomas Böhm.

Klok, bra - och svårt. Det underlättar med smörjmedlen tillit, intresse samt nyfikenhet. Åtminstone har jag den erfarenheten - den lutar jag mig mot.


Håller du med? Har du ytterligare klokskap eller dimensioner - dela gärna med dig i kommentarerna eller på egen blogg.

Mina tävlingsvänner

Här är vi!

De 50+:are som tävlar i kategorin personligt. Bland 28 nominerade har vi plockats ut.

I den här kategorin har jag inte läst någon tidigare, så det är nya trevliga bekantskaper - snabbpresentation:

Gunvors bildblogg består - precis som namnet antyder av en mängd bilder. Bloggen har funnits sedan 2006 och har genomgående hög bildkvalité. Vacker.

Farmorsbloggen är en mastig blogg som innehåller oerhört mycket. Den påminner nästan mer om en traditionell sajt än en blogg. I nästa vecka flyttar bloggen till Allt för föräldrar. Här kan du läsa om denna blogg

Darkangel och Mumma har sitt senaste inlägg 2 november med rubriken SJUK, vilket jag finner illavarslande. Hoppas på bättring. Darkangel är tabet från TV-serien som bloggerskan Inger gillar. Mumma är hennes hund. Precis som Gunvor har Darkangel foto som främsta tema. Mycket vackra bilder

Skatans tankar är den blogg som mest påminner om min egen när det gäller personligt anslag och inriktning. Skatan hon skriver fint och innerligt om väner, familj. Jag fastnade vid gravsättningen av vännen Margith

Håhå-jaja.... Fyra kvinnor och så lille Nemo med hatten. Om du klickar på bilden så kommer du till sidan som jag screendumpat. Du kanske hittar någon av de andra som tilltalar dig mer än min - rösta på den i så fall - men rösta gärna. Och ofta. En gång per dygn

Pappers-Nemo

Att vara med blogg och förekomma på Internetz är en sak. Där vistas inte så många och de som gör det känner mig främst på det sättet - bloggmannen som spritade fram till 2001, putsade upp sig och stretade vidare i livet, fann harmoni, skrev en bok och så vidare.

Att bli fett uppslagen i en stor lokal söndagstidning med 500 000 läsare är något annat. Det kommer påverka mina relationer på jobbet något. Kanske även på andra håll. Det kanske inte betyder något mer. Det är Göteborgspostens Levaredaktion som imorgon fokuserar på alkoholberoende i familjer.



Mina barn kan komma att få frågor i skolan. Det har vi pratat om. Dom är förberedda, om det skulle behövas.

Jag har läst reportaget som är uppdelat i tre delar och handlar dels om fakta kring barn som lever i familjer med aktiva beroende föräldrar. En flicka i övre tonåren berättar om sin mamma som väljer att fortsätta vara aktiv i de konsekvenser det innebär. Och så jag - som får lägga ut texten om hur det var - och hur det blev.

Anfäkta lyfts fram i artikeln.


Denna bok - mitt kära lilla pappersbarn - som nyligen fick en recension av en lektör på Bibliotekstjänst (BTJ). Den satt fett gott tillsammans med alla andra lovord som haglat över min enastående bok (förlåt Björn).

”Dagboksbladen lovordar behandlingen enligt Minnesotamodellen...[ ]... en skarpögd iakttagare av såväl människor som miljöer. Den bistert humoristiska romanen fungerar ypperligt som en kursbok om alkoholister och alkoholistvård.”

Göran Källqvist utdrag ur häfte 09124460

Och så det här med att vara nominerad som en av Sveriges bästa blogg - skriven av en 50+:are - i kategorin Personligt gör att jag känner mig stolt hedrad och lite märkvärdig - det sistnämnda är iofs ett normaltillstånd, men ändå...

Kommer snart med en presentation av mina medtävlare, för du är väl inne och röstar - varje dag?