Deathrow for a blog?

I takt med tiden lever inte min blogg.

Syresättningen i form av nya texter är förfärande låg. Jag vet inte heller om någon bättring är att vänta. Detta verkar även vara något av en trend.

Det stora flertalet av mina bloggfavoriter har även de sänkt garden och bloggar numera mycket sparsamt. Ulrika Good, Bloggfrossenmannen, Mymlan, Medelklassmannen (som t o m gått i KBT) och några till har somnat in, lagt sig i väntläge.

 Vad detta beror på tror jag stavas Twitter och Facebook. Eller andra bloggprojekt/communitys. Deeped som driver en PR-byrå med inriktning mot digitala medier skriver så här om bloggar i skenet av 2011

"Det som jag inte tagit upp är bloggandet. Det beror delvis på att bloggarna idag är så extremt svåra att få översikt över. I Sverige har vi en bloggosfär som är uppdelad i en gigantisk ”lifestyle”-sfär med fr a unga kvinnor som läser och bloggar om sina intressen, samtidigt som många tidningar valt att addera bloggar en masse till sina digitala editioner. "


Jag tror att bloggandet har stabiliserats och lagt sig på en ohypad nivå. Newsmill och andra debattsajter är ett sätt att synas och du kan enkelt "blogga" på din Facebooksida.

   För egen del har Funbeat (träningssajt och community) och Facebook blivit ”mitt fönster mot Internetz”.
  Bloggandet blir lite mer av kaka på kaka. Den är i alla fall mogen för en specialiserad inriktning alternativt avrättning.

Mitt bloggande är dessutom en tidstjuv. Jag lägger mer fokus på att vårda mina köttrelationer än cyberdito. Dessutom trimmar jag kroppen oförtrutet. Med bara 150 dagar kvar till Stockholm Marathon är det mycket som skall göras på gymmet och i terrängen.

Det lutar åt att min blogg kommer hantera musik och beroenden. Bara det. Tror jag.

Nu skall jag se på Sverker och hans genomlysning av våra feta o söta kostvanor.

En inställd blogg är också en blogg

Lugn... eller var orolig.

Bloggen är förpuppad och har gått i vinterdvala, men jag laddar och återuppväcker tanken och idén om att blogga om förberedelserna och träningen inför mitt tredje Stockholm Marathon.

Tänk - bara 192 dagar kvar...

Upphånglad av alkohol?

För ett tag sedan fick jag en förfrågan om att skriva en krönika för ett företag som anlitar mig som underkonsult några gånger per år.

Kommunikationsutveckling AB har verkat sedan drygt 20 år tillbaka och är idag en av Sveriges största arrangörer av bland annat UGL-utbildning.

Här är resultatet:

 

Kysst av spriten?

I de organisationer och företag jag verkat och arbetat i, både som anställd, eller som utifrån kommande konsult, slås jag ofta hur svårt vi har att tala om spriten och dess konsekvenser på arbetsplatsen.

Om en medarbetare har ett alkoholproblem så är det tydligen dennes ensak. Ofta.

Jag gör ibland liknelsen vid att ha en arbetskamrat eller kollega som luktar illa. Av svett, eller annat som påverkar mig och min relation till denne. Är jag i arbetsledande ställning kan jag få samtal av andra i arbetsgruppen som ber mig ta i frågan.

Hur vi än väljer att hantera det här, så är min erfarenhet att den som luktar tacksamt tar emot feedback som gör denne medveten om hur det påverkar omgivningen. Väldigt få strävar dessutom efter att utsöndra odörer.

När det handlar om alkohol så blir det marigare.

Den som anses dricka för mycket brukar sällan så entydigt pekas ut som ett problem som det skall tas i, det är svårt för omgivningen att enas kring vad som är ett problem jämfört med exempelvis luktaren.

En ännu större skillnad är att den som har ett alkohol- eller drogrelaterat problem sällan vill bli hjälpt till medvetenhet kring detta.

Om du i din organisation aktivt arbetat med en alkohol- och drogpolicy är du kanske på det klara med hur du skall agera i samband med problem som handlar om att konfrontera medarbetare som du misstänker ha ett alkoholrelaterat problem. Råder det oklarheter kring detta vill jag bara sända med dig ETT budskap;

det är mycket viktigt att inte sätta sig på två stolar samtidigt. Jag kan inte vara den som ställer krav och vidtar disciplinära åtgärder samtidigt som jag är rehabiliteringsansvarig. Det bäddar för en ohållbara situation. Ta hjälp utifrån. www.alna.se samt Drinkwise är exempel på sajter där du kan du läsa mer om arbetsgivaransvar kring alkohol- och drogpolicy

För en tid sedan förde jag ett resonemang med en person som har en ledande ställning inom en större organisation. Denne person har ett alkoholproblem och sa;

- På något vis är jag vid vägs ände. Mitt drickande medför inte längre någon glädje. Bara självförakt.

- Så bra, sa jag. Då har du ju möjlighet att ta emot och genomföra en behandling som förhoppningsvis kommer att ge dig ett ljusare liv och befria dig från det tvångsmässiga drickandet och den ständiga kampen.

- Nej, så lätt är det inte. Jag kan inte berätta för min arbetsgivare… hur skulle det se ut?

Jag ägnade en stund åt att förklara att arbetsgivare har ett rehabiliteringsansvar och att de flesta företag och organisationer värda namnet har en drogpolicy som innebär att den som behöver hjälp också skall få det.

Det bet inte. Skammen ligger ofta som en fuktig filt runt en grandios människa som inte vill erkänna sig besegrad av alkoholen; vännen som blivit till en fiende. Jag fortsatte och menade att den här personen - just på grund av sitt personalansvar – egentligen skulle kunna få betydande problem den dag en medarbetare kommer full till jobbet eller en liknande situation inträffar.

- Hur skall du med trovärdighet kunna hantera detta – du är ju lika stor part i målet? Om inte större. Du skall se till att en medarbetare kommer iväg på behandling, men själv vill du inte underkasta dig detta. Hur tänker du då?

Jag väntar fortfarande på svar….

Att som arbetsgivare ställa krav på en beroende, aktiv i sin alkoholism – på grund av att denne skadar sig själv och sin omgivning med sitt beroende, det är att hjälpa till. Det är att ta ansvar som arbetsgivare. Ansvar för tillfrisknandet, det kan bara den beroende ta.

Inte sällan väcks den beroende. Jag tänker bland annat på vad Per Holknekt, entreprenör och grundare av Odd Molly, sa i programserien "Kysst av Spriten;

- Hade det inte varit för att jag haft en såpass stark fru då, som slängde ut mig på gatan, då hade jag förmodligen inte levt idag.

Detta ser jag som lättöversatt i relationen arbetsgivare - anställd.

Gubblerier

Det har inte blivit mycket blogg på senaste tiden. Behovet har stilla dragit sig tillbaka. Men... så väcks det där som får saker i mitt huvud att hemsökas av oro. Vanligt och hederligt ångestarbete tar inte bort det som gnager. Förmodligen är jag rädd för att drabbas av sådant jag raljerar kring. Det är kanske så att jag betraktar mig själv och letar efter tecken på det jag skriver om här....

"40 är din ungdoms ålderdom, 50 är din åldersdoms ungdom..." sjöng Ulf Lundell för snart tio år sedan.

När jag nu trängt drygt 300 sidor in i Lundells senast framfisna alster "Allt är i rörelse" luktar det brunt av gubbröta. Hans romanfigur är ett surkart som får myllan på Österlen att röra sig oroligt och längta efter sund kultivering. Mannen gnäller på vädret, sin BMW och på hela Sveriges tillstånd. Och allt ÄR faktiskt i rörelse, utom romanjagets sinne. Det står helt stilla och klafsar i ett gubbhål och muttrar.

Han vill bara fly… en gräver ner sig i en vin- o spritgrop, tycker synd om sig självoch när drömmar om anala samlag och viagra. Alt är precis som vanligt med andra ord. Har du läst Vädermannen – vassegod här kommer reprisen, fast surhetsgraden ligger på pH 3. Jag är inte ensam om att ogilla hans bok. Till och med mänskor som livnär sig på att tycka är inte stort imponerade.

Hela sommaren och hösten har jag förresten stört mig mer än vanligt på gubbfasoner. Allt från Ulf Brunnberg till Roland Poirier Martinsson och deras stockigt mossiga kväden kring manskanaler (Brunnberg) och synen på jämställdhet (Martinsson). Det började lämna mig, men så låg jag och slöläste i senaste numret av Må Bra hemma hos S.

S köper gärna Må Bra när hon är sjuk. Det är lite sött tycker jag. I nummer 11-2011 fick jag fram det här uppslaget;

Jag började läsa… och häpnade. Det var kvinnor som skrivit till tidningen och nu beklagade sig;

”När man blir lite äldre, så börjar det ju växa hår lite här och där som definitivt inte varit där förut. I öronen, näsa och ögonbrynen. De här grova, långa och äckliga hårstråna ville han inte under några omständigheter ansa eller klippa bort. De fanns ju där av en anledning, sa min sambo. Vilken skulle de kunna vara? När nästa inlandsis inträffar om 4 miljoner år? Det var så oattraktivt och erotikdödande. ”

Må Bra kommenterar; I längden kan de där hårstråna faktiskt bidra till att kärleken och lusten tynar bort – det gjorde de för Helene som numera är separerad från den hårige mannen.

En annan kvinna, Barbro, upptäcker oönskade kroppsfenomen;

”Jag var tillsammans med en mycket attraktiv man i min egen ålder. En kväll erbjöd jag mig att ge honom helkroppsmassage. Jag la ner all min kärlek och känsla i rörelserna Då kom den stora chocken; hans fötter. De var kort sagt, inte fräscha. Tvärtom – skrovliga, fulla av liktornar och tjocka förhårdnader, oklippta tånaglar. Inte roligt alls. Alla mina sexfantasier var som bortblåsta. Så fort jag kunde försvann jag in i badrummet för att begrunda det hela: hur skulle jag ställa mig till hans fötter i fortsättningen?”

Inte bara Helene och Barbro… utan också Anna, 40 berättar modstulet:

”Min man har blivit en riktig soffpotatis. När vi träffades gjorde vi jämt saker. Just nu är han utan jobb och sitter i sina ingrodda mysbyxor och raggsockar upp på bordet med en svällande mage. Den mesta tiden går åt till dataspel och tv. Det kryper i kroppen när jag ser honom sitta där dag ut och dag in. Jag har försökt prata med honom men han bryr sig inte utan verkar trivas med sitt inrutade liv. Jag är inte redo att bli pensionär än”

Stackars Anna… Må Bra menar i sin artikel att det aldrig går att säga vilka människor som stagnerar med åren, men en ledtråd kan vara grundpersonligheten. Blir du kär i en man med öppen och nyfiken personlighet är risken förmodligen mindre att han blir gubbig.

Tina 47 träffade tydligen inte helt rätt, här så…

”För min man är det ibland viktigt att saker är som förr i tiden, till exempel att äta söndagsstek, att lasagnen är lagad som hans mamma gjorde, med ärtor och morötter i köttfärssåsen. Det är stelbent och irriterande. Tyvärr har det blivit värre med åren”.

Mia 43, fyller på;

”Min sambo lyssnar bara på sin ungdoms musik. Han sätter inte frivilligt på något som gjorts efter 1990. Alltså blir det gubbrock. Led Zeppelin är husgudar. Och jag som fortfarande tycker det är kul att upptäcka ny musik.”

Carolina 44:

”Min man sätter igång och föreläsa för folk, speciellt efter 1-2 glas vin. Han blir som en grinig gammal gubbe. Inte så att han tycker det var bättre förr, men han har sina käpphästar – om sånt som politik och skola. Jag ser hur folks ögon blir glasartade. Han märker det inte, men jag tycker att det blir jobbigt. Jag minns hur jobbigt det var att lyssna på mässande gubbar när jag var yngre. Så här var han inte alls förr…”

Slutligen Ingela 42 som har följande att hantera;

”Min sambo ärver sin pappas kläder. Det gjorde han redan som 28-åring. Svärfar är 30 år äldre, så de kläderna är ju inte så roliga (ska vi gissa Nisses Herrmode eller Dressman – min anm.). Det pinsammaste var nog när vi skulle åka utomlands och han i sista minuten drog på sig en mockaväst. På väg ut till flygplatsen stannade vi på 7-eleven. Inne i butiken frågade en något överförfriskad man om han kunde tänka sig att köra honom till Södertälje för några hundra – han såg ut som en taxichaufför” 

Den här läsningen tog andan ur mig. Tidigare har jag nöjt mig med att konstatera sakernas tillstånd; Dressman är för män som gett upp och alla gubbtendenser är förmodligen i mångt och mycket sanktionerade av ett liv i hemmablindhet där partnern (kvinna oftast) förnöjt älskar sin man med alla nycker och strävan i att lalla omkring i sandaler med vita tubsockar.

Min oro ligger i att jag inte vill bli som dom... och hur skall jag undvika det?
Går det? Hur gör man? Det kroppsliga förfallet är oundvikligt, men kan möjligen fördröjas.  Chinoröven kommer tids nog.

Det är väl sinnet jag får hoppas på - den ständiga nyfikenheten. Tramset och allt det där... hå-hå-ja-ja (se där... där kom det också)

Hemmets härd - guld värd

Som vanligt behöver jag tänka länge innan bitarna faller på plats.

Det gjorde de igår, men många hann före. Bland annat Britta Svensson  som satte fingret på vad det handlar om - etisk/moralisk kompass.

Till så motto behöver Juholt gå en kurs i sådan navigering och plugga hårt.

Det är naturligtvis svårt att vara kategorisk. Lätt att döma och dra egna förhastade slutsatser kring s-ledarens göranden kring sina boendeförhållanden.

I TV 4:s Nyhetsmorgon igår framträdde Juholt. Jag tittade.

Det som slog mig var två saker; Juholt reder ut var han bor och pratar varmt om hemmet i Oskarshamn - där står det planerade plommonträdet, där sätts vinbärsbuskar och sönerna finns där(10:15 in i klippet). Inget snack.

Intervjun kom att handla om Håkan Juholt hade gjort "rätt" eller "fel" kring boendefrågan - klart han gjort rätt - i juridisk mening.

Men, jag tänker så här.... när nu Håkan flyttade in hos Åsa där i 4:an i Västertorp - hur gick snacket då?

Här kommer riksdagsmannen med sitt pick o pack och skall bli, kulbo, placebo eller vad som...

Föreslog han att;


- Jag tar över hela hyreskostnaden nu. Den skall inte du behöva betala. Du kan nu softa hyresfritt nu för jag får min boendekostnad ersatt. Och min boendekostnad är ju också din...för vi hör ihop.

Eller gick det till på något annat sätt? Den frågeställningen har jag endast sett uttryckt i bloggar och bland kolumnister än så länge.

Tyvärr tog inte Jesper Börjesson (@JesperBrjesson) tag i det köttben som Juholt dukade upp under intervjun. Istället blev det en rätt/fel-diskussion och om han inte borde betala ALLT själv, som har så gott om pengar...en omöjlig diskussion.

Jag hoppas inte frågan är död. Jag hoppas att någon ställer den här frågan till Juholt. Jag hoppas att han ärligt och öppet svarar på den.

Om han inte gör det, så kan det handla om blind kärlek, så mäsnligt, så enkelt... om särbon Åsa hade det ekonomisk knapert och Håkan såg en möjlighet att "hjälpa" till. Ädelt... men i så fall borde det ha skett ur egen ficka och inte med kostnadsersättningar från riksdagsförvaltningen.


Eller - vad tycker du...?

10 år av lycka

Det är så det känns. Den 3 oktober 2001 tog jag några förtvivlade klunkar folköl sent på kvällen men kände då bara ilska och vanmakt. Det var början på en process som med hjälp av 12-stegsprogram, gott stöd från anhöriga och vänner samt principen En dag i taget tagit mig fram till 10 års nykterhet.

Idag är inte nykterheten en kamp, utan mer ett sätt att leva.

Livet som nykter kräver dock att jag håller fast vid en rad principer kring ärlighet, mående och högmod.

När jag förmår göra detta fungerar mina relationer och jag kan agera o reagera på ett icke-destruktivt sätt.

Det är med stor tacksamhet jag möter livet. Varje dag.

Att göra sig hel

 Nemo - Bokmässan 2012?

I helgen var det bokmässa, och givetvis skulle jag dit och bete mig.

Det här är ett problem för mig. Jag ha svårt att gå någonstans där andra människor är och träffa dom - om det inte har ett specifikt syfte.

Med viss avund sneglar jag på de som tycker att det är "kul o ses o ta en fika" eller nätverka, mingla... bara umgås med andra lite lagom ostrukturerat.

Ett par relationer har till och med avslutats eller lagts på is för att jag uttryckt mig i termer av "...jaha, så vi skall bara umgås... syftet, då?"

Det här håller inte. Det förstår jag. Med utgiven bok och med Läckbergs ord klingande i öronen; "Det är inte boken - det är du som säljer" så inser jag ju att det kan finnas "ett syfte" med att finnas på Bokmässan och apa runt lite.

Det är bara det att jag inte fixar större performance genom att sitta i någon förlagsfåtölj och se mjuk ut. Dels har jag ingen förläggare, dels är jag obekväm.

Jag lajade in och hamnade i ett sammanhang där det fanns några människor jag kände igen och mött något tidigare bl a på SMCG (Social Media Club Göteborg). Jag kände mig raskt obekväm. Det gör jag alltid då jag från 0-15 sekunder tvingas registrera allt omkring mig och samtidigt vara receptiv. Jag blev preseterad för en kvinna som skriviet en bok och precs släppt den... jag glömde genast vem hon var, hur hon såg ut och vad boken hette - jag ställde inga följdfrågor som kunde tolkats som intresse. Det som för många kan kännas som berikande och minnesvärt med positiva förtecken bli för mig bara en jobbig stund...

Fatta att jag inte var kvar mer än högst 10 minuter.

Istället drev jag planlöst runt och spotade kändisar, trängdes, köpte Lundells nya (varför vet jag ännu inte) samt Tornet av Uwe Tellkamp.
Den sistnämnda var till S. Hon läser gärna tjocka svåra böcker som tar tid. 2666, Upptäckten av Himlen samt superdeppiga grejer av Pessoa. Orons bok t ex

Som jag ser det finns det två spår; ge fan i bokmässan eller gå all in.

All in-alternativet; jag tar 500 visitkort, en regnponcho och en häftapparat och draperar mig som en levande reklampelare och sällar mig till rättshaveristerna utanför huvudentrén (de säljer böcker som "regeringen borde läsa")

Hade det inte varit bättre om jag hade en förläggare/agent som la upp ett program - som talade om, vad, när och hur? Jo - för jag är en jävel på att ta regi - men inte att regissera mig själv... såvida inte manus har ett syfte, då