lördag, augusti 30, 2008

Corfusion...


Nereides room n:o 5


8 €


Donuts, mellons, grapes.....!!!!!


Beached Whale


Mirtiotissa


Kullamannen?


Sunflowers - no van Gogh


Penetrating formations


After beach


kl 20:27

fredag, augusti 29, 2008

Konceptuell fusion

Varning - detta inlägg kan inverka menligt på din inställning till mig. Både som bloggare, humorist och i viss mån seriös man i mogen ålder...


Kvinnor Utan Karl?

Det här klottret är ju bara mesigt. Pubertalt, ovärdigt och löjeväckande.

Samtidigt ger det ju upphov till tankar kring en sammanslagning av "Bonde söker fru" och "Ensam mamma söker" . Något för SVT att lyssna till. Dom är ju bra på fusioner och hybridseringar. Att röja runt och stöka till i tablåerna, ändra loggor och hyssa till det så där som bara nya chefer kan, har blivit vardagsmat.

Förslag på bordet just nu:

"Ensam mamma söker säd" (ligger bra i munnen)

"Ensam bonde försöker"

"Bonde på vift tappar lemmen"

"Singel i silon, no way!"

"Mamma Mu är ensam när Bonden mjölkar själv"

Kanske inte mindre pubertalt, men lite roligt, tycker jag.

"Frusna män söker kärlek" blandar sig in i leken...

"Ensam mamma tappar frusne mannens istapp"

Nu bryter vi här.... och avrundar med den sämsta vitsen av alla jag kunde hitta i GP:s spalt "Otroligt dåliga vitsar från läsekretsen". Den hör hemma här, för den har med bönder att göra. Och den är lika dålig som mina programidéer.

-Vad är det för skillnad på en operasopran och en ko?
-???
-Sopranen sliter med sitt höga c, och kossan sliter med sitt sega hö

Kom ihåg - jag varnade i inledningen av inlägget...

torsdag, augusti 28, 2008

Bad Vibes...



Även om han dukade fint....greken i Agios Gordis, så föll mina tankar genast hemåt, och mot Konsum Landala, Morgan och allt som hör ihop med det....

onsdag, augusti 27, 2008

Utmaningsdags

Från MaSkoPi har jag fått en utmaning; Ge mig den bästa finaste kärlekslåten du vet, gärna ihop med en liten historia ifall det finns en kring just den låten.

Ja - jag kan göra det enkelt för mig och hänvisa till ett tidigare inlägg. Här är den igen - och den är såååå ljuvlig

"försök att hålla emot känslorna. Det här är musik som berör, jag blir tårögd varje gång jag hör det här... inte bara för att det är vackert. Albumet kom över mig som min första gåva till S och titeln var väl en blink till att "ha tålamod med mig.." Just då, våren 2002 var jag nybakad i det nya livet och kände mig mycket spröd och vilsen. Den här store, svarte mannen var nåt att hålla i."



tisdag, augusti 26, 2008

En sorts kärlek

Att ligga och steka kroppen på en strand längs Korfus västra kust kräver goda böcker. Det är svårt att tynga sin heta hjärna med Marcel Proust och andra giganter. Jag gick ut stenhårt med Läckbergs Tyskungen för att straffa mig själv... sedan gick jag in för mer utmanande litteratur.

Ray Kluun, så kallar han sig, holländaren som skrivit en mycket utlämnande bok som nagelfarits kors o tvärs under det senaste året. En pocket som legat och värkt hemma i Billy-hyllan, mest för att den hade så mycket oroväckande citat från olika recensioner på omslaget.



"Jag låg i sängen med tårarna strömmande från ögonen när jag läste de sista kapitlen" Östersunds-Posten


"Ett par nätter senare lägger jag Kluuns bok ifrån mig och betraktar mitt rödgråtet svullna ansikte i spegeln. Jag kan i den stunden inte påminna mig att jag har rörts så i djupen av vare sig själ eller hjärta av någon text någonsin."

Göteborgs-Posten

Sånt gör mig återhållsam. Jag investerar helst inte tid i att medvetet försätta mig i gråt. Men så här efteråt - det var värt varenda sida.

Han har vart hos Sveriges egen Oprah - Malou - och snackat. Jag blev nyfiken på hur karln såg ut; somTV 4:s egen Steffo...fast betydligt mindre proppmätt. Klippet är från oktober 2007 - och bör ses. Här finns lite mer från Malous boklubb.


Vem är Björn och vem är Benny?

Jag saknar dock frågan om hur Kluun har hanterat sin monofobi och sitt sexmissbruk utifrån den relation han har idag - men det kanske ger sig. Ny bok på väg - Änklingen - som skildrar en utförsbacke och ...förmodligen en vändpunkt.

En sorts kärlek är den absolut bästa, mest gripande, tankeväckande och omtumlande bok jag läst på flera år. Den är i klass med Tusen små bitar vad gäller förmågan att väcka känslor i mig.

Jag hoppas att jag fått insikter genom att läsa den här boken - och aldrig nånsin' mera ge mig på att döma andras relationer utifall dom är dysfunktionella, vidriga, moraliskt förkastliga eller parkerade i förvaltningstillstånd. Vem är jag att tycka nåt om det? Vad kan jag ha för synpunkter på om andra vill byta partners, hälla gröt i röven på varandra eller bara sitta och läsa samma böcker, samtidigt, i ett rum med för lågt hängda tavlor och rösta på sossarna?

Jag kommer förmodligen ha nog med att odla, utveckla, fördjupa och rannsaka mitt eget förhållande och förvalta den kärlek jag har, får och ger ut i min relation med S. (*älskar dig!*)

Den här boken har också gett mig en idé om ett proschäckt som möjligtvis kan få denna blogg att byta tidsmässig riktining och innehåll under perioden september - november. Jag grunnar vidare på det.
Hur som - Kluuns bok känns ännu mer nödvändig efter detta.

Sedan har de visst landat i Sverige - och möjligtvis i verkligheten

måndag, augusti 25, 2008

Pelekas - revisited

Hemma igen -och har ett huvve fullt med tyngd. Konstigt. Bara att spotta upp sig och gno på... men först en liten rapport om en strand jag inte bodde på -denna gång.

This beach once enjoyed international fame as an essential stop on the 'hippie trail' - and though those days are gone, since the arrival of roads and a hotel, it retains the same idyllic qualities that once tempted beach connosieurs. With a long gentle curve of soft golden sand - backed by the steep olive clad slopes of Pelekas hill - the gently shelving bay and clear water are ideal for swimming.


Fel, fel, fel... nu skall vi ta detta från början. Så här skrev jag om mitt möte med Korfu och Pelekas i ett tidigare inlägg;


Vi kom till Korfu, men visste inte riktigt vart vi skulle på ön... det var JF som skötte reseledarskapet och jag hängde lydigt på.. Vatos (Batos) stod det på en lapp som en amerikan - Chuck - hade i plånboken. Han fick med mig o JF samt två madamer från Hässleholm som vi förmodligen mött på båten. Vi fann oss ute på landsbygden och i en avkrok utan något liv alls.. en taxi susade förbi, tvärnitade och kom backandes tillbaka.
-Where you go?
-Vatos, but there must be something wrong...there should be a beach ad people singing, drinking and play around... with balls and stuff
- Aaaaahhh... you must mean Pelekas! Jump in...


Så skrev jag och kom ihåg. Men återbesöket satte allt i system och fick sin förklaring.
Denna förklaring stavas Mirtiotissa beach. vad Chuck alltså letade efter var Mirtiossa, men då - 1978 - fanns nog inte den beachen ens på kartan. När vi var där NU, så upptäckte jag att jag varit där och anlänt via vattencykel (trampbåt) DÅ...1978, alltså.

Men...nu som då var stranden ännu en strand att vara hippie-chic-light på. Fortfarande ludna sovsäckar och människor i ockra, purpur och mahjong, med doft av oregano, oljor och fjädrar. Enda skillnaden var nog att de hade sina Toyota Previas parkerade i backen ovanför beachen och packade ner sina sovsäckar i IKEA:s blå bärkassar efter nattens övningar. Alla hade också valt att frisera sina pubeshår. Något som var otänkbart under hippieeran. Där fanns långhåriga män som höll efter stranden, sålde smycken, bodde hydda och levde av vattnet som sprang fram ur berget.

Styrkt av denna upptäckt - att det mesta var sig likt - styrde jag vår lilla vita grisbil från Tyska "Renten-Vermieten-Autoverhürnung-ordnung muss sien" till Pelekas beach. för att se vad som hänt. Bilderna o filmen får tala för sig själv....


Då det begav sig...


"Var é brudarna?"

Så här såg det ut V 34 2008.


"Har jag fest eller...?"

Där skulle ju jag ligga (alltså där den fula hotellgräddbakelsen vecklat ut sig i slänten här ovan)

Så som det var då....



För att kunna se på detta:



Och definitivt inte på det här....






Återkommer med mer intryck och grejs vad det lider. Först bokrecension och svar på utmaning.

lördag, augusti 16, 2008

Southbound...

Jag drar ner Internetgardinen och låter Tom Waits mangla din själ, fridfullt och ömsint tills jag återkommer från Greklands svar på Gotland. Om mina tidigare övningar där, som gick av stapeln med start för 30 år sedan kan du läsa här.

På det viset lär det inte bli denna gång....


fredag, augusti 15, 2008

Allt är relativt - och svänger

Det som började med en dräpande löpsedel igår..... följdes upp av denna artikel i tidningen.





"I södra halvan av landet kan kvicksilvret nå 20-23 grader." När börjar Aftonbladet sälja beg. bilar?


Update; Det svänger fort i "nyhets"-flödet...men det blev visst ingen löpsedel....

Hål i hela huvvet

Jag har alltid fått något obehagligt skruvat i kroppsspråket då jag suttit i TV-soffan och sett Anette Kullenberg ( f ö syrra till Claes Borgström - obegripligt) framträda i rutan. Jag skruvar mig av svårmod och vällust samtidigt. Samma känsla som inför en åktur med nån skrämmande berg- o dalbana, eller nåt. du vet aldrig vad som skall hända. Ibland tror jag att Anette får vara med för att vara "den där tokiga kärringen som kan säga vad som helst.

Efter att ha läst hennes bloggpost här, så förstår jag mina känslor inför Anette bättre.

Och hade det inte varit för Benny Haags svar, så hade jag omedelbart gått till anfall. Nu gör Benny det jobbet.

Men, det kanske är så som Benny inleder sitt svar - Anette är inget annat än en tokig fyllkärring som inte landat än. Må det i så fall ske...

onsdag, augusti 13, 2008

Lev och löp!

Om jag väljer att njuta hämningslöst i 50 år, röka duktigt, hälla i mig sprit och mina kroppsliga ansträngningar handlar om att bära påsar från bolaget - för att sedan rasa ihop med anfrätta inre organ, ingenslammade lungor och med en försvarlig mängd bukfett - tillräckligt för att bli en gigantisk talgboll för blåmesar och andra skogsfåglar att picka på....

Eller spänner bågen rent kroppsligt och får 20-30 år mer tid att verka på - till priset av att slita skogsvägar eller asfalt 2-3 gånger i veckan....

Vilket smäller högst? Det kan bara var och en svara för, och jag är inte ute för att döma andra - men det är nu bevisat (föga överraskande) att joggare lever längre. Och inte så där nåt år eller två.

Jag har nu varit i spindelmannaträsket sedan 1994. I kombination med ett allvarligt missbruk under de första sju åren.

De sista sju har varit de klart bästa. vid några tillfällen har jag drabbats av "runners high". En obeskrivlig känsla. Ett lyckorus.

Jag kommer fortsätta löpa och träna. Det har blivit en livsstil. En livsstil som tydligen ger mer tid för liv, kärlek, tillfinnelse... bara en sån sak.

tisdag, augusti 12, 2008

Way - out of the Blue

Way out West. Into the Black. Out of the Blue.

Han avslutade i Roskilde med "Ocean sky, sea of blue, let the sun wash over you" i en sorts vävande repeatslinga. Sfäriskt gnisslande gitarryl på rundgång. Så skedde inte i Slottskogen. Men Beatles A day in a life med en söndersträngad gura som väser - sen blir det svart. Så jävla coolt.

Neil Young har tagit musten ur mig.

Way out West var som "Roskilde on speed". Med målgång i en mjuk och varm säng hos S - istället för ett sladdrigt tält med doft av surt tetravin och fulöl uppblandat med trötta räkskal.

Vi tar det från början.


Fan e' vi?

Mycket folk i Slottsskogen - men vi kände oss bastant stabila. Då - kl 17:30


"Jag skall träffa mina kompisar"

En liten EMO-brutta snek sig förbi, levererade ovanstående förklaring och gick under min armhåla för att ta sig framåt så hon skulle få se Silverbullit. "Lycka till, hörru..." sa jag. Och tänkte att om hon skulle se nåt alls, så fick hon knö sig längst fram. Inte i andra ledet. Längst fram. Eller sitta på någons axlar. Hon såg ut som en Pandabebis. Max 1, 47 kort. Hon tittade upp på mig med sina ögon som fick mig att undra om det inte var så att Jokern i senaste Batmanfilmen hade DNA med i spelet.

Det fanns andra som var intressanta att se på. Det fanns besökare från Mumindalen.

Lilla My t ex...


Red on Green

Och Snusmumriken....


Live - och tecknad


Men bäst - just då - och en riktig smakstart var Silverbullit



Som vi dessvärre lämnade en kvart för tidigt eftersom vi skulle se på Lil'Kim.

Det var ett nedköp. De två tungt vägande skäl som fanns satt på hennes överkropp och hade inte ett skit med musik att göra.



Alla recencenter hade rätt. Det giget sög. Fett.
Istället blev mina öron smekta av Fleet Foxes. Har du inte hört förut - så hoppa in här och lyssna. Dom är såååå bra.

Sedan var det dags för Booka Shades - tysk housetechno.


Ein, zwei, drei, polizei...eller nåt

Me like. Med det gjorde inte mina festivalkängor som sakta demateraliserades. No more tokhopping den kvällen.




Sönderdansad sula...men OK dom har vart på 5 festivaler tidigare. Det var ändå tillräckligt för att få fart på min gosskropp som nu var i starkt behov av förstärkningsplagg och frös eftersom jag fick sitta och kolla in när Coma söp ner sig till festivalnivå och fick förmåga att prata med andra människor, vara spydig och hoppa till tysk techno. Varm inombords var jag redan efter Fleet Foxes och jag hade nu inte några extrema förväntningar på Neil Young.

Men OJ, oj! Denne man som jag haft med mig från 1972 och framåt. En husgud i paritet med Genesis, Pink Floyd och Yes...fast det är helt annan musik. Urkraft. Strängbändare och rysansvärt skicklig. Youtubegoogla och finn ut. En mästare. I sanning en mästare.
Att få se världens yngsta 63-åring gå loss och sända glödgad gitarrvrede genom Gibsonmikrofonerna fick mitt skrev att knyta sig, ryggraden ställa sig i Givakt och bara inse att jag nu var med om en religös upplevelse på det musikaliska planet. Jag sa sen till Coma; Det var som om jag vart på Lundells alla konserter, komprimerat det bästa från de c:a 10 jag vart på - och gjort det till en timme. Och Neil är ändå flera gånger bättre.

Jag filmade introt till Unknown Legend.... det lät ungefär 20 ggr bättre paw riiktiit.





Lite idolbilder geom min mobil - fotade storskärmen


samt....



Mitt i mörkret vänder jag mig om. Där står Coma - i röd keps som han fått låna av mig, så att jag skall kunna hitta honom. Han är märkligt stiff, berusad och villig. Öppen. Så öppen han kan vara. Han har ingen släkt här. Han är lycklig. Han vill att vi skall åka till Korfu igen, och spela på stränderna. Meximuren har rasat. Neil och alkohol har vidgat honom.


Mugshot? Nu?

På morgonen är han borta från min lägenhet. Han har lämnat ett visitkort. En urdrucken Absolut-liter som han hänsynslöst tömt ur mitt bjudförråd och en lapp. Med sånna vänner behöver man inga nya....


"Köp en ny!" Den skall jag komma ihåg.

Jag å min sida, stretade uppför Pliktabacken i mina söndriga kängor, gnolade på "Old man, look at my life, I'm a lot like you were..."

Värdigt. Oerhört värdigt.


Andra bloggar om: , , , , ,
Reblog this post [with Zemanta]

måndag, augusti 11, 2008

Fransmän...

Det är bara för bra, Flight of the Conchords får till det igen. Nu som fransmän, men ändå inte. Alltnog - så rätt, så luftigt som bara fransmän kan få till det. Banaliteter, kitch och meningslös fa-fa-fa-goja och smetiga kläder. Den här videon är stor.





Jo, sa jag det...? Jag har svårt för fransmän. Dom pratar så konstigt. Och vägrar prata engelska. Alla män över 30 har älskarinnor. Alla röker. Alla dricker Pernod. När dom blir arga staplar dom bilar på varandra och häller ut fisk i Metron.
Dom har ingen ordning på nåt heller. Noll koll. Vanligaste rörelsen i kroppsspråket är upphissade axlar och utslagna händer följt av något snorigt läte som skall betayda "ingen aning".

Jag har varit i Frankrike två gånger. Båda gångerna har jag konstant önskat mig därifrån. Sista gången var 1980. Coma och jag åkte från Paris till Ventimiglia i Italien via Marseille. Vi var bakfulla som om vi hade mjältbrand. I kupén satt två franskmän och kysstes. Hela vägen. Så där liderligt franskt och smutsigt. Det var bara ett högljutt tågtoalettsamlag som fattades. Smetigt, smutsigt och kroppsvätskeberikat. Vi satt och glodde. Bakfulla. 21 år. Trötta. Utan kvinnor. Men vi hade gitarrer med oss....

Fy fan för Frankrike.

söndag, augusti 10, 2008

Jag mötte Nisse



Det här var en BINGO! Varken mer eller mindre. På köpet fick jag Fleet Foxes, Booka Shades, Silverbullit, N*E*R*D och så slapp jag Håkan - hörde bara något Springsteenaktigt, framfört med gossig falsksång.

Återkommer på tisdag med en rapport, lika fullmatad som Lil'Kims BH....

lördag, augusti 09, 2008

Bloggnonsens...

Jag vet. Min blogg har de senaste dagarna och i viss mån - månaderna - varit fyllda av klipp från Youtube.

Skribentkrampen lägger sig som stor fet ångestvåffla över pannbenet och framkallar skitnödig kramp åt alla håll.

Jag får infall hela tiden, men det rinner av. Så blir det tomt. Behovet att prestera rinner undan. Jag vill nog hellre bli underhållen än producera.

Det går ut över min gamle trätoboder. Mannen i sandaler och konfektion från Dressman. Coma.

Jag har vairt envetet stygg med honom inför WoW. Vi skall ju dit idag.

Så här har det sett ut;

Serg Lillen!

Ni anmodas komma iförd kakiuniform, ventilgummi och blås-ställ. Marschkängor med stålhätta och ynf-attityd är också bra. (Detta skrev jag då SMHI hade lovat att vädergudarna skulle göra sitt bästa för att göra Slottskogen till ett vattenpalats utan kakel)


Coma svarar; Det finns inget dåligt väder.

Det fortsätter;

Så här har jag planlagt lördagen (vem har kontrollbehov??)

15.00 The Bug - Linné (jag kanske tjuvstartar...lite, kanske)


18.00 Silverbullit - Linné

19.00 Lil'Kim - Azalea

19.45 Fleet Foxes - Linné

21.30 Booka Shade - Linné

22.15 Nisse Shakey - Flamingo

Synpunkter? Lämnas före 13:00


Coma svarar;

Låter bra! Var får vi in maten? Var lämnar jag mina få grejor?

Kan packa lätt, så att ja inte behöver gå hem till dig?

Var kan jag dricka sprit?

Läsk-Bertil


Replik;

Nä, nä, nä...inga sånna grejjer... jag KANSKE går på The Bug (elektrisk dancehallreagge) - men i så fall möter jag upp vid pass 16:00 i Landala.
Där får du lämna av dig, klä om (stuva iordning liten festivalrygga m m.) DU monterar in dig och dricker upp min sprit. Vi avgår från min bostad - skyndsamt. Eller så har jag fixat en fett/proteinmiddag i huset.

Vi skall äta kött. Riktigt kött...eller nåt.
Sen, Läsk-Bertil, så finns det även spritbarer på området.
Jag föreslår att du dricker Jack Daniels på bussen/tåget ner till gbg. Det verkar ha en lugnande inverkan på dig.

Du behöver heller inte sätta dig ner i min soffa, häkta på bluetoothsetet och ringa hustrun för att meddela att du är framme. (Ritualbrott?) Kanske ett högljutt samtal från 10:ans spårvagn kan duga. Vi sparar på det sättet tid. Tidsbesparande är också att du gärna kan supa i din resande ensamhet. Så att utifrån kommande betraktare kan tänka;
"Stackars man... där sitter han och stärker sig. I stråhatt och rutig skjorta...och så har han sånna där sandaler också..."

Nåväl. Du gör ju som du vill ända. Jag tror att vi kan få en bra övning i fältmässighet under lördag kväll. Det gäller att vara på tå. Vidsynt och lyhörd. Gilla läget, helt enkelt. Det blir inte bättre än vad man gör det till. Vi har mobiler. Vi har samband. Vi är hela och rena. Vi gillar inte Håkan Hellström.
Det kan bara bli bra.

FA/Kn Nemo - övningsledare



Som ni förstår så ligger min o Comas umgängesnivå kvar på pubertetsmossenivå....

Det kan bli en bra dag ändå....

fredag, augusti 08, 2008

Lead Sail (and anchor of paper)

Den här bottenlöst sorgsna låten har jag i min widget här i marginalen. Den är bra att gråta till.





11. Lead Sails (And A Paper Anchor)

Marching alone, like a good soldier does
I'm setting sail, with anchors holding me down
Pack up my bags, stow them away
I'm bidding farewell to all that is safe

Will I come up for air, come up for air
After awhile the current is calling me
Lulling me, waving goodbye
I'm out here alone, oh God can you save me now?
Sinking my heart turns to stone

Withering away, a shrinking violet dies
So full of life, these lights have dried me out
Into the sea, I needed a drink
I never thought this would consume me whole

Will I come up for air, come up for air
After awhile the current is calling me
Lulling me, waving goodbye
I'm out here alone, oh God can you save me now?
Sinking my heart turns to stone
(I turn to stone)
Sinking my heart turns to stone
Save me, take me home
Over and over again
Save me, take me home
Wishing that this all would end
Save me, take me home
Over and over again
Save me, take me home
Wishing that this all would end

After awhile the current is calling me
Lulling me, waving goodbye
I'm out here alone, oh God can you save me now?
Sinking my heart turns to stone
After awhile the current is calling me
Lulling me, waving goodbye
I'm out here alone, oh God can you save me now?
Sinking my heart turns to stone
Sinking my heart turns to stone

Save me take me home
When I come up for air
Save me take me home
When I come up for air
Save me take me home
Over and over again
Save me take me home

Wishing that all this would end

torsdag, augusti 07, 2008

Squeeze - Labeled with love

En i sanning "sad song". Det förmenta dansbandsgunget är bara att bortse ifrån. Även Squeeze hade åtminstone en hit till - Tempted - men den här knäcker. Det är Rude boy som gör en cover. Ta fram guran och sjung med, gråt och sätt på repeat....





D
She unscrews the top off her new whisky bottle
D A
She hobbles about in her candlelit hovel
A
Like some kind of witch, with blue fingers in mittens
A D
She smells like a cat, and the nieghbours she sickens
D
Her black and white TV has long seen a picture
D7 Em
The cross on the wall is a permenent fixture
A
The postman deliveres, the final reminders
A G / F#m / Em
She sells off her silver, and poodles in china

Chorus.
D E7
Drinks to remember I, me and myself
A D
Winds up the clock, and knocks dust from the shelf
E7
Home is a love that I miss very much
A G/F#m/Em/D
So the past has been bottled, and labeled with love
------------------------
D
During the wartime an American pilot
D A
Made every air-raid a time of excitement
A
She moved to his prairie and married the texan
A D
She'd learn from a distance how love was a lesson
D
He became drinker and she became mother
D7 Em
She knew that one day she'd be one or the other
A
He ate himself old and drank himself dizzy
A G / F#m / Em
Proud of her features, she kept herself pretty

Chorus.
D E7
Drinks to remember I, me and myself
A D
Winds up the clock, and knocks dust from the shelf
E7
Home is a love that I miss very much
A G/F#m/Em/D
So the past has been bottled, and labeled with love
------------------------
D
He like a cowboy died drunk in a slumber
D A
Out on the porch in the middle of summer
A
She crossed the ocean back home to her family
A D
But they had retired to roads that are sandy
D
She moved home alone without friends or relations
D7 Em
Lived in a world full of age reservations
A
Her moth eaten armchair, she'd say that she's sod all
A G / F#m / Em
Friends who have left her, to drink from the bottle
------------------------

Chorus.
D E7
Drinks to remember I, me and myself
A D
Winds up the clock, and knocks dust from the shelf
E7
Home is a love that I miss very much
A G/F#m/Em/D
So the past has been bottled, and labeled with love
A G/F#m/Em/D
So the past has been bottled, and labeled with love
A G / F#m / Em / D
The past --- has been bottled, -- and la--be --led with --- love

onsdag, augusti 06, 2008

Owner of a lonely heart

Jo, jag vet. Yes är en suuuupergrupp som levt längre än de flesta grupper. Men... dom har bara haft EN...säger EN radiohit.
Deras Airplayfaktor är annars besvärande låg. Synd. Men - numera finns det ju internetradiostationer som bara spelar artrock. Örononani för vilket slöjdlärarskägg som helst....


tisdag, augusti 05, 2008

I want a new drug

Huey Lewis and the News, kanske levererade dom inte bara en hit - men det var den här jag spelade sönder. Sommaren 1984, tror jag. Jag bodde sunkigt på Jarlsgatan i Uddevalla och ville bara ut till Smögen. Hela sommaren. Efter en hel juni på Ios det året var det kanske inte det lämpligaste - men så blev det enligt formeln; ung, dum, jävligt törstig, kåt och immortal...

måndag, augusti 04, 2008

One hit wonder - Wax

Jag vill bestämt minnas att jag med anledning av min serie "21 album" utlovade några skämsskivor. LP:s eller CD:s jag släpat hem efter bara ha sett något snyggt omslag eller varit euforiskt full och varit i ett sånt tillstånd då ALLT är vackert - bara det är varmt och andas.

Då kan även amfetaminjazz och Magnus Uggla låta bra...

Hursom... jag plockar in lite konstiga och kortlivade tempohöjare. Först ut -Wax, som med en sommarplåga från 1987 satte standards för var axelvaddarna skulle sitta!





More to come....

söndag, augusti 03, 2008

Days in our lives...

Här - en av de mer poetiska, genom ett hopklipp av diverse fragment ur fotosamlingen. Basic... men nöjd blev jag.

lördag, augusti 02, 2008

Fort, fel och ivrigt.

En morgon i juni ringer en man till min mobil.

Han frustar. Han har blivit av med körkortet efter att ha fastnat i en kontroll med 1, 7 promille.

Han vill veta hur han skall göra. Han vill ha hjälp. Snabbt. Körkortet är omhändertaget.
Han förstår inte hur detta kan ha skett. Han är frustrerad och vill ha hjälp.


Hjälp med vadå, frågar jag.

Hela min situation är ju uppåt väggarna. Jag använder bilen i jobbet. Snart är semestern slut. Hur skall det gå?

Jag förklarar att jag inte är en problemlösare. (typ Harvey Keitel i Pulp Ficton). Men att mannen mitt i sitt dilemma är välkommen till mig för att diskutera en möjlig väg till förändring.

Under samtalets gång blir jag mer och mer klar över vad mannen behöver hjälp med.

Förutom sitt alkoholberoende (få, om ens någon, kör bil med 1, 7 promille och blir förvånade över att polisens mätutrustning ger utslag – normalkonsumenten har då somnat vid ratten eller hamnat i diket långt tidigare. Det troligaste är att han/hon inte riktigt får ordning på startnyckeln) så har mannen en iver, en brådska och ett kontrollbehov som är så starkt att det endast kan kopplas bort med någon form av kemi. I den här mannens fall – alkohol.

Inte förrän han förmår lämna över, andas och låta saker ske kommer han att få del av den sinnesro som kanske är ett grundfundament i en varaktig nykterhet.

Efter 15 minuters samtal med denne man finner jag att han kanske bör söka hjälp på annat håll. Det jag har att erbjuda i behandling verkar inte passa honom – tror jag.

För några dagar sedan replikerade jag i GP angående en insändare som tyckte att människor som är beroende skulle sluta upp med att kalla beroendet en sjukdom. Då blev jag "sinnut"...


Begreppsfäktning eller inte - vi kan kalla ett beroende för tillstånd, belägenhet eller situation - att människor skulle vara lyckliga över att kalla sitt beroende en sjukdom finner jag märkligt.

Jag möter människor som menar att insikten om sin alkoholism, är det som förmår dem göra något åt sin situation. Många hamnar i vården med diagnos Depressiv episod och får antidepressiv medicin, en behandling som bara förlänger lidandet i beroende.

För mig är kemiska beroenden en tredelad belägenhet. Dels en fysisk allergi som innebär att jag behöver avstå helt från intag. Att stanna vid det kommer inte att ge någon behaglig nykterhet. Det kan de flesta som använt Antabus som enda behandlingsmetod vittna om.

Dels mental besatthet. Jag lovar att "Ikväll skall jag inte dricka något." Före kl 18 har jag varit på Systemet och när morgonen kommer vet jag inte hur kvällen slutade. Detta är vansinne.

Den tredje delen är den andliga åkomma som beroendet innebär. Känslan av att "jag känner mig normal och lugn först då jag har berusat mig" är en kvarvarande brist hos den beroende och det är framförallt den som behöver behandlas livslångt.

Tillfrisknande alkoholister påpekar ofta nyttan med underhålla ett andligt konto på plussidan. Detta räcker långt och skapar en grundförutsättning för en nykterhet med hög kvalité. Denna andlighet har ingenting med religion att göra. AA:s 12-stegprogram har hjälpt många, men det finns givetvis andra lösningar.

Tomrummet är den andlighetsbrist som tidigare fyllts med alkohol, spel, narkotika etc

Som beroende har du ansvar för ditt tillfrisknande. Att skylla på bristande resurser, dåligt stöd från familj, arbetsgivare eller vänner duger inte. Med sjävhjälpsgrupper och de resurser som finns kommer den som verkligen vill långt. Jag är övertygad om att alkoholister har bättre förutsättningar att lyckas i sin resa mot nykterhet med sjukdomsdiagnosen Alkoholberoende än Utmattningssyndrom eller Krisreaktion.

Sedan undertecknade jag med mitt samma namn som finns i prästbetyget och friserade dessutom med titeln "Dipl alkohol o drogterapeut"

Den här tiden på året är high peak för alkoholproblematiker som söker hjälp... semestern skall landas och det går sällan smärtfritt.

fredag, augusti 01, 2008

Harmony!

Jag känner mig i harmoni. Jag tror inte jag är en A-mänska. En sån där med tusen järn i elden som kommer ett falla i hop, övertänd av kortisol och fadda blodsystem. (oss emellan sagt... är den här gossen inte lite väl überstörd?)

En annan sak som fick mig i ståpälstillstånd och vällustiga frossbrytningar var Mavis Staples på Trägårn' i onsdags. 500 pers samlade för att avnjuta en kvinna med urpondus och magisk dådkraft i sin förmåga att förmedla soul.




Det är vid såna här tillfällen jag kan känna gemenskap med något som är starkare och större än jag själv... annars föredrar jag ju ensamheten.

Nja, ensamhet i lagom doser. Kanske är det därför det inte vill bli något av den bok jag tänkt skriva.

Den skulle handlat om en misslyckad artist som för att förtjäna sitt levebröd sålde sig till storfinansen men som efter stålbad, transformering och upprättelse - gör ett lappkast i livet och ger sig in på att tämja vulkaner. Företrädesvis på Island. Att domptera magma och gejsrar visar sig vara orimligt svårt. Högmod vs Naturkrafter. Artisten 0 - Vulkanerna 1.
Den misslyckade konstnären kommer istället fram till att han är en reinkarnerad druid.

Samtidigt - någonstans i en förort till London tänker någon på hur världen skulle sett ut om Adolf Hitler fötts på Jamaica. Och hur reaggemusiken i så fall kunde ha låtit idag. "Adolf Hitler surfade aldrig i Montego Bay" blir ett ramverk som ställer historieskrivningen på högkant och utmynnar i ett Nobelpris...kanske.

De båda huvudpersonernas öden varvas i vartannat kapitel och de båda sammanförs till slut på en karg grekisk ö. I ett fyrtorn. Det är ett topklassat säkerhetsfängelse för den stora världskonspirationen och det visar sig att bokens båda huvudpersoner är en och samma biologiska, kritiska massa, som med sin upplysthet kan sätta hela världsordningen ur spel. FBI ligger givetvis bakom tillfångatagandet. Det gör dom alltid.

I en cliffhanger mot bokens slut kommer Barack Obama på besök och för att få upplysningar om fången. Väl inne i säkerhetszonen tar han av sig sin ansiktsmask med samma kraft som Tom Cruise i MI:2. Och en rak, mörk snedlugg med bekant mustasch uppenbarar sig....

Spelet kan börja.

Det här är inledningen på ett sorts vuxen-Harry Potter-epos med ideologi istället för magi som urkraft.