torsdag, april 30, 2009

Valborg - och alkohol

Det här ett program som jag inte nog kan rekommendera. Det är Kaliber från i söndags - 30 minuter ilsken väckarklocka.

Här nedan - programmets innehåll i sammanfattning;

Om att kalla saker vid dess rätta namn. Fallet med John Hron får t ex nytt ljus.

Morden på två flickor, Hallandsåsen 2004
Fallet Bobby, Jönköping 2006
Mattias Flinck, 7 döda i Falun 1994
Stureplansmorden, 1994
Kungsholmen, hösten 2007 samt Rödeby samma höst - alla gärningmän berusade

Nu nyligen - fallet Romario - alla inblandade misstänkta gärningsmän samt offer: kraftigt berusade. I Kalla Fakta som kommer i TV 4 på söndag ställs frågan; Hur kunde det hända? En relativt onödig frågeställning - svaret är; alkohol

70% av de misshandlade är berusade.

Det s k "vardagsvåldet" har samma plågsamma siffror. Kaliber har gått igenom de 282 misshandelsfall i Göteborg o Stockholm där dom avkunnats under en tremånadersperiod. I 78% av fallen var gärningsmännen berusade av alkohol. Narkotika förekommer vid något enstaka tillfälle.

De återstående 22 % där ingen fylla förekommer är till allra största del lindrigare misshandel typ, slagmål mellan skolelever, en tant ger en kille en örfil för att hon blivit påcyklad.

I de grövsta misshandelsfallen och våldtäkterna är både gärningsman och brottsoffer berusade. Kraftigt berusade.

Hälten av de som dömdts till livstid sedan mitten av 60-talet har haft diagnosen; alkoholist/beroende/missbrukare.

Samhället reagerar inte på det här.

Istället blev det krafttag då "vansinnesdåd" utförs av psyksjuka; Järnrörsmannen vid T-banestationen i Åkeshov, leksakshandlaren som körde ner folk med bil i Gamla Stan. En kommission som leddes av Anders Milton tillsattes.

Det står helt klart att psyksjuka är helt ofarliga. Såvida du inte tillsätter alkohol eller droger.

Niklas Lindgren, Hagamannen, 2006, har en oförmåga att avstå från alkohol. I övrigt fanns inget i den rättspsykiatriska utredningen som tydde på någon störning. Han var inte kvinnohatare. Det fanns i alla fall inget somm tydde på att han gav såna uttryck eller uttalade någto hat mot just kvinnor.

Likafullt påstod kriminlogprofessorn Jerzy Sarnecki "klart fanskapet är galen"
och professorn Sten Levander; "Det måste så klart va nåt fel i huvvet på honom".

De har på sätt och vis rätt - men de glömmer att alkohol måste tillsättas för att Niklas skall "bli galen" eller "felet i huvvet" skall ge sig tillkänna.

Så vad ska vi göra?

Alkoholen behöver bli dyrare och svårare att komma åt.
Det viktigaste av allt - vi måste börja kalla saker vid dess rätta namn.

Inte skylla våldsdåd på psykisk sjukdom, nazism, rasism, kvinnohat - alkoholen är ju motorn. Utan motor... vad händer då?

Gudrun Schyman har en liknande agenda för att mildra verkningarna. Jag blir mer o mer benägen att skicka henne till Bryssel.

Dick Erixon däremot. Han har en märkvärdigt unken syn på problemet - och talar mot bättre vetande. Läs hans blogg, som inte går att kommentera, så förstår du varför. Här är inlägget som körde in honom i Debattstudion. Denne alkohollobbyns nyttige idiot.

Programmet Kaliber avslutar med att ställa frågan - vi kanske är beredda att betala det här priset? Alkoholen är vår enda lagliga drog - och samtidigt den mest våldsframkallande.

Ändå är det så många av oss som haft sina bästa stunder i livet tillsammans med alkohol. Då kanske vi väljer att blunda och glömma det vi hört under det här programmets 30 minuter?

Idag är det Valborg. Var rädda om er...


Reblog this post [with Zemanta]

onsdag, april 29, 2009

Ett annat liv - P O berättar

IMG_3408-1Image by Bengt Nyman via Flickr

PO Enqvist har viskat i mitt öra sedan nyår. Då och då har jag hamnat i tillstånd och passager som tillåtit lyssning av ljudbok. Lite märkligt att den här mannen inte kommit till mig tidigare. Att börja med en självbiografi är kanske inte det smartaste, men så blev det.

En av de som förekommer i bokens andra del - Lars Lönnroth - recenserar i SvD och jag delar huvudsakligen hans syn på bokens kvalitéer; romanens mittre del är inte så sammanhållen och intressant som del 1 och 3.

Först börjar allt så bra, initialt till och med nästan idylliskt. Enquist skapar distans genom att berätta om sig själv som "han" , som växer upp som lärarinnans snälle son och visar begåvning för uppsatser i svenska och idrott. Redan här upptäcker jag gränslösheten i P O:s liv. Allt från onani till magnecylmissbruk .

Pappan existerar som en låtsaskompis, en "Reskamrat" att beskydda och bli övervakad av. Släkten är skötsam, alla har rykte om sig att vara troende, i en väckelsekristendom, där Jesu lik ännu är varmt. Det är en religion anpassad till snålblåst och motvind, snarare än till följsamhet. Ingen visar fallenhet för dryckenskap. Och inte heller för skrivandet, utom en sinnessjuk kvinnlig släkting, som hade missbrukarnatur, som skrev och klottrade ner väggarna i ett rum där hon hölls instängd.

I tonfallet under P O:s uppläsning märker jag hur skickligt han underminerar sitt liv med små syftningar som pekar framåt, mot fallet, mot mörkret. Pojken får veta att fadern, en trettioårig stuveriarbetare, varit Tempelriddare, där ett av kraven är helnykterhet. På sin mormors dödsbädd hör han överraskad den gamla kvinnan varna för att han inte ”ska komma ut i spriten som n’pappe.”

Men det är precis det han gör. I bokens andra del som jag upplever som mycket av en skildring av uppbrott till studentliv, formateringen till författare, debuter och genombrott
är det den del som engagerar minst. Uppräkningen av teateruppsättningar och ett långt parti om ett fiasko på Broadway tröttar.Men så ligger spriten där i bakgrunden och lurpassar på ett förutbestämt sätt.

Till sist finns ingen annan utväg än hårdföra behandlingar för alkoholberoende enligt Minnesotamodellen. En trestegsraket som inte får en gynnsam omloppsbana förrän på tredje försöket. Enquist beskriver den som en underkastelsens terror. Ett hav av förödmjukelse. Utplånande av egot. Är man uppvuxen i väckelserörelsen känner man igen en religiös omvändelseresa. Att ge efter är att utplånas.

I slutet av bokens tredje del sker nån sorts återuppståndelse. Enqvist upptäcker att han kan skriva igen, den bok som blir Kapten Nemos bibliotek. Orden räddar, liksom det lilla ordet helnykterist. Att liksom fadern i Tempelorden kalla sig helnykterist är att ta Reskamraten med på färden igen.

Att kalla sig helnykterist i stället för nykter alkoholist är ett fritt val, där inte en överkorsad flaska lyser som ens identitet. Med hjälp av det symboliska lösenordet hjälper Reskamraten (den döde pappan) PO att ta död på alkoholisttrollet.

Det har varit vackra passager att lyssna på en gammal farbror som rannsakat sig själv och sitt liv. Det är modigt, vackert och mycket gripande. Just lyssnandet istället för läsandet ger boken en större dimension än vad jag trodde.




Reblog this post [with Zemanta]

tisdag, april 28, 2009

Spotified - vecka 918 Mutations

Cover of "Mutations"Klicka för att lyssna

Beck – Mutations (International) hade jag ingen alls relation till först. Det enda Beck hade släpat in i mina hörselgångar var Beck – Loser och det var före Markoolio gjorde sönder den med sin version
Markoolio – Åka pendeltåg som är lättäcklig att lyssna på.

Och än idag vet jag inte riktigt vad som gjorde att den här skivan kom in i mitt liv och satte så märkliga avtryck, så att jag spelar den än idag. Ofta. För övrigt har jag strutat i Beck. Funnit skivorna svåra och komplicerade. Mutations däremot är en varierat album. Mycket slickat och tillbakalutat med ett pärlband av musikaliska inriktningar.

Jag har funnit mycket tröst i "We live again" och hittat glädje genom "Tropicalia". Egentligen är alla spår från 4 och framåt en ren drönarorgie i segsoftargegga.

Under senare tid har jag i alla fall närmat mig det av Becks album som gavs ut innan Mutations. Odelay. Det har kvalitéer, men väsnas lite för mycket.
Reblog this post [with Zemanta]

måndag, april 27, 2009

Wazz up?

Ett stilla flanerande utefter Andra Långgatan i lördags. Solen sken. Alla åt glass. Det var som om all ondska och förfulning bara blåst bort. Eller smält i solen. Då plötsligt:


Hur jävla glad skulle du själv va om nån styrt ut dig så här?

En sönderpimpad katt i gips stirrar oavvänt på mig genom ett fönster till en frisersalong.
Kattens blick kan jag förstå. Burleskriggad och varitébehängd.
Svårare att förstå ägarna till salongen. Hur tänkte dom?

söndag, april 26, 2009

Relation till alkoholen

when does it become alcoholism?Image by joshuawillis via Flickr

Det händer då och då att jag får mail från anhöriga eller vänner som söker hjälp för att hjälpa.

Fråga: Jag har en kompis som medger att han har problem med alkohol. Men han tycker inte att det är så farligt att han behöver hjälp. Han säger att han har koll på sin konsumtion men samtidigt har det börjat märkas på jobbet och i andra situationer. Han dricker i princip varje dag. Jag är själv uppväxt i en familj där båda mina föräldrar var alkoholister och inser att om min kompis inte är redo att söka hjälp så spelar det ingen roll vad jag säger till honom. Samtidigt vill jag ju väldigt gärna försöka få honom att förstå att det finns hjälp att få och vädja till honom i den riktningen.
Hur skulle du ha gjort?

Vänligen

Uffe


Hallå Uffe.

En person med alkoholproblem behöver hitta sina egna motiv till förändring, så vad anhöriga och omgivningen säger kan nästan kvitta, precis som du skriver.

Det kan vara till hjälp att utgå från följande resonemang: personer med livsstilsproblem av olika slag är antingen inte beredda, osäkra eller motiverade att förändra sitt beteende. I vilket stadium man är återspeglar hur man tänker om vikten av en förändring, främst utifrån hur man ser på fördelar och nackdelar av beteendet, och hur stor tilltro man har till sin förmåga att kunna förändra sig.

Fundera på om det som gör att din kompis inte är beredd är att han inte anser att det är viktigt att ändra sina alkoholvanor, eller om han mest är osäker på hur han ska gå tillväga och hur vardagen kan hanteras omför att han skall förändras

Nästa steg kan vara att du ber om lov att berätta om din syn på saken; Jag vill berätta vad jag ser händer med dig nu. Är det ok? Att be om lov – och respektera ett nej – är ett bra sätt att förebygga motstånd och göra en person intresserad att vilja samtala om frågan. Om du ger råd, säg gärna; Det här kanske inte passar dig… för att visa att det är han själv som ska avgöra om rådet passar honom. Att få höra om möjliga sätt att kunna bli alkoholfri är ofta hjälpsamt i det läge, som din kompis är i. Det ger hopp om att en förändring är möjlig.

Några ytterligare samtalstips: undvik stämplande benämningar som missbruk och beroende, tala om alkoholvanor. Var konkret och saklig samtidigt som du undviker att värdera.
Gå inte händelserna i förväg. Målet du kan ha i det här skedet är nog att din kompis ska börja överväga en förändring, det vill säga komma vidare från stadiet "inte beredd" till att bli osäker. Efter en tid brukar det ganska spontant leda till att man blir beredd och börjar pröva att göra förändringen. Om omgivningen har för bråttom leder det oftast till att personen känner sig överväldigad av kraven och försvarar sig och hittar argument för att situationen ska förbli som den är.

Du kan bjuda in din vän till att komma förbi sin osäkerhet genom att ställa frågor som:

1) Vad skulle bli bättre om du slutade? Vad säger du?

2) Om du skulle besluta dig för att sluta, hur skulle du vilja gå tillväga? Vad skulle passa dig?

3) Vad vill du göra nu? Vad blir nästa steg?

Man kan säga att du – för att citera ur din fråga – då hjälper du honom att prata sig själv in i en ny riktning, men utifrån ett eget beslut och på egna villkor. Undvik dock frågan "Varför?" Den blir lätt en väg till försvar.

Lycka till!

Nemo

Reblog this post [with Zemanta]

lördag, april 25, 2009

När något gick väldigt fel...



Eftersom min status i mående under den sista veckan varit allt annat än stabil (sic!) har det funnits gott om tid att se film.

David Lynchs dotter Jennifer har regisserat filmen. Det kan vara bra eller anus redan här eftersom hon tidigare försökt överträffa pappa i fråga om acid-potential och tillskruvning -eller så sansar hon sig och försöker göra lite mer "vanlig" film.

Jag skulle nog säga att filmen hamnar mitt emellan, de flesta individerna är helt skruvade men dom presenteras samtidigt väldigt normalt. Det finns ett underliggande behov att framstå som normala, välanpassade och laglydiga individer.

Filmen börjar med att man får se fragment av bilder som indikerar ett brutalt mord, men vilka är mördade, varför och av vem? Filmen utspelas sedan på en polisstation där tre överlevare väntar på att bli förhörda; en polis, en knarkartjej och en ung flicka (bra spelad av Ryan Simpkins) . Alla har de förlorat någon i vad vi förstår är en fruktansvärd upplevelse. Men vad som egentligen har hänt är mycket svårt attt förstå under filmens första timme. Ett bra grepp.

Två FBI-agenter anländer - Sam Hallaway ( Bill Pullman) och Elizabeth Anderson (Julia Ormond). De har ansvaret för utredningen. De lokala poliserna blir alldeles bananas, deras lilla håla skall få FBI-besök. Men trots sin uppspelthet är de förvånansvärt slappa och apatiska, trögtänkta och småstadstrångsynta.

Det är något speciellt med fotot i filmen, som om någon lekt med skärpan och försökt göra allt skarpt. Färgerna är också mycket speciella, desaturerade, ibland är allt gultonat och kontrasterna är väldigt höga. Som om någon misslyckats med att restaurera gamla foton och får en konstlad grynighet i skarpa färger. Jag påmindes av No country for old men och Fargo i typen av våldsamhet och karaktärer men även bildmmässigt, varför vet jag inte riktigt.

Surveillance var en otäck film med ett mittparti som var lite utdraget men som ändå höll mig fokuserat med en krypande känsla av obehag under filmens 98 minuter. Har du behov av att se något du inte riktigt förstår och samtidigt oroas - plocka med från DVD-hyllan hos din lokala lösgodisförsäljare.

Avslutningsvis - trailern:


SURVEILLANCE: Movie Trailer - Watch today’s top amazing videos here
Reblog this post [with Zemanta]

fredag, april 24, 2009

Chords - Recycled

Häromdagen var det Brideshead som recyclades. Nu musik.

4 ackord och 36 sånger. Det är ofattbart.



Seså... bara att göra en ny mosterhit. Glöm inte de fyra ackorden.

Blir jag stämd på 30 mille nu? Det skulle vara för jävigt

torsdag, april 23, 2009

Nu är det hjul igen

Världen snurrar vidare. Så även i Göteborg där den nya kattlådan (av Sture Allén mycket innovativt döpt till Gamla Ullevi) börjar gunga då fansen hoppar och sänder gungningar till de besuttnas bostadsrätter på andra sidan Fattighusån.

Just som fastighetsägaren Higab bekymrat funderar på en lösning pågår andra mycket viktiga pråschäkt i stan. Skrev om det i början av mars.



Kommun-Görans förhoppningsvis sista avtryck i politiken består av en symbol som nog ligger honom varmt om hjärtat - ett hjul. Som politiker har han i alla år endast varit tjänstledig från SKF. Han ville ha en fot kvar där. Nu vill han sätta ett sketet kullager mitt i stan. Svag glädje för att mer än hälften av GP:s läsare inte vill ha ett hjul alls.


Så här hotfullt kan det komma att stå. Bild GP

Nu har förslaget ändrat riktning. På hjulet alltså. - Vi har pratat med många politiker och andra göteborgare. Det finns ett antal som anser att stadshjulet bör ändra riktning för att inte störa stadsbilden, säger Leif Nilsson på Göteborg & Co.

Störa stadsbilden. Det stör hur det än står. Frågan är om det inte är mer provokativt med den nya riktningen som bilden ovan visar. Tänk själv... om det där sätts i rullning kommer det att ta sikte mot Avenyn och med bra snurr kommer det inte stanna för än det slagit ner Poseidonstatyn som den sista käglan på en bowlingbana.

Hur tänkte jag nu? Jo... Stockholmshämnden




Kan det hända på TV med Globen, kan det hända med Görans hjul...

onsdag, april 22, 2009

Brideshead Recycled

Cover of "Brideshead Revisited"Cover of Brideshead Revisited

I ett tidigare inlägg har jag hissat Brideshead Revisited som något av det bästa i dramaserieväg som har gjorts. Många håller med mig.

Nu finns det mer godis för kalenderbitaren.

I DN har Jan Eklund skrivit en fantastiskt genomarbetad artikel om förlagan, Castle Howard, författaren Evelyn Waugh och annat som hör storyn till.

På Youtube finns en nygjord dokumentär om serien uppdelad i fem klipp.

För några månader sen kom också långfilmen på bio. Nu släppt på DVD. Har inte sett än - skall göra.
Reblog this post [with Zemanta]

tisdag, april 21, 2009

Spotified - vecka 917 Bridges to Babylon

Bridges to Babylon album cover Klicka för att lyssna

The Rolling Stones – Bridges to Babylon
är ett album som kom 1997, men som gav mig fullt påställ 1998 då Stones var på Ullevi. Bästa spår - Saint of Me.


Vad som slår mig när jag lyssnar är att ursinnesenergin i larmet från Flip the switch och alla övriga spår som följer. Det är i alla fall gubbs uppåt 60 som drar på och det är crispigt.

I mitt lådlikande vardagsrum struttade jag runt i gräsänklingsidioti och tokdansade, räckte långfinger åt grannarna - förebådande den 40-årskris som kom sommaren därpå med Roskildefestival, elgitarrköp, skilsmässa och ett liv som pajade ihop under hyfsat ordnade former... trots allt. Ett begepp jag föll för en gång; "Skall det gå åt helvete, så skall det i alla fall göras med musik." Så utomordentligt välfunnet.

Precis så är det ju. Eller ett album jag har, från Guidance Recordings album som har devisen "music is the spiritual guidance trough life" eller som dom själva uttrycker det; Perfect for cleaning your house, an early evening wine, or a little sumthin' sumthin'. Vad det där sumthin' är? Ren och skär hedonism förstås..

Men då - sommaren 1998 - var det Stones som fick peka ut riktningen för mig. Konserten, då? Jo. Det var mörkt. Det kom en bro från scenen och ut i luften. En präktig förfest med ett större antal Jack Daniels på Trägårn' hade sett till att ge en intern skymning lite för tidigt den kvällen...

Läs mer om albumet här.

Reblog this post [with Zemanta]

måndag, april 20, 2009

Mitt liv som Pink Floyd

Echoes: The Best of Pink Floyd album coverImage via Wikipedia


Det var ett tag sedan jag hoppade på någon utmaning, men nyss hittade jag den här hos Abbes Pappa . Den är stabil - så jag gör ett försök

Besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist. Undvik att upprepa en låttitel (Det är svårare än man tror.)

Välj artist: Jag tog Pink Floyd

Är du kvinna eller man? Vegetable Man
Beskriv dig själv: Comfortably Numb
Vad tycker du om dig själv? High Hopes
Beskriv var du bor för tillfället: Outside the Wall
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? Grantchester Meadows
Favoritfärdmedel: Pigs on the Wing
Din bästa vän är: Vera
Din favoritfärg är: Green is the Colour
Hur är vädret? Terminal Frost
Favorittid på dagen: Your Possible Pasts
Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta? The show must go on
Vad är livet för dig? Young Lust
Det bästa rådet du kan ge? Careful with that Axe, Eugene
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? Arnold Layne
Favoritmat: A spanish pie
Dagens tanke: Wish you were here
Hur skulle du vilja dö?: On the Run
Din själs nuvarande tillstånd: Wearing the Inside Out
Felen du kan leva med: Paranoid Eyes
Ditt motto: Let there be more light

Häng på den som vill...
Reblog this post [with Zemanta]

Säng, säng, säng...



En trummis har hittat en platt-TV. Förbryllad frågar han sig om han istället skall använda den som sängbotten, ty detta klarar 42" plasmaskärm av i det här fallet. Och det lär bli plats över.

Han - trummisen är med i Motörhead och även i en text med Promoe - som är högt bra. Svenne Banan. Videon finns givetvis även här

Nu är den här postningen till viss del lätt stygg. Jag tar mig för att försöka göra mig lustig över en mans längd. Något han inte kan göra något åt. Elakt? Kan du få tycka. Jag tänkte - det är klokt att välja det man säljer sig till. Tänk - Loket gör reklam för en nysläppt CD med Dokken...nä, just det.

söndag, april 19, 2009

Från topshot till paket på 15 minuter

A photo of an ambulance outside Broomfield Hos...Image via Wikipedia

I fredags efter lunch stegade några arbetskamrater och jag in på kontoret.

Efter fem minuter vid datorn började jag få svårt att fästa blicken.

Gick på toa och mådde lite illa.

Där inne började allt bli en irländsk julafton.

Jag tänkte: måste ta mig hem, men jag cyklar. Hur skall det gå.

Tog mig ut, började gå de 20 metrarna till mitt skrivord. Kom 15 fick lägga mig ner. Totalt oförmögen att gå, resa mig eller göra något.

Efter 10 minuter fanns en OLA-ambulans och 4 redigt färglada grabbar gul-grönt omkring mig. Sladdar, defilibrator. All in, liksom...

De skulle föra mig från golvet till en bår. Gick så där och delar av lunchen kom åter till den fria världen.

Sedan följde en färd som tycktes oändlig. Framme på Östras akutintag var kroppen så omtumlad och ur balans. Yrseln var monumental och kroppen fann för gott att ta adjö till resten av lunchen.

Akuten på Östra Sjukhuset må föra tankarna till ett öststatsland med sina 30 år på nacken - men så jävla effektivt, snabbt, proffsigt och det fantastiska bemötande som jag fick under mina timmar där har jag sällan varit med om.

å mindre än en timme var jag undersökt, CT-röntgad och klar;

- Du har värden som en pigg 25-åring. EKG, blodtryck, vilopuls allt OK. Hjärnan är briljant och felfri. Ingen blödning.
Virus på balansnerven, tror vi, sa den ryska läkaren och uppmanade mig att ligga kvar.

En rätt onödig uppmaning då jag inte ens kunde sita upp utan att allt roterade i vänstervarv.

En vänlig kollega från jobbet var med helatiden och till slut fick jag ringt S som kom och pysslade med mig.

Vid pass 19 checkade jag ut efter sex timmar som akutpatient.

Gårdagen var som att återvända till ett tillstånd jag minns efter långa fylleexccer. Så där jag mådde efter 4-5 dagarsrace. Då dagarna bestod av korta och fladdriga utflykter till toa, köket . I övrigt sängläge och TV.

Idag - något bättre, men sängen blir min resten av dagen.

Det går väldigt snabbt att inse sin sårbarhet ibland.

Snurrigt nedtecknat istället för sedvanligt bloggande....

Nemo - in da shit
Reblog this post [with Zemanta]

fredag, april 17, 2009

Tjohoo....



De är så trevliga på Aftonbladet. Så relevanta.

Äntligen helg! Nu får vi dunka loss och krana på. Så vi kan bli sådär härligt otvungna med grannen och släpa fram köttgrillen ur förrådet och fräsa lite svålar och korv. Kanske en glaserad kycklingfilé.

Är jag då en bitter missunnsam jävel? Säkert någon som tycker det. Det är jag inte.

Det är likadant där den lätt tilltufsade Fritjofsson sitter och strör solar omkring sig i TV 4. Det påverkar mig inte. Min törst efter vin är fortfarande släckt, men jag förstår inte vare sig Aftonbladet eller TV 4. Konsumentupplysningen behöver inte vara sovjetisk. Men heller inte glamorös och mängdbetingad. Boxar liksom...

- Nädu, Nemo...varför skall vi 85% som klarar av det här backa hem bara för att några inte klara av spriten?

- Sorry, säger jag - varannan svensk är drabbad. Som beroende, anhörig eller offer. Så är det.

Trevlig helg!

torsdag, april 16, 2009

414 - svinaktiga hoods



Då mina ögon fångade det braskande löpet om arga svin in da Hoods kunde jag knappt bärga mig innan jag fick ett lösnummer i nyporna för att ta del av historien om hur Margit Olsson 69, som längs Allmänna vägen rastade sin lilla vita pudel Pippan, helt oprovocerat blev överfallen av ett vildsvin som stod på lur vid hörnet till Zenit Café.

Svinet hade tänkt sig en framtid som husdjur och ville byta ut sig mot Pippan, vilket Margit motsatte sig då hennes pension inte kunde täcka upp ett matkonto för ett fett vildsvin.

Därpå följde den ursinniga jakten som inte fick sitt slut förrän svinet tappade balansen och halkade ner i Göta Älv strax nedanför Såggatan. MEd sina grisklövar som trubbiga antennspröt flöt kreaturet iväg ut med sediment och passerade Älvsborgsbron och guppade sakta mot Danmark. Det framfista språkets näste. Kuck-kuck-fallera...

Vem sa att det bara är i Olskroken som surrealismen bor?

Annars är Majorna ett rike för sig. En satellit i Göteborgsluften som lever sitt eget högst besynnerliga liv.

Fördomar att ta med sig in i område 414 (postnummerbörjan)

Alla dricker latte med sojamjölk
Alla klär ner sig och upp sina barn
Alla har barnvagn för minst 8000:-
Alla har en cykel som är äldre än 15 år
Alla handlar i små rara butiker
Alla är konstnärer som samlar drivved vid Nya Varvet
Alla har gått på batikkurs och är veganer
Alla barn äldre än 8 år har ensamstående föräldrar
Alla rör sig mellan Slottskogen och Röda Sten
Alla är eller kommer att bli kulturarbetare, musiker, poeter eller nersupna baskertroll

Skall vi nöja oss så?

Alltså - sanningen bakom löpet var att en kvinna hade strollat runt bland döingarna på Västra kyrkogården i utkanten av Majorna/Kungsladugård/Kungsten - rena vischan och där...där hade hon sin closed encounter med Vildsvinet.

onsdag, april 15, 2009

Ranelid



Få mänskor irriterar, fascinerar och skroderar som Ranelid.

Intervjun som Schulman har gjort
är genomgripande och säger det mesta om personen - inte författaren.

Märkligt att jag inte läst något av denne man ännu. Har inbillat mig att det bara är Gudrun Sjödén-mänskor och slöjdlärare samt en och annan arkivarie som går loss på honom. Dags att testa av fördomarna. Jag tar gärna emot tips på en Ranelidare att ge sig på som stilövning.

Från att bara avsky karln' har jag börjat gilla honom. Massor. Som människa. Författarrollen är som sagt osynad.




Om man gör ett ordmoln av Schulmans intervju får man detta resultat. Inte så överraskande. Han gillar att språka om sig själv. Sen är det ju en intervju där Ranan får frågor om sig själv. Inte så konstigt att det blir det utfallet. Hade det istället varit en idrottsstjärna eller Kungen hade jag bytts ut mot man. Det kan vi vara säkra på.

tisdag, april 14, 2009

Spotified - vecka 916 Walking Wounded

'Cover Klicka för att lyssna

Everything But The Girl – Walking Wounded

Efter förra veckans Spotified med Mary J Blige från 1995 och dessförrinnan Yes -Talk från 1994...så är det följdriktigt dags att hitta något gött från ...JA! 1996. Och även här - precis som förra veckan har jag då fångats av något som för mig var ett nytt sorts beat. Drum & Bass och trip-hop..lite Massive Attack. Det här är slickad loungemusik som passar höst och vår. Lite sen eftermiddagschill på en strandbar duger också. After beach för vuxna. Mogna mänskor.

Som föredrar kvalitet före blonderade trubadurer som skrålar Sweet Home Alabama och Kung i Baren. Så är det. Det som gör mig övertygad m att det här är bra musik är att jag ständigt återvänder, återanvänder nyupptäcker remixade versioner. Från just den här skivan är Wrong och titelspåret favvoremixade många gånger.

Tracey Thorn som sjunger kom med ett glimrande album hösten 2007. Enda gången jag upptäckt att Andres Lokko och jag gillar samma sak. Oförbehållsamt. Kan ha att göra med att han skrev om skivan EFTER jag hade lyssnat på den. Det har nog inte hänt tidigare.

Nåväl - tar in det här är mitt upp i nittiotalet - men det gör sig mycket bra. Nästan jämt. Upptäck EBTG - på en samlingsskiva där dom gör en himmelsk cover på Simon & Garfunkels Everything But The Girl – Only Living Boy in New York

Det är kriminellt bra...
Reblog this post [with Zemanta]

måndag, april 13, 2009

Daughters of departure



Ett ögonblick av njutning och samtidigt ett stänk av resignation. Det är sista dagen av 15 på Kreta. Stranden ligger i Agia Pelagia. Ett par mil väster om Heraklion.

Vi har haft två underbara veckor och ingen vill egentligen åka hem. Men Luther och grottekvarnen kallar.

- Bara en timme till..., säger dom, bara en stund vill vi sitta och låta den salta, ljumma vinden fläkta håret. Känna vattnet kittla våra fötter tillsammans med det runda sandgruset i vattenbrynet.Vi samlar stenar, snäckor och små träbitar som minnen att ta med.

Klart vi väntar. Klart vi stannar. Vi kan stanna här - i den här stunden - hur länge som helst.
Är vi rädda att tappa bort ögonblicket finns det kvar i våra hjärtan och går att plocka fram. Alltid.
Reblog this post [with Zemanta]

söndag, april 12, 2009

In your face


Saxat från min FB-sida som "känner av" vilka annonser jag bör se


Hur många gånger har jag klickat på nedåttummen?

Rätt svar vinner lagom många reservdelar från min i vredesmod defragmenterade och tidigare fett uppimpade rullator...

fredag, april 10, 2009

Alkohålet - det svarta

I lätt frustration spinner jag vidare på gårdagens inlägg om GHB.

Inom vård och behandling av beroende finns det ett svart hål. Det finns vård och hjälp när du druckit eller knarkat så mycket att du nästan dör men inte så mycket mer. Avgiftning och tillnyktring på sjukhus eller klinik.

Den person som i det här läget kommer till insikt och VILL ha långsiktig hjälp efter akutskedet har mycket få ställen att få hjälp ifrån. Och där sådan hjälp erbjuds brukar man med stolthet tillämpa och föra fram en eller två "säkra" metoder. En tid var det miljöterapi och den tillämpas idag frekvent på HVB-hem. En annan tid var det TA (transaktionsanalys) och ytterligare en annan tid gestaltterapi.

Sedan 20 år tillbaka har det varit Minnesotamodellen, baserad på AA:s tolvstegsprogram. Nu senast är det kognitiva perspektiv. De kristna perspektiven finns också. Alla dessa och andra är bra. Förmodligen behövs ALLA metoderna för vi människor är olika.

Det mest självklara är att den som insett sitt problem vänder sig till en självhjälpsgrupp och tar vara på de erfarenheter som finns att få från gruppgemenskapen. Men för den som inte kan ta vara på andras erfarenheter, inte tror sig ha lika "lätt" att sluta, som de som redan åtgärdat sina problem hade det, så behövs något mer. Vi människor är olika och behöver ibland olika saker.

Innan man sätter in hjälp och behandling behövs en ordentlig diagnos. Visst är det viktigt att ta bort alkoholen/drogen först precis som förordas inom Minnesotamodellen och dess kollegor. Det är också det som självhjälps-grupperna som Anonyma Alkoholister rekommenderar. Deras program bygger på gjorda erfarenheter och består av stor vishet och livserfarenhet.

Trots att människor vet att de inte ska dricka eller ta droger så gör en del det till den grad att skadar och förstör för dem själv och andra. Ingen nykter person brukar försvara det de gjorde då de var påverkade. De ångrar sig men dricker och/eller drogar återigen en tid senare. Alltså behövs något mer än att förespråka nykterhet för att människor ska agera ansvarsfullt, vuxet, moget i alla situationer.



Vad som behövs är dock inte tydligt och där ser man det svarta hålet. I ena ändan av det svarta hålet finns samhällets alkohol- och drogpolitik, forskning och utveckling, lagar och ramar för skatter o liknande. Den andra kanten av hålet finns det som ingen kan vara utan. Där finns hjälporganisationer med mat för dagen, härbärgen, akut omhändertagande, avgiftning, domstolsbeslut om olagligt innehav o s v.

Finns det något mer? Ja, de nästan osynliga som försöker fylla det svarta hålet. Behandlingsorganisationerna, stora och små, som var och en på sitt sätt gör fantastiska insatser. Deras belöning står dock inte i proportion till sina insatser. Fortfarande kan man inte räkna med att flertalet som genomgår behandling visar det resultat som man planerat. Behandling är många gånger ineffektivt i förhållande till sina kostnader.

Det blir mest ett svart hål. Tomt. Utan innehåll. Att åtgärda och arbeta med behandling utan att uppnå tillräcklig effekt brukar leda till katastrof för personalen, för arbetsklimatet, för ledarna och för ekonomin. Ingen startar behandlingsverksamhet för att misslyckas men alltför många levererar inte tillräckligt goda resultat. Varför skall detta svarta hål få finnas och svälla?

Jag försöker vara med att täppa till det svarta hålet. På Beroenderådgivarna - BRÅD - där jag tillsammans med andra terapeuter jobbar efter en matchningsmodell som försöker skräddarsy behandlingsalternativ utifrån flera variablar.

Om alla tillämpade en multivariat behandlingsplanering skulle hela missbruks- behandlingsbranschen bli effektiv. Ingen klient skulle sättas i behandling som inte var lämplig för just den klienten. Nu gissas det fortfarande mycket, socialtjänsten som oftast är de som betalar skjuter vilt och hoppas att klienten ska tillgodogöra sig något. Ja, eller så säger man att denna klient har inte problem nog för att få behandling.

Sedan måste behandlingsgivarna kunna utvärdera sin verksamhet och lägga resurser på det. Det skulle leda till att fler alternativ utvecklades, vilket kan innebära att nästan alla får den hjälp han eller hon behöver. Jag har själv mött exempel på HVB-hem där beroende ungdomar vistas utan att få någon behandling för sitt beroende. Mer än dykning och bergsklättring. Det är t ex inte rätt väg att gå för att behanlda ett beroende, men kan vara utmärkt som EN del om det handlar om att bygga tillit.

Dessutom MÅSTE yrkesgruppen alkohol- och drogterapeuter öka i antal och användas inom behandlingsorganisationerna. De finns inte som en självklar yrkesgrupp än. En alkohol- och drogterapeut ska ha lång, kvalificerad utbildning i många ämnen samt besitta skicklighet och personlig mognad.

Det borde vara en självklarhet att alkohol- och drogterapeutens utbildning och status kom i nivå med jurister, ekonomer och psykologer. En statligt finansierad högskoleutbildning.

Det är en gåta hur ett folkhälsoproblem som drabbar varannan svensk (anhöriga
medräknat) inte har en kvalifiserad allmän utbildning.

Kraven är på samma professionella nivå som vi ställer på jurister, socionomer, diakoner, själasörjare, psykoterapeuter. Egen erfarenhet av missbruk kan vara ett stort plus i många sammanhang inom yrket, men inte alltid. Varje alkoholterapeut har sina personliga specialiteér men samtidigt gemensamma yrkeskunskaper.

På BRÅD försöker vi få det svarta hålet att krympa och vi vill att många alternativ finns parallellt. Där varje behandlingsform som visar resultat för någon klientgrupp finns. Där samverkan finns hela vägen så det inte behöver vara en stor fallucka mellan socialtjänsten och psykakuten.

Update 090528: Att kontaktmannaskapen nu också tvingas in en beskattningssituation förstärker ytterligare den nöd och brist på mellanliggande resurser som så väl behövs. Kontaktmannaskap kan vara en mycket effektiv behandling om det utförs på bra sätt.

torsdag, april 09, 2009

Självkritisk?



Ur Aftonbladet 090409

GHB i GBG

Under den här veckan har SVT visat en dokumentär av Renzo Aneröd och Bo Harringer.

Saom som driver bloggen Älskade dumburk tycker att du skall se den. Det tycker jag med. Det gör ont. Men det är nyttigt.



Mig smärtar den av flera skäl. Det främsta skälet är att den blir en ond pastisch på "Hantering av odöda". Missförstå mig rätt - men när GHB-beroende ungdomar i åldern 18-20 söndermedicineras, dessutom av mediciner som i sig är beroendeframkallande, då är något väldigt fel. Och aningslöst.



Missbruk? En term jag använder alltmer sällan. Beroende eller inte beroende. Det är det som avgör. Det är det som är skllnaden på vilken form av åtgärd som behövs - i de allra flesta fall.


I den här filmen får vi inte följa med riktigt ända in. I dokumentärens början kommer Henke ut från ett HVB-hem. Miljöterapi. Där du lär dig att umgås, socialisera dig i grupp. Sköta en vardag. Hantering av beroende? Nej.



Henke kommer ut och tar gobbe under några månader, hamnar i fängelse och söndermedicineras, går upp 30 kg. Behandling kring beroendet? Nej.

Kommer ur fängelset lagom till nyåret 06/07. Kort efter det - rop på hjälp. Skär sig. Behandling - mediciner. Bland annat Stilnoct. En benzosläkting som av många kallas "torrsprit".




Så fortsätter det. Nytt behandlingshem där Henke lär sig köra motocross. Någon behandling för sitt beroende? Framkommer inte i filmen. Den mentala besattheten och suget efter drogen kan klinga av för en tid och ångest kan möjligtvis dämpas och gömmas under en vistelse på behandlingshem som bygger sin verksamhet på aktiviteter och gott kamratskap.



När Henke kommer ut är jobb ordnat, bostad finns. Beroendet, det obehandlade beroendet, är kvar.



När filmen slutar är Henke på behandlingshem igen. Jag hoppas - för hans och hans familjs skull att det är ett behandlingshem som behandlar beroendet och inte aktiverar i avsikt att glömma för stunden.

Du kan givetvis fråga dig; men om Henke inte är motiverad? Han kanske inte är beredd att ta emot en sån behandling? Nej. Det kan jag ju inte veta - men den desperation han uttrycker och den insikt han har kring sin belägenhet -framkommer rätt bra under den timme som filmen pågår - borde det, utifrån mina erfarenheter finnas goda möjligheter till effektiv behandling. För den finns och den är inte särskilt kostsam.



Se filmen på SVT Play - den ligger uppe till 6 maj.

Den går också på SVT24 på påskafton 11 april kl 21.

onsdag, april 08, 2009

En gammal Dodge

Här - hela intervjun från Babel nu i veckan. I programmet var den klippt. Här är han i full frihet. Om att bli gammal, döden, sociala fiaskon, onöjdheten i den kreativa processen med mera... Det är en tung intervju som gör mig lite deppig. Att livet runt 50 är en stor skramlig tombola där döden, döden ältas. Hmmm...får se hur det blir med det.



Något om bordellerna han skulle besöka och att det har blivit väldigt hissat i riktiga media. Det visar sig att det är nåt pladder från en gammal "bucketlist" han hittat i en låda. Finns i klippet vid pass 23:15. Det han egentligen vill är att hoppa fallskärm. Kan förstå det med tanke på Sömnen - då hans alter ego Tommy Cosmo skulle bli mås.

Avslutningsvis vränger han i god gubbig stil iväg en bredsida mot dagens biopublik. Välkommen i klubben, Uffe. Som vi har väntat. Nisse-Petter och jag...

tisdag, april 07, 2009

Spotified - vecka 915 Share my world

'Cover Klicka för att lyssna

Mary J. Blige – Share My World är ett bländande vackert album med en stor soulröst.

Mitt i nittiotalet kom jag underfund med att soulen hade kommit tillbaka till världen. I flera år hade jag bara hört rap, hip-hop och sett MTV med kepskillar, bling och Adidas som stod och stekte vid långa stålstängsel där schäferhundar eller pitbullterriers strök förbi. En bilstöld, några pistoler och lite blod. Slutsekvens på en Death Row. Alternativt - snubben äger fett med deg och har ett tjog kåtloppor omkring sig som har bikinitop, jeansshorts och åmar sig maskigt kring hiphophunken. Tröttsamt.



Som de flesta i min generation var kontakten med "svart" musik Motown och Jackson 5. Där började det. Supremes fanns med någonstans.

Så kom Little Stevie. Allt var så bra.



Plötsligt; Commodores, Earth, Wind & Fire. Oj! Rose Royce och en hel hoper band som klädde ut sig och showade järnet i glitterkostymer, rymdskepp och allt blev UltraDisco.



Sen kom 80-talet och all svart musik kom ut på gatan istället. Och fortsatte så som jag beskrivit ovan här.



Men - Mary J Blige - en ny röst som förvaltade Arethas arv(lyssna på sista spåret) och tog in de moderna beatsen. Share my World blev mitt första "riktiga" R 'n B-album. Köpt på Bengans för 129:- kr då det kom 1995. Lagligt. Jättelagligt.



Reblog this post [with Zemanta]

måndag, april 06, 2009

Skyltsöndag alt. Helt Plakat



Vårsolen sken lite avmätt igår och det drog kallt i vinden. På bron mellan Brunnsparken och Nordstans köpgrotta stod en kvinna och menade att Göteborgs tredje största allmännytta "stöder" störande grannar.

Definitionen av störande grannar var "KNARKLANGARE ALKISAR m m"

Vad det där "m m" står för vet jag inte. Skalövande konsertpianister? Hjalle & Heavy? Några farbröder som har betongborrarkurs?

Hon stod där. Ensam. Hennes syfte var oklart för mig. Hon kanske bor i en svale där försäljningstrafiken av amfetamin och annat är hög och spritfesterna är tydliga med dansbandsmusik och finsk tango. Situationen fick mig att koppla ihop henne med Yrrol och Claes Månssons samlagsfarbror från just den filmen.


Samlag 300:- står det på plakatet

Vad får du för fantasier om kvinnan som håller i sin skylt? Borde den bytas ut? vad skall i så fall stå på den? Om du skulle göra samma sak - en enmansdemostration - vad skulle du ha för text på ditt plakat?

söndag, april 05, 2009

Den lekfulla lögnen

Mina bloggposter brukar handla om relationer på söndagar. Mellanmänskliga. I det lilla perspektivet.

Idag ger jag mig på alla debattörers största köttben just nu - LO, AMF o Wanja.

Detta är nu ingen politikerblogg eller ens ett försök att reda ut vad som är rätt och fel. Snarare peka på ett relationsmässigt haveri mellan dom där nere. Och dom där uppe.

När jag var i moppeåldern och remmade runt på min Push Dakota hemma i Uddevalla brukade jag hänga nere vid Korven (ett böjt hyreshus mittemot lasarettet). Intill stod ett höghus på 9 våningar - Ketchupflaskan.

Dom som bodde i Korven var sossar. Allihop. En gubbe bodde i ketchupflaskan och hette Helmer. Han var kommunist. På riktigt. Gjorde resor till Sovjet och så.

Strax före 1 maj hade alla små "Palmenålar". Det var små oranga knappnålar som satt fint på kragen.

Alla jobbade som svetsare på varvet. Alla hade blåställ och bra betalt. Alla var kollektivanslutna till facket Metall, som ingick i den stora organisationen LO.

Det här var på 70-talet. Allt var stilla i båten. Utom i Göteborg. Där var LO redan då ett blekt högerspöke.

Lyssna här i Spotify bara: Motvind – Gunnar

Men inte i Uddevalla. Det var Konsum. Folkets Hus. Folkets Park. Hyresgästförening. Konsum. Palme var Gud.

I detta skimmer höll jag själv på att bli aktiv sosse. Jag jobbade på Posten som lördagsbrevbärare och började mer och mer färgas av min omgivning. Min vänkrets på Korven och stämningarna på jobbet. Men jag fick inte för morsan. Farsan var njugg han med. Så kan vi inte ha det. Då får vi skämmas.

Då blev jag radikal CUF:are istället. Lite proggvänster med Lokalsamhälle och antikärnkraft. Dansbandsvänster, liksom.

Allt tog slut kring 1980. Då laddades en reaktor för mycket och politikern i mig gick sönder.

Så - detta inlägg handlar inte om politik i sig. Det handalr om oförmågan att se runt hörn. Eller vara förblindad av makt eller något annat som jag inte riktigt begriper.

Först var det SEB och deras huvudlösa förklaringar kring bonusar som ersattes av löneökningar och yada-yada...det minns knappt någon nu. Det var en månad sen. Men det var ett exempel på hur långt från gatan gänget i SEB:s ledning är. Örat mot marken? Nonononono...

För LO - Landsorganiationen (eller Lågpannat Omdöme kanske passar bättre) har för socialdemokratin gjort vad man allmänt brukar göra med en kompis som man inte tycker om. Dom som sitter i LO-borgen. I det här sammanhanget ett mycket passande namn, har verkligen murat in sig i sitt fort. Och de skor sig gott på sina medlemmar.

Att deras motpol - SAF - som numera har den mer miljöovänliga och mindre aggeressionsframkallande namnet Svenskt Näringsliv - dom skall roffa åt sig och vara lite skurkatiga. Lite dåliga. Det ingår i konceptet.

Igår kom siffror från Demoskop som visade på hisnande svängningar i väljaroponionen. Mona Sahlin har fått en böld i röven som stavas LO. Hon menar nu att Wanja borde avgå ur AMF:s styrelse. På frågan om Wanja bör avgå som LO:s ordförande svarar hon: - Det är inte min sak att varken tillsätta eller avsätta ordföranden i LO. Nähä. Men om AMF-uppdraget går det visst att tycka mycket.

LO:s ledning och hela maktgarnityret inom den så kallade arbetarrörelsen - fack o parti - verkar ha gått i baklås sedan länge.

Om det som sker nu blir en väckarklocka eller som vanligt; en speciell refernsgrupp som skall skita ur sig en papperstider återstår att se.

Tyvärr så tror jag att det mesta inom de här organisationerna är på väg att fisa ihop. Tyvärr - för vi behöver motvikter i samhället.

Jag är absolut inte sosse. Än mindre vänster. Men jag vill ha dom på banan. Kompetenta. Pålästa. Skarpa. Goda agitörer som lever som dom lär.

Jag ser inget alls av det nu. Och det skrämmer mig. Det borde skrämma skiten ur hamnarbetare, undersköterskor och industriarbetare ännu mer...

Update - Ulf Nilson vädrar något likarat

Reblog this post [with Zemanta]

lördag, april 04, 2009

Eftertanke, insikt och briljans...


Aftonbladet kvällen 090331

Ursäkta mig, men det här klippet måste vara i samma division som när AMF:s styrelse viktar pensionsavtal...

Sätter klippet på repeat. Det är inte sant. Det kan inte vara sant. Men det är sant.

Under programserien som jag slaviskt och tvångsmässigt följde på samma sätt som det är omöjligt att låta bli att pilla på en sårskorpa, medverkade en livscoach. Att vara livscoach åt Rosing måste vara att spela i samma division som samordningsministern i Somalia eller föralldel riksbankschefen i Zimbabwe.



Aftonbladet 090331 - lite senare samma kväll - här går det undan


Linda "in mig i lögner" Rosing går från klarhet till klarhet.

På jobbet har jag försökt, i en ansats av att prata om lite strunt, ta upp den här serien - men ingen tittar. Istället blir mina fredagsfikastunder som en klon av det Trettioplus upplever.

Jag inser att mina fredagsfika är en stund som en högre makt avsatt för att jag skall träna mig i tålamod, social etikett och att le mjukt. Det går sådär...

fredag, april 03, 2009

Alkohol och våld

Lyssna på Benny. Ge honom tre minuter...



Benny, och jag med för den delen, skulle nog sitta still i båten om det inte fanns 300 000 barn i Sverige som lever i familjer med alkoholberoende föräldrar.

Om inte de flesta mord, våldsbrott och övergrepp begicks av berusade män.

Om inte fler och fler körde rattfulla och förstörde många människors liv varje år.

Hade det någon betydelse att 26-åringen i Västerhaninge var alkohol- och tablettpåverkad när han dödade sin styvdotter och våldtog hennes vän?

Spelade det någon roll att Mijailo Mijailovic var barn till en alkoholist som misshandlade honom under hela hans uppväxt?

Gjorde det skillnad att Hagamannen begick sina våldsbrott mot kvinnor under kraftig berusning?

Hade det betydelse att Bobbys föräldrar var för packade för att komma ihåg hur det kom sig att de plågade ihjäl sitt barn?

Ingenstans nämns alkoholen som en viktig faktor i dessa mänskliga tragedier.

Var snälla med varandra i helgen. Reagera på det du ser. Om inte du gör det kommer inte din granne att göra det heller. Var säker på det.

Benny och hans bok har jag skrivit om tidigare. Köp den - du också.


Reblog this post [with Zemanta]

torsdag, april 02, 2009

Lika som... shrubberies



Snygg som Ebbot. (Kolla klippet och se GAIS-kaftanen) Jo, så fort jag ser eller hör Soundtrack of our lives, så går mina tankar till Star Wars. Och det är inte bara för allt ansiktshår. Ebbots kaftaner påminner om Jediriddarnas "uniformer". Lite kusligt att Jedisarna drar omkring i munkdräkter á la ARN och jiddrar med Duplomonster... det är inte redigt.

Reblog this post [with Zemanta]

onsdag, april 01, 2009

Vinst!




Nyfiken
Vegeterande
Introvert
Narcissist
Varm
Besserwisser
Spjuveraktig
Klok

Några av de personliga egenskaper som gav ovanstående utfall; 5 böcker som jag inte läst, men som alla föll mig i smaken. Allt beroende på ufo-fiffis pockettävling. Två exempel:


När deras ukrainske far, nybliven änkling, meddelar att han tänker gifta om sig, inser systrarna Vera och Nadezjda att de måste sätta punkt för en livslång fiendskap för att rädda honom. Hans nya kärlek är en yppig lycksökerska från Ukraina. Hon är hälften så gammal som han, hyser förkärlek för underkläder i grönt siden och för färdiglagad mat från livsmedelsbutikens frysdisk.

Inget hinder är för stort i hennes målmedvetna strävan efter den luxuösa västerländska livsstil hon alltid drömt om. Men den gamle mannen försöker också förverkliga sina excentriska drömmar - och skriver en historia om traktorer på ukrainska."Det blir inga problem, säger pappa. Han har förutsett alla problem. Han har känt henne i tre månader. Förresten är hon en bildad kvinna. Apotekarexamen. Hon får inte svårt att hitta ett välbetalt arbete här när hon lärt sig engelska. Under tiden hjälper han henne med engelskan och hon städar huset och sköter om honom. Hon sitter i hans knä och låter honom kela med sina bröst. De är lyckliga tillsammans.

Hörde jag rätt? Hon sitter i min pappas knä och han kelar med hennes utsökta botticellibröst?"Marina Lewycka har skrivit en klok, ömsint och mycket rolig roman om familjer, läkning av gamla sår, ålderdomens prövningar och glädjeämnen och - faktiskt - om Europas historiska arv under de senaste femtio åren.


Hjälp, jag heter Zbigniew beskrivs på detta vis;

I ett anorektiskt radhus tillsammans med en rottweiler, fem katter, två varaner och tre överfinniga tonåringar i tristaste Haninge firar hela släkten Kuklarz fyrtioårsfest. Agnieszka fyller år och Zubrowka-nubbarna flödar. Polska hårda män måste skylla tårarna på snapsarna när vackra polska stämmor höjs till underbara känslomättade sånger i en kommun som stinker medelsvensson. Den svenskaste av dem alla, lillebror Zbigniew, är vår berättare och när festen fullständigt spårar ur behöver läsaren någon att hålla sig i.

Här ryms en skildring av att växa upp som machopojke i Stockholms mindre glamorösa kvarter, som andra generationens polack i ett samhälle där man bara vill smälta in trots att man har ett förnamn ingen kan uttala och ett efternamn som lockar till snuskiga skämt, trots ens pinsamma föräldrar som inte kan fixa reflexiva pronomen, och hur svensk man faktiskt kan bli om det är en överlevnadsstrategi. Men också en berättelse om äktenskap utan kärlek och barn som kommer i kläm, om män och pojkar -- men främst är det en hejdundrande rolig och galen fest.

Bara dessa två volymer är tillräckligt för att jag skall ha bokfrossa framöver... en radhusfamilj som heter Kuklars med z. Och en bröstfixerad ukrainare. Gemyt...vänner. Gemyt. Spännande också att få reda på varför det är så hemskt med att heta Zbigniew. Lars hade varit snäppet värre....Lasse Kuklarz.


Klas Östergrens Plåster har jag inbunden sedan tidigare, men den är oöppnad. Konstigt. Jag måste varit i svår läsfrustration när jden kom i början på 90-talet och därefter inte vågat mig på ett närmande.


Erik Hörstadius - en biff. En gigant på alla plan. Hjärtats djur kom 1995. På nätet finner jag ingen info alls. På baksidan står; "...han har hittat en nisch genom att ge latheten, indolensen och bakfyllan ett ansikte.."

Slutligen - Skymningsbarn av Torey Hayden. Torey är barnpsykolog och hon har arbetat med barn som har psykiska störningar. Hon beskriver bland andra Cassandra, som är en svåråtkomlig och ibland starkt utagerande flicka som lider av dissociativ störning eller multipel personlighet. Det visar sig att hon har blivit utsatt för sexuella övergrepp och Hayden skildrar de olika stegen i den mödosamma terapeutiska processen på ett nästan plågsamt levande sätt.

Drake är en begåvad och änglalik pojke som inte säger ett ord och Hayden och de andra i teamet tar för givet att han lider av selektiv mutism. De försöker med alla medel få honom att tala, men till sist måste Hayden omvärdera sitt val av behandlingsväg.