Alkohålet - det svarta

I lätt frustration spinner jag vidare på gårdagens inlägg om GHB.

Inom vård och behandling av beroende finns det ett svart hål. Det finns vård och hjälp när du druckit eller knarkat så mycket att du nästan dör men inte så mycket mer. Avgiftning och tillnyktring på sjukhus eller klinik.

Den person som i det här läget kommer till insikt och VILL ha långsiktig hjälp efter akutskedet har mycket få ställen att få hjälp ifrån. Och där sådan hjälp erbjuds brukar man med stolthet tillämpa och föra fram en eller två "säkra" metoder. En tid var det miljöterapi och den tillämpas idag frekvent på HVB-hem. En annan tid var det TA (transaktionsanalys) och ytterligare en annan tid gestaltterapi.

Sedan 20 år tillbaka har det varit Minnesotamodellen, baserad på AA:s tolvstegsprogram. Nu senast är det kognitiva perspektiv. De kristna perspektiven finns också. Alla dessa och andra är bra. Förmodligen behövs ALLA metoderna för vi människor är olika.

Det mest självklara är att den som insett sitt problem vänder sig till en självhjälpsgrupp och tar vara på de erfarenheter som finns att få från gruppgemenskapen. Men för den som inte kan ta vara på andras erfarenheter, inte tror sig ha lika "lätt" att sluta, som de som redan åtgärdat sina problem hade det, så behövs något mer. Vi människor är olika och behöver ibland olika saker.

Innan man sätter in hjälp och behandling behövs en ordentlig diagnos. Visst är det viktigt att ta bort alkoholen/drogen först precis som förordas inom Minnesotamodellen och dess kollegor. Det är också det som självhjälps-grupperna som Anonyma Alkoholister rekommenderar. Deras program bygger på gjorda erfarenheter och består av stor vishet och livserfarenhet.

Trots att människor vet att de inte ska dricka eller ta droger så gör en del det till den grad att skadar och förstör för dem själv och andra. Ingen nykter person brukar försvara det de gjorde då de var påverkade. De ångrar sig men dricker och/eller drogar återigen en tid senare. Alltså behövs något mer än att förespråka nykterhet för att människor ska agera ansvarsfullt, vuxet, moget i alla situationer.



Vad som behövs är dock inte tydligt och där ser man det svarta hålet. I ena ändan av det svarta hålet finns samhällets alkohol- och drogpolitik, forskning och utveckling, lagar och ramar för skatter o liknande. Den andra kanten av hålet finns det som ingen kan vara utan. Där finns hjälporganisationer med mat för dagen, härbärgen, akut omhändertagande, avgiftning, domstolsbeslut om olagligt innehav o s v.

Finns det något mer? Ja, de nästan osynliga som försöker fylla det svarta hålet. Behandlingsorganisationerna, stora och små, som var och en på sitt sätt gör fantastiska insatser. Deras belöning står dock inte i proportion till sina insatser. Fortfarande kan man inte räkna med att flertalet som genomgår behandling visar det resultat som man planerat. Behandling är många gånger ineffektivt i förhållande till sina kostnader.

Det blir mest ett svart hål. Tomt. Utan innehåll. Att åtgärda och arbeta med behandling utan att uppnå tillräcklig effekt brukar leda till katastrof för personalen, för arbetsklimatet, för ledarna och för ekonomin. Ingen startar behandlingsverksamhet för att misslyckas men alltför många levererar inte tillräckligt goda resultat. Varför skall detta svarta hål få finnas och svälla?

Jag försöker vara med att täppa till det svarta hålet. På Beroenderådgivarna - BRÅD - där jag tillsammans med andra terapeuter jobbar efter en matchningsmodell som försöker skräddarsy behandlingsalternativ utifrån flera variablar.

Om alla tillämpade en multivariat behandlingsplanering skulle hela missbruks- behandlingsbranschen bli effektiv. Ingen klient skulle sättas i behandling som inte var lämplig för just den klienten. Nu gissas det fortfarande mycket, socialtjänsten som oftast är de som betalar skjuter vilt och hoppas att klienten ska tillgodogöra sig något. Ja, eller så säger man att denna klient har inte problem nog för att få behandling.

Sedan måste behandlingsgivarna kunna utvärdera sin verksamhet och lägga resurser på det. Det skulle leda till att fler alternativ utvecklades, vilket kan innebära att nästan alla får den hjälp han eller hon behöver. Jag har själv mött exempel på HVB-hem där beroende ungdomar vistas utan att få någon behandling för sitt beroende. Mer än dykning och bergsklättring. Det är t ex inte rätt väg att gå för att behanlda ett beroende, men kan vara utmärkt som EN del om det handlar om att bygga tillit.

Dessutom MÅSTE yrkesgruppen alkohol- och drogterapeuter öka i antal och användas inom behandlingsorganisationerna. De finns inte som en självklar yrkesgrupp än. En alkohol- och drogterapeut ska ha lång, kvalificerad utbildning i många ämnen samt besitta skicklighet och personlig mognad.

Det borde vara en självklarhet att alkohol- och drogterapeutens utbildning och status kom i nivå med jurister, ekonomer och psykologer. En statligt finansierad högskoleutbildning.

Det är en gåta hur ett folkhälsoproblem som drabbar varannan svensk (anhöriga
medräknat) inte har en kvalifiserad allmän utbildning.

Kraven är på samma professionella nivå som vi ställer på jurister, socionomer, diakoner, själasörjare, psykoterapeuter. Egen erfarenhet av missbruk kan vara ett stort plus i många sammanhang inom yrket, men inte alltid. Varje alkoholterapeut har sina personliga specialiteér men samtidigt gemensamma yrkeskunskaper.

På BRÅD försöker vi få det svarta hålet att krympa och vi vill att många alternativ finns parallellt. Där varje behandlingsform som visar resultat för någon klientgrupp finns. Där samverkan finns hela vägen så det inte behöver vara en stor fallucka mellan socialtjänsten och psykakuten.

Update 090528: Att kontaktmannaskapen nu också tvingas in en beskattningssituation förstärker ytterligare den nöd och brist på mellanliggande resurser som så väl behövs. Kontaktmannaskap kan vara en mycket effektiv behandling om det utförs på bra sätt.