Ett annat liv - P O berättar

Image by Bengt Nyman via Flickr

PO Enqvist har viskat i mitt öra sedan nyår. Då och då har jag hamnat i tillstånd och passager som tillåtit lyssning av ljudbok. Lite märkligt att den här mannen inte kommit till mig tidigare. Att börja med en självbiografi är kanske inte det smartaste, men så blev det.

En av de som förekommer i bokens andra del - Lars Lönnroth - recenserar i SvD och jag delar huvudsakligen hans syn på bokens kvalitéer; romanens mittre del är inte så sammanhållen och intressant som del 1 och 3.

Först börjar allt så bra, initialt till och med nästan idylliskt. Enquist skapar distans genom att berätta om sig själv som "han" , som växer upp som lärarinnans snälle son och visar begåvning för uppsatser i svenska och idrott. Redan här upptäcker jag gränslösheten i P O:s liv. Allt från onani till magnecylmissbruk .

Pappan existerar som en låtsaskompis, en "Reskamrat" att beskydda och bli övervakad av. Släkten är skötsam, alla har rykte om sig att vara troende, i en väckelsekristendom, där Jesu lik ännu är varmt. Det är en religion anpassad till snålblåst och motvind, snarare än till följsamhet. Ingen visar fallenhet för dryckenskap. Och inte heller för skrivandet, utom en sinnessjuk kvinnlig släkting, som hade missbrukarnatur, som skrev och klottrade ner väggarna i ett rum där hon hölls instängd.

I tonfallet under P O:s uppläsning märker jag hur skickligt han underminerar sitt liv med små syftningar som pekar framåt, mot fallet, mot mörkret. Pojken får veta att fadern, en trettioårig stuveriarbetare, varit Tempelriddare, där ett av kraven är helnykterhet. På sin mormors dödsbädd hör han överraskad den gamla kvinnan varna för att han inte ”ska komma ut i spriten som n’pappe.”

Men det är precis det han gör. I bokens andra del som jag upplever som mycket av en skildring av uppbrott till studentliv, formateringen till författare, debuter och genombrottär det den del som engagerar minst. Uppräkningen av teateruppsättningar och ett långt parti om ett fiasko på Broadway tröttar.Men så ligger spriten där i bakgrunden och lurpassar på ett förutbestämt sätt.

Till sist finns ingen annan utväg än hårdföra behandlingar för alkoholberoende enligt Minnesotamodellen. En trestegsraket som inte får en gynnsam omloppsbana förrän på tredje försöket. Enquist beskriver den som en underkastelsens terror. Ett hav av förödmjukelse. Utplånande av egot. Är man uppvuxen i väckelserörelsen känner man igen en religiös omvändelseresa. Att ge efter är att utplånas.

I slutet av bokens tredje del sker nån sorts återuppståndelse. Enqvist upptäcker att han kan skriva igen, den bok som blir Kapten Nemos bibliotek. Orden räddar, liksom det lilla ordet helnykterist. Att liksom fadern i Tempelorden kalla sig helnykterist är att ta Reskamraten med på färden igen.

Att kalla sig helnykterist i stället för nykter alkoholist är ett fritt val, där inte en överkorsad flaska lyser som ens identitet. Med hjälp av det symboliska lösenordet hjälper Reskamraten (den döde pappan) PO att ta död på alkoholisttrollet.

Det har varit vackra passager att lyssna på en gammal farbror som rannsakat sig själv och sitt liv. Det är modigt, vackert och mycket gripande. Just lyssnandet istället för läsandet ger boken en större dimension än vad jag trodde.