Den lekfulla lögnen

Mina bloggposter brukar handla om relationer på söndagar. Mellanmänskliga. I det lilla perspektivet.

Idag ger jag mig på alla debattörers största köttben just nu - LO, AMF o Wanja.

Detta är nu ingen politikerblogg eller ens ett försök att reda ut vad som är rätt och fel. Snarare peka på ett relationsmässigt haveri mellan dom där nere. Och dom där uppe.

När jag var i moppeåldern och remmade runt på min Push Dakota hemma i Uddevalla brukade jag hänga nere vid Korven (ett böjt hyreshus mittemot lasarettet). Intill stod ett höghus på 9 våningar - Ketchupflaskan.

Dom som bodde i Korven var sossar. Allihop. En gubbe bodde i ketchupflaskan och hette Helmer. Han var kommunist. På riktigt. Gjorde resor till Sovjet och så.

Strax före 1 maj hade alla små "Palmenålar". Det var små oranga knappnålar som satt fint på kragen.

Alla jobbade som svetsare på varvet. Alla hade blåställ och bra betalt. Alla var kollektivanslutna till facket Metall, som ingick i den stora organisationen LO.

Det här var på 70-talet. Allt var stilla i båten. Utom i Göteborg. Där var LO redan då ett blekt högerspöke.

Lyssna här i Spotify bara: Motvind – Gunnar

Men inte i Uddevalla. Det var Konsum. Folkets Hus. Folkets Park. Hyresgästförening. Konsum. Palme var Gud.

I detta skimmer höll jag själv på att bli aktiv sosse. Jag jobbade på Posten som lördagsbrevbärare och började mer och mer färgas av min omgivning. Min vänkrets på Korven och stämningarna på jobbet. Men jag fick inte för morsan. Farsan var njugg han med. Så kan vi inte ha det. Då får vi skämmas.

Då blev jag radikal CUF:are istället. Lite proggvänster med Lokalsamhälle och antikärnkraft. Dansbandsvänster, liksom.

Allt tog slut kring 1980. Då laddades en reaktor för mycket och politikern i mig gick sönder.

Så - detta inlägg handlar inte om politik i sig. Det handalr om oförmågan att se runt hörn. Eller vara förblindad av makt eller något annat som jag inte riktigt begriper.

Först var det SEB och deras huvudlösa förklaringar kring bonusar som ersattes av löneökningar och yada-yada...det minns knappt någon nu. Det var en månad sen. Men det var ett exempel på hur långt från gatan gänget i SEB:s ledning är. Örat mot marken? Nonononono...

För LO - Landsorganiationen (eller Lågpannat Omdöme kanske passar bättre) har för socialdemokratin gjort vad man allmänt brukar göra med en kompis som man inte tycker om. Dom som sitter i LO-borgen. I det här sammanhanget ett mycket passande namn, har verkligen murat in sig i sitt fort. Och de skor sig gott på sina medlemmar.

Att deras motpol - SAF - som numera har den mer miljöovänliga och mindre aggeressionsframkallande namnet Svenskt Näringsliv - dom skall roffa åt sig och vara lite skurkatiga. Lite dåliga. Det ingår i konceptet.

Igår kom siffror från Demoskop som visade på hisnande svängningar i väljaroponionen. Mona Sahlin har fått en böld i röven som stavas LO. Hon menar nu att Wanja borde avgå ur AMF:s styrelse. På frågan om Wanja bör avgå som LO:s ordförande svarar hon: - Det är inte min sak att varken tillsätta eller avsätta ordföranden i LO. Nähä. Men om AMF-uppdraget går det visst att tycka mycket.

LO:s ledning och hela maktgarnityret inom den så kallade arbetarrörelsen - fack o parti - verkar ha gått i baklås sedan länge.

Om det som sker nu blir en väckarklocka eller som vanligt; en speciell refernsgrupp som skall skita ur sig en papperstider återstår att se.

Tyvärr så tror jag att det mesta inom de här organisationerna är på väg att fisa ihop. Tyvärr - för vi behöver motvikter i samhället.

Jag är absolut inte sosse. Än mindre vänster. Men jag vill ha dom på banan. Kompetenta. Pålästa. Skarpa. Goda agitörer som lever som dom lär.

Jag ser inget alls av det nu. Och det skrämmer mig. Det borde skrämma skiten ur hamnarbetare, undersköterskor och industriarbetare ännu mer...

Update - Ulf Nilson vädrar något likarat