Way - out of the Blue

Way out West. Into the Black. Out of the Blue.

Han avslutade i Roskilde med "Ocean sky, sea of blue, let the sun wash over you" i en sorts vävande repeatslinga. Sfäriskt gnisslande gitarryl på rundgång. Så skedde inte i Slottskogen. Men Beatles A day in a life med en söndersträngad gura som väser - sen blir det svart. Så jävla coolt.

Neil Young har tagit musten ur mig.

Way out West var som "Roskilde on speed". Med målgång i en mjuk och varm säng hos S - istället för ett sladdrigt tält med doft av surt tetravin och fulöl uppblandat med trötta räkskal.

Vi tar det från början.


Fan e' vi?

Mycket folk i Slottsskogen - men vi kände oss bastant stabila. Då - kl 17:30


"Jag skall träffa mina kompisar"

En liten EMO-brutta snek sig förbi, levererade ovanstående förklaring och gick under min armhåla för att ta sig framåt så hon skulle få se Silverbullit. "Lycka till, hörru..." sa jag. Och tänkte att om hon skulle se nåt alls, så fick hon knö sig längst fram. Inte i andra ledet. Längst fram. Eller sitta på någons axlar. Hon såg ut som en Pandabebis. Max 1, 47 kort. Hon tittade upp på mig med sina ögon som fick mig att undra om det inte var så att Jokern i senaste Batmanfilmen hade DNA med i spelet.

Det fanns andra som var intressanta att se på. Det fanns besökare från Mumindalen.

Lilla My t ex...


Red on Green

Och Snusmumriken....


Live - och tecknad


Men bäst - just då - och en riktig smakstart var Silverbullit



Som vi dessvärre lämnade en kvart för tidigt eftersom vi skulle se på Lil'Kim.

Det var ett nedköp. De två tungt vägande skäl som fanns satt på hennes överkropp och hade inte ett skit med musik att göra.



Alla recencenter hade rätt. Det giget sög. Fett.
Istället blev mina öron smekta av Fleet Foxes. Har du inte hört förut - så hoppa in här och lyssna. Dom är såååå bra.

Sedan var det dags för Booka Shades - tysk housetechno.


Ein, zwei, drei, polizei...eller nåt

Me like. Med det gjorde inte mina festivalkängor som sakta demateraliserades. No more tokhopping den kvällen.




Sönderdansad sula...men OK dom har vart på 5 festivaler tidigare. Det var ändå tillräckligt för att få fart på min gosskropp som nu var i starkt behov av förstärkningsplagg och frös eftersom jag fick sitta och kolla in när Coma söp ner sig till festivalnivå och fick förmåga att prata med andra människor, vara spydig och hoppa till tysk techno. Varm inombords var jag redan efter Fleet Foxes och jag hade nu inte några extrema förväntningar på Neil Young.

Men OJ, oj! Denne man som jag haft med mig från 1972 och framåt. En husgud i paritet med Genesis, Pink Floyd och Yes...fast det är helt annan musik. Urkraft. Strängbändare och rysansvärt skicklig. Youtubegoogla och finn ut. En mästare. I sanning en mästare.
Att få se världens yngsta 63-åring gå loss och sända glödgad gitarrvrede genom Gibsonmikrofonerna fick mitt skrev att knyta sig, ryggraden ställa sig i Givakt och bara inse att jag nu var med om en religös upplevelse på det musikaliska planet. Jag sa sen till Coma; Det var som om jag vart på Lundells alla konserter, komprimerat det bästa från de c:a 10 jag vart på - och gjort det till en timme. Och Neil är ändå flera gånger bättre.

Jag filmade introt till Unknown Legend.... det lät ungefär 20 ggr bättre paw riiktiit.

Lite idolbilder geom min mobil - fotade storskärmen


samt....



Mitt i mörkret vänder jag mig om. Där står Coma - i röd keps som han fått låna av mig, så att jag skall kunna hitta honom. Han är märkligt stiff, berusad och villig. Öppen. Så öppen han kan vara. Han har ingen släkt här. Han är lycklig. Han vill att vi skall åka till Korfu igen, och spela på stränderna. Meximuren har rasat. Neil och alkohol har vidgat honom.


Mugshot? Nu?

På morgonen är han borta från min lägenhet. Han har lämnat ett visitkort. En urdrucken Absolut-liter som han hänsynslöst tömt ur mitt bjudförråd och en lapp. Med sånna vänner behöver man inga nya....


"Köp en ny!" Den skall jag komma ihåg.

Jag å min sida, stretade uppför Pliktabacken i mina söndriga kängor, gnolade på "Old man, look at my life, I'm a lot like you were..."

Värdigt. Oerhört värdigt.


Andra bloggar om: Neil Young, Way out West, Mumindalen, Fleet Foxes, Alkohol, Festivaler