Fort, fel och ivrigt.

En morgon i juni ringer en man till min mobil.

Han frustar. Han har blivit av med körkortet efter att ha fastnat i en kontroll med 1, 7 promille.

Han vill veta hur han skall göra. Han vill ha hjälp. Snabbt. Körkortet är omhändertaget.
Han förstår inte hur detta kan ha skett. Han är frustrerad och vill ha hjälp.


Hjälp med vadå, frågar jag.

Hela min situation är ju uppåt väggarna. Jag använder bilen i jobbet. Snart är semestern slut. Hur skall det gå?

Jag förklarar att jag inte är en problemlösare. (typ Harvey Keitel i Pulp Ficton). Men att mannen mitt i sitt dilemma är välkommen till mig för att diskutera en möjlig väg till förändring.

Under samtalets gång blir jag mer och mer klar över vad mannen behöver hjälp med.

Förutom sitt alkoholberoende (få, om ens någon, kör bil med 1, 7 promille och blir förvånade över att polisens mätutrustning ger utslag – normalkonsumenten har då somnat vid ratten eller hamnat i diket långt tidigare. Det troligaste är att han/hon inte riktigt får ordning på startnyckeln) så har mannen en iver, en brådska och ett kontrollbehov som är så starkt att det endast kan kopplas bort med någon form av kemi. I den här mannens fall – alkohol.

Inte förrän han förmår lämna över, andas och låta saker ske kommer han att få del av den sinnesro som kanske är ett grundfundament i en varaktig nykterhet.

Efter 15 minuters samtal med denne man finner jag att han kanske bör söka hjälp på annat håll. Det jag har att erbjuda i behandling verkar inte passa honom – tror jag.

För några dagar sedan replikerade jag i GP angående en insändare som tyckte att människor som är beroende skulle sluta upp med att kalla beroendet en sjukdom. Då blev jag "sinnut"...


Begreppsfäktning eller inte - vi kan kalla ett beroende för tillstånd, belägenhet eller situation - att människor skulle vara lyckliga över att kalla sitt beroende en sjukdom finner jag märkligt.

Jag möter människor som menar att insikten om sin alkoholism, är det som förmår dem göra något åt sin situation. Många hamnar i vården med diagnos Depressiv episod och får antidepressiv medicin, en behandling som bara förlänger lidandet i beroende.

För mig är kemiska beroenden en tredelad belägenhet. Dels en fysisk allergi som innebär att jag behöver avstå helt från intag. Att stanna vid det kommer inte att ge någon behaglig nykterhet. Det kan de flesta som använt Antabus som enda behandlingsmetod vittna om.

Dels mental besatthet. Jag lovar att "Ikväll skall jag inte dricka något." Före kl 18 har jag varit på Systemet och när morgonen kommer vet jag inte hur kvällen slutade. Detta är vansinne.

Den tredje delen är den andliga åkomma som beroendet innebär. Känslan av att "jag känner mig normal och lugn först då jag har berusat mig" är en kvarvarande brist hos den beroende och det är framförallt den som behöver behandlas livslångt.

Tillfrisknande alkoholister påpekar ofta nyttan med underhålla ett andligt konto på plussidan. Detta räcker långt och skapar en grundförutsättning för en nykterhet med hög kvalité. Denna andlighet har ingenting med religion att göra. AA:s 12-stegprogram har hjälpt många, men det finns givetvis andra lösningar.

Tomrummet är den andlighetsbrist som tidigare fyllts med alkohol, spel, narkotika etc

Som beroende har du ansvar för ditt tillfrisknande. Att skylla på bristande resurser, dåligt stöd från familj, arbetsgivare eller vänner duger inte. Med sjävhjälpsgrupper och de resurser som finns kommer den som verkligen vill långt. Jag är övertygad om att alkoholister har bättre förutsättningar att lyckas i sin resa mot nykterhet med sjukdomsdiagnosen Alkoholberoende än Utmattningssyndrom eller Krisreaktion.

Sedan undertecknade jag med mitt samma namn som finns i prästbetyget och friserade dessutom med titeln "Dipl alkohol o drogterapeut"

Den här tiden på året är high peak för alkoholproblematiker som söker hjälp... semestern skall landas och det går sällan smärtfritt.