En bloggs död - och Bruce som sluter en cirkel

Detta är den här bloggens sista inlägg. Den har skötts pissdåligt de senaste tre-fyra...nej FEM åren med en liten pulshöjare i samband med #blogg100-projektet. Så egentligen är dödsförklaringen nu ren formalia och mer ett definitivt avslut på något som fört mycket gott med sig. Framförallt under åren 2006-2010

Twitter tog över. Facebook tog över. Verkligheten tog över. Tröttheten också.

Vi den här tiden för 11 år sedan började jag så smått och försiktigt att blogga på den här plattformen. Innan dess hade jag en liten utflykt på en tjänst som hette minhemsida.se eller nåt...ville ha den som en plattform för att skildra en resa till Kreta. Håhåjaja...

Alltnog - den här bloggens sista post kommer att handla om alltings början och alltings slut- när det gäller en speciell relation. Relationen till Bruce Springsteen. Titta på mannen på bilden. En 30-åring som redan är ikon och superstjärna...men inte större än att det är hyfsat lätt att få en 40-kronorsbiljett till Scandinavium 3 maj 1981.

The River - omslaget som stirrade på mig

Jag brukar gärna bräka lite om den där konserten. Hur speciell den var. Hur Bruce körde med upphängda PA för att kunna fylla läktarna bakom scenen. Hur bandet fick spela Hungry Heart 25-30 gånger medan Bruce sprang runt för att checka att ljudet lät bra överallt. Det är tokseriöst. Respekt.

Min ingång till Bruce var då icke alls denna konsert utan som vanligt (höll jag på att skriva) Johan F som i Uddevalla lyckades fronta upp ny musik på något mystiskt sätt. Kanske genom att umgås med rätt sorts människor. Han hade i alla fall Darkness on the Edge of Town. Jag gillade. Hade inte hört Born to Run alls. Visste inte så mycket mer. 

Visste gjorde nu inte så många andra heller vad det verkade. Det var lätt att få biljetter till konserten i maj -81.

Hösten 1980. I oktober köpte jag den här dubbeln och var såld på en gång. Mest på balladerna. Lite på Sherry darling...men inte så mycket på raggarlåtarna. Faktiskt spelade jag nästan bara Point Blank på LP 2.  ettan gick däremot varm. Jag tog ut titellåten på gitarr (här pratar vi kassett, repeat, öva, öva, pröva) Bruce var hygglig nog att skicka med texterna i innerpåsarna. Bra! 

Samtidigt pågick mycket annat i musikväg kring mig - då 21 år och höggradigt vilse i livet. Ska. Reagge. All symfonirock Uddevallas skivaffärer kunde förmå lagerhålla...och lite till.

Bruce låg väl inte längst fram som skivartist.

Men Scandinavium var en mental kioskvältare. Jag översköljdes och på Greklandsresan senare samma år hade jag band och gitarr med mig. Du kan läsa om detta här 

Så till nu. Bruce har växt. Hans konserter har växt jättemycket. Han älskas av civilingenjörer och raggare. Han är bred. Han är inte Håkan Hellström. Han är något annat. Ett Ullevimonument.

1985 - i juni jobbade jag och kunde inte åka, eller så ville jag inte. Har glömt.

2003 - två konserter - baserade på The Rising. Dag 2 var DÅ min bästa konsertupplevelse.

2008 - då var jag ute och reste. Det vet jag säkert

2012 - en konsert med S o dotter. Stabilt. Wrecking Ball.

2016 - Två. Och lyckan när jag kommer över en ströbiljett på sektion E rad 13 - det är ju så bra det kan bli. Nära. Och så tar karln’ och öser iväg HELA The River albumet. Det är så mäktigt. Dt är så bra. Jag är beredd att tacka för mig efter 2:20h då alla 20 spåren är avverkade.

DÅ börjar ett partyröj utan like. Det är så mäktigt och jag känner mig så lyckliggjord.

Jag står och hoppar i linneskjorta, shorts som en afterbeachsalig badjävel. Skäggig och gubbig. Med det gör inget. Det är som om jag är tillbaka i Scandinaviummood. Den ystre 21åringen i mig tar över och jag hr hela livet framför mig.

Till skillnad från den här bloggen dårå.... :) 

TACK för att du läst-och till dig som kommenterat under åren. Bra jobbat. Allt det här är mest egenterapi. Nu bedriver jag den på annat sätt. Med andra medel.

./.