Hade inte ägnat henne några direkta tankar förrän rätt nyligen då jag hörde att hon förra sommaren råkat ut för en olycka i hemmet som förlamat henne från halsen och neråt. Även delar av funktionerna i svalg och ansikte påverkas; talar på in o utandning. Styr sin extravaganta rullstol med tungan som trycks mot kinden och där reglerar några pulser till styrningen. Skriver mail med blicken.
Allt förändrades på ett ögonblick... halkade och föll någon meter bakåt mot ett litet räcke och knäckte en halskota.
Det är nyttigt att få sånt här till sig. Det är då jag skiter i att ringa till min mobiloperatör och gnälla över en felaktig fakturaavgift på 24 spänn eller gubbtjura på Morgan i Konsum över att rädisorna är mjuka. Istället ler jag brett åt en sur kärring som tvärmulet står och stirrar på mig vid spårvagnshållplatsen.
Det är lätt att glömma bort skörheten. Det är också lätt att glömma bort nykterheten. Ständig påminnelse ger tacksamhet till nuet.
Fint.
SvaraRaderaMen visst är det väl själva f-n att vi som skapligt intelligenta varelser måste få sådana här påminnelser för att kunna uppskatta våra friska, rätt enkla liv va?
SvaraRaderaEller ligger det någon dold storhet i att ta det för givet?
Det kanske helt enkelt blir för äckelpräktigt om vi hela tiden går omkring och är tacksamma?
@ - Karin - Om inte annat - Tänkvärt, eller hur?
SvaraRadera@ - Dht - uhum.. den där knuffen som behövs... men inte fööör nära inpå, men tillräckligt.
Att vara översvallande tacksam mot allt och alla hela livet hela tiden kan vara svårt att ta. För den som verkligen menar det och behöver uttrycka det kan det vara en nödvändig livsbetingelse för själen
Den där tjejen har i alla fall inte så mycket att vara tacksam för...
SvaraRadera@ Lina - Det vet vi inget om. Jag har inte träffat henne. Hon kanske är tacksam för att leva och vara klar i hjärnan. Vet inte.
SvaraRaderaVet bara att hon inte är bitter. Vet att hon slåss och kämpar (och har lyckats) att få bo nära sina barn. Att hon vägrar se sig som ett offer.
Jag förundras ständigt över de som har medfödda funktionshinder, saknar armar, ben eller vad det kan vara.
På frågan om de inte skulle vilja vara "som vanliga människor" svarar de flesta:
-Men då är jag ju inte jag längre..