Om att släppa taget...

Image via Wikipedia

Återigen ett mail. Den här gången från Stockholmstrakten:

Hej där!

Min före detta man som jag har en tioåring tillsammans med är nykter alkoholist. Nykter blev han inte förrän efter skilsmässan för sju år sen.

Eller ja, han blev nykter massa gånger under vårt förhållande men det slutade alltid med bag-in-boxar bakom vinterdäcken i garaget osv. Mycket frustration. Tjat, hot, hjälp, frågor, ilska, anklagelser, stöd om och om igen i tio år. För det mesta drack han bara mellanöl men det var å andra sidan 8-9 burkar per kväll och sen emellanåt dygnetruntsupande i en vecka som slutade med avgiftning på någon tillnyktringsenhet

Kanske var vi fel för varandra, kanske är jag kass på stödja men nu mår han bra och vår relation är så bra att jag kom på mig häromveckan att tänka varmt om honom "nu kommer jag ihåg varför jag blev kär i honom och älskade honom och jag förstår och hoppas att nån annan kvinna blir det igen så fort som möjligt". Jag vill bara gå fram och ge honom en stor kram men vågade inte för jag var rädd att han skulle bli besvärad. Typ. Istället för de första årens "hur i helvete kunde jag... med den jävla idioten..." osv. Han har haft några återfall men det var nog ett par år sen sist nu. Går i terapi men jag vet inte om det är AA.

Har själv ett helt oneurotiskt gillande av alkohol; tycker det är gott. Tycker det är skitkul att vara full. Dricker gärna men kan inte dricka två dar i rad. Tycker det är meningslöst att dricka ensam osv. Så min inställning var väl mest: "men hur svårt kan det vara, det är väl för fan bara att bestämma sig..."

Sitter och sväljer lipen nu för det väcker så jävla mycket känslor. Fan om vi hade kunnat nå varandra. Om jag hade vetat då vad jag vet nu. Men that's fucking life. Och det är bra nog.

Väntar med spänning på att läsa din bok!

Louise

Svar:

Tack för ditt raka och öppna brev.

Det du beskriver är något som är mycket vanligt; det måste bli värre först - för att det skall bli bättre sen...
Separationen/skilsmässan kan vara den skjuts som behövs ner i det mörka helvetet för att hitta insikten, bottna, vända om, börja tillfriskna.

Då man kommer ut på andra sidan och tillfrisknar i sitt beroende händer det många bra grejer om man gör rätt saker. De goda karaktärs/personlighetsdragen förstärks, medan när man är som mest nersupen, då är det tvärtom; vidrigheten ges ett ansikte. Alla brister och de delar i ens person som man själv ogillar visar sitt fula tryne. När alkoholisten är som "sjukast" är han svårast att tycka om...

Så jag förstår mycket väl att du ser din ex-man med nya ögon.

Många som är kvar i en relation i samband med tillfrisknandet går isär efter hand. Inte sällan beror det på att den tillfrisknande alkoholisten har kvar en partner som är sjuk i medberoende. Den dysfunktionella balansen som rådde medan den enen drack sätts ur spel och relationen kantrar. Hela familjen behöver tillfriskna och få en sund balans i relationerna. Det är en familjesjukdom som du förmodligen känner till. ALLA drabbas.

En separation/skilsmässa tar inte sällan 5 år att hantera. Det finns inget "Nu är det klart" Det är känslan som räknas. Inte sällan brukar den landa efter 5 år och kännas klar...ibland mer...ibland mindre. En sexterapeut jag pratade med ansåg att det berodde på när processen startade - dvs man kunde var ihop utan att känna det ett par år innan den fysiska separationen görs.

För din del hoppas jag att du tänker MER på dig själv, än på din ex-man. Han kan bara hjälpa sig själv, du behöver inte heller klandra dig för vad som eventuellt har varit. Det som är det är.

Bara att skriva det här mailet är en god terapi.

Som jag förstår det har du insett att "det inte bara är att ta sig i kragen - och bestämma sig" när det gäller att lämna ett destruktivt aktivt beroende.

Lycka till

Nemo