Närkontakt - eller inte...

Image via Wikipedia

Ända sedan 2003 har jag vart på Ullevi så fort det har varit mastodontkonsert. Bruce, Metallica U2, Robbie Williams, Rolling Stones och så U2 igen, dårå. Hann också med Bowie 1983 innan Bruce fick Ullevi att gunga och allt flyttade till Eriksberg några år.

Igår var det då dags igen. Ett sent påkommet beslut som räddades genom att Ulrika Good twittrade ut två biljetter till planen. Planen, ja. Stå upp...länge. alltså, jag får ont i ryggen. Och så skall jag behöva trängas. Efter twittertips av besökare på fredagen förstod jag att det inte var så noga att stå långt fram - totalupplevelsen skulle gå förlorad.

Facit: jag var på planen och såg jättekrabban The Claw framföra en monumental föreställning. den skiftade färg, hade en bildskärm i mitten som växte neråt och såg ut som en pixlad fez under några sekvenser. Det var helt makalöst. Inget kan toppa detta. Om hela skiten lyft och stigit till väders hade jag inte blivit förvånad, för scenskapelsen levde sitt eget liv.

S och jag stod en timma - långt bak. Pissepaus under "Unknown caller" och så sätter vi oss långt bak där det finns free seats - osålda platser. Sektionen skyms av öltält, men ute vid ena kanten är det äktigt fri sikt. Känns VIP - utom ljudet som är bättre längre fram. Så när vertigo dra igång jobbar vi oss framåt, framåt och hamnar i höjd med mixertornet och DÅ... spelar Larry Mullen bongotrumma. När den konstiga housemixen är över så är förlösningen total. ALLA åtta kvarvarande låtar är guld. När vi går hem känner jag mig lite gisten... egentligen vill jag stå längre fram. Känna samma initmitet som jag kände på Neil Young-spelningen på Way out West förra året.



Istället har jag stått och glott på ett rymdskepp. Det var mer som att att vara statist i Närkontakt av tredje graden. Att hänga vid ett kravallstaket långt fram...nja. Kom att tänka på detta - av någon anledning:



Det här videoklippet är fantastiskt. Se bara Ian Andersons spandex-piratkostym men stora vaddpuffar och konstiga röda stripes som ser ut som några köttsår efter en knivskärning samt hans grymma kameltå. Kragstövlar! Han släpar in en barnvagn på scen och Sebastian Tellier drar ett sax-solo på slutet. Det är från Jethro Tulls Bursting Out-turné som kom till Göteborg och Scandinavium någon gång 76/77...vet inte riktigt, men min klasspolare Persson och jag var där och såg den. Det var min dittills häftigaste konsertupplevelse... det har hänt något mellan inrullad barnvagn och stor rymsskeppskrabba.