Om vishet, likhet och normering

I söndags låg jag i soffan och såg den timide Stefan Einhorn lägga ut texten för Annika Hagström kring sin kommande bok - Vägar till visdom. TV4:s Nyhetsmorgon överraskade med både fetdjupt innehåll och gott programledarskap.

Om jag förstod Stefans resonemang rätt, så låg det en skillnad i att vara vis, respektive klok.

Att vara vis, menade Stefan Einhorn, innebar att kunna se saker från mer än ett håll. Att kunna förstå hur andra tänker. Att ha flera perspektiv på samma frågeställning eller problem.

Om det är så - så torde många politiker, aktivister och enfrågeivrare sälla sig till de ovisas skara.

Samma helg kom jag att bläddra i GP som jag numera har på papper för att jag ville vara snäll mot en telefonförsäljare. Han var så trevlig, så jag kunde inte säga nej.
Jag fastnade på ledarsidan i GP lördag 25 juli där Malin Lernfelt skriver om att pappor måste prioritera rätt:

"Totalt tar papporna bara ut en femtedel av all föräldraledighet. Alltför mycket av den tiden är förlagd till semestrar och tillfällen då mamman också är hemma. För det är ju så praktiskt. Då kan han snickra lite på friggeboden och kolla på friidrott på tv, samtidigt som hans kvinna rensar ut de barnkläder som blivit för små och köper nya med barnens favoritfigurer på."

Gott - så långt. Den här situationen är bekant för mig och klarnade ytterligare då jag träffade Gudrun Schyman under en hel lördagseftermiddag tidigare i år. Fram till dess var Gudrun en vildhjärna för mig. Omöjlig att ta på allvar. Jag fick anledning att omvärdera detta. (Bli lite vis?) Av flera anledningar, faktiskt. Och det var kanske inte så mycket Gudrun - utan de fakta hon visade på - tagna ur den här lilla skriften från SCB.



Du kan ladda ner den gratis här. Det är en mycket intressant skrift. Du kan läsa om hur tidsfördelningen för obetalt arbete efter livscykel ser ut eller ta del av hur kurvan för pågående sjukpenningfall ter sig mellan könen.. åter till föräldraförsäkringen.

Malin Lernfelt avslutade sin ledarkrönika:

"Men ansvaret ligger hos oss själva. Hos föräldrarna. Vi har ett fritt val hur vi vill göra med föräldraledigheten. Det är bra. Men det gäller att välja rätt."

Men vänta nu... nu måste vi bläddra i boken. Boken med alla tabeller och siffror. Malin hade ju konstaterat att endast en femtedel av föräldrapenningsuttaget gjordes av papporna. Har det alltid varit så?

Vi kan titta på hur uttaget av dagar i föräldraförsäkring utvecklats under åren (de s k pappadagarna i samband med barnets födsel ingår inte)

1974 togs ALLA föräldrapenningsdagarna ut av kvinnor. Det var det året försäkringen infördes.
1980 var relationen 95% - 5%
1995 hade vi kommit upp i 90% - 10% - då införs också obligatorisk s k pappamånad
2005 var förhållandet 80% - 20% - då har 2002 varit och 60 dagar skall nu tas ut av ena föräldren och kan inte överlåtas

Det går saaaaakta... Det tog 30 år att nå ett 80-20 förhållande. Grattis Sverige. I den här takten är vi på 50-50 nivå 2055 ungefär, lagom till min 95-årsdag. Gött!

Jag ser det som självklart att mina döttrar, idag 16 och 14 år, kommer att ha en individuell föräldraförsäkring när de bildar familj. Det här skall dom i alla fall slippa.

Idag ser det ut så här:

Vid gemensam vårdnad har ni som är föräldrar rätt till 240 dagar var med föräldrapenning. Av dessa är 60 dagar reserverade för var och en av er. De övriga kan en av er välja att avstå till den andra föräldern.

Jag vill att det skall vara så här:

Vid gemensam vårdnad har ni som är föräldrar rätt till 240 dagar var med föräldrapenning. Punkt.

Idag har vi alltså med tvångsmedel sett till att 12,5% av tiden går till pappan (i praktiken) och de övriga 7,5%:en har då genom det egna fria valet, det här med att "välja rätt" spelat in.


Så, Malin Lernfelt och andra som tycker att det bara handlar om att välja... så enkelt är det tyvärr inte. Samhällsnormeringen sänder helt andra budskap.

Dessutom verkar det här vara en så laddad fråga att ingen politiker som inte vässat arslet jävligt duktigt och sitter fastskruvad på sin taburett med dubbla bälten vågar debattera den här frågan. Den politiska arenan har en stor ängslighet kring det här.

Det finns flera skäl för att arbeta mot en icke-diskriminerande föräldraförsäkring. Den är i sin nuvarande utformning en stor anledning till att kvinnor har lägre lön för samma jobb, diskrimineras och väljs bort just för att de är fertila kvinnor och därmed en riskfaktor som plötsligt kan försvinna ett år eller så...

En föräldraförsäkring skall väl följa föräldern, precis som barnbidraget följer barnet? Piece of cake? Eller? Vad tycker du?

I de diskussioner som jag trots allt tagit del av - i släptåget efter bl a Maria Svelands roman Bitterfittan så verkar det som om många kvinnor, dvs de som borde ha mest att vinna jämställdhetsmässigt på en indiviuell föräldraförsäkring, inte alls är särskilt intresserade av att hamna i ett jämställt läge.

Kan det vara den duktiga flickan som spökar? Ångesten över att ses som en dålig mamma som inte är hemma länge nog med sitt lilla barn? Misstro mot mannen? Det här...va.. skall den där hö-hö-göbben med sin PG-rutiga skjorta drulla runt här med min 8-måndersängel?

Hoppas på många goda inspel - om inte annat för att jobba på ökad vishet. Jag kommer läsa och reflektera över alla kommentarer, vilka jag hoppas kommer bli många...

Update: Läs även Karins inlägg i samma ämne

UpdateII: Mary X Jensen har åsikter i frågan

Update III: kommer från carina_j på Twitter - vars text jag lägger ut här nedan:

Individuell föräldraförsäkring med lika många öronmärkta dagar till mamman och pappan bör vara ett av målen till ett jämlikt samhälle som vi ska sträva mot. Men samtidigt måste lönerna för de traditionella kvinnoyrkena som lokalvårdare, omsorgspersonal, förskolelärare ökas för att detta ska vara genomförbart i många familjer. I familjer med te.x en lokalvårdare på en lön runt 15-16000 och en hantverkare med 24-28000 innan skatt är det givet att mamman blir den som kommer att vara hemma, för att familjen ska ha en hållbar ekonomi.

Då mina var små, en flicka f -89 och en pojke f-90 var det aldrig ens på tal om pappan skulle vara hemma mer än de 10 pappadagarna som fanns på den tiden. Men man kan ju vara efterklok nu och säga att jag skulle ha tvingat mig att jobba och låta pappan vara hemma. Detta hade varit en stor fördel för mig och sonen som för 2 ½ sedan fick en massiv hjärnblödning, och det var (är) självklart att jag har tagit på mig omvårdnaden om honom. Vilket innebär för mig i dagsläget då sonen i stort sett är bra nu står helt utanför arbetsmarknaden med studielån på en gedigen utbildning.

Idag ser jag det som en självklarhet att båda barnen kommer att vara hemma lika mycket som sina resp. den dag det är dags för barnbarn. Så visst har jämliken gått framåt men alldeles för sakta.

Jag håller inte med Karin om detta med att planera eller skaffa billigare boende. Vi människor är skapta av naturen till att i en kärleksrelation fortplanta oss vilket är ett måste för den mänskliga överlevnaden. Detta kommer att ske även om ekonomin inte tillåter det. Boende, de flesta i dessa lönelägen bor i en lägenhet i kommunal regi och har inte därför inget billigare alternativ att välja.

Om Mary X:s tankar med en barnpeng som det skulle vara fritt att dela med föräldrar, mor -farföräldrar har jag svårt att förstå hur det skulle vara möjligt att genomföra i en familj på 2000-talet då även ”de äldre” jobbar heltid tills ca 67 år innan de har råd att ta pension för sin egen överlevnad på äldre dagar. Detta skulle enbart gynna den klick som haft förmånen till ett välbetalt arbete under sina yrkesår.

För ett jämlikt samhälle tycker jag det största målen att jobba mot är individuell föräldraförsäkring med lika många dagar för mamman som pappan (saknas en förälder runt barnets ska givetvis alla dagar gå till den som har vårdnaden) parallellt med högre status och lön till de traditionella.