Att tappa - eller släppa - kontrollen

Lyssnade på Luuk:s sommarprogram igår. Ett mycket begåvat program. Flera delar var hisnande roliga - en del var allvarligt, framfört på ett kul sätt.

Kristian berättade om sitt kontrollbehov. Hur det tog över. Han sökte sig till en terapeut och började gå på sessioner. Han fick snart ett av sina problem konkretiserat - han vågade inte bli arg. Spontant. Han skulle träna på att bli spontanarg. (c:a 20 minuter in i programmet)

Tidigare hade han bara kunnat bli arg om han visste att han hade rätt. Så han legitimerade sin ilska, på något sätt. Nu skulle han uppöva sin plötslighet i aggressivitet. Han fick lära sig att bli arg, men att ha fel, be om ursäkt och kunna gå vidare.

Luuk berättade vidare att han växt upp i ett hem där det gick till så att; - Pappa blev arg över något, sa det och gick därifrån. Inget väsen, inget smäll i dörrar. Sammanbitet och tyst.

Det är sådana hemmiljöer jag brukar benämna för skenharmoniska. Behärskade. Om vi växer upp i såna miljöer formas vi lätt efter dem. Det blir en norm. Man lär sig vad som gäller. Vilken ton som är den rätta. Och det följer med i vuxenlivet. Ofta. Skapar inre och yttre konflikter. För att det skall vara behärskat.

Senare samma dag - igår alltså - läser jag FILTER om hur Mia Skäringer kommer loss och finner sig själv och vägen ur ett destruktivt liv. Inte helt oväntat handlar det om att åka ut i skogen och hålla käft i några dar. Lyssna till sig själv istället för att prata sig bort från sig själv och käcka till allt. En strategi Mia valt fram till dess. I intervju påstår hon att hon lär sig att gråta de där dagrna i skogen. Att allt kommer ut. All smärta. All sorg. Att hon därefter kan skratta "på riktigt". Hon tror inte att det går att skratta av glädje om man inte har förmåga att gråta. Det blir hennes lärdom av dagarna i tystnad.

Och att komma i kontakt med sig själv och sina känslor - att våga släppa kontrollen och låt "något annat" ta över - det är både skrämmande och fascinerande. Detta fick jag själv erfara då jag åkte till Baravara för första gången. Jag åkte dit tre efter min Minnesotabehandling och trodde jag "var klar". Jeeezzzus... det hade knappt börjat.

Ytterligare tre år förflyter och jag åker dit igen. Den här gången med S. Vi vill bygga vidare på vår relation.

Då ser jag en text som förklarar allt för mig. Något som jag egentligen visste, men inte förmått koka ner till något vettigt.

Jag har haft den på bloggen förut. Här kommer den igen. Det är den värd.


För människor som uppfostrats att uttrycka känslor spontant och naturligt är ett dynamiskt känsloliv lika naturligt som träningen är för en idrottsman. Men för dem av oss som tidigt lärt sig att blockera, undertrycka eller förneka många av våra känslor kan det vara lika smärtsamt at uttrycka känslor som det är för en idrottsman att komma i form efter att ha förlorat den goda konditionen. För att slippa bli sårade undviker vi att ta den risk det innebär att uttrycka känslor.

Vi vänjer oss vid ett tillstånd av emotionell tröghet, en sorts genomträngande känslolöshet, ett tillstånd av levande död som skyddar oss från smärta men också hindrar oss från att leva i nuet.

Att försöka fly från sina känslor är i vilket fall som helst en meningslös övning i självbedrägeri. Det finns inget sätt på vilket vi med större framgång kan förneka våra känslor eftersom de kommer att manifesteras och uttryckas på ett eller annat vis, hur mycket vi än håller dem tillbaka. Känslor är någonting verkligt. De är inte tankar som kan slås bort. De är inga abstrakta begrepp. De är fysiska yttringar av energi som förenar kropp och själ och blir tydliga vid vissa tidpunkter.

Om denna energi blir oförlöst, förkvävd eller undertryckt verkar den som ett gift. Utan förlösning stiger den upp till ytan i form av svulster, blodproppar, tumörer, spasmer, migrän och andra fysiska sjukdomssymtom. Alternativet för oss om vi vill behålla vår hälsa, är att vi välkomnar våra känslor, blir vän med dem, gör dem till våra och lär oss att till fullo uppleva och uttrycka känslor direkt då de uppkommer. De flesta av oss tenderar att vilja undvika eller förneka de till synes ”negativa” känslor som rädsla, vrede och sorg. Men det finns ingen annan väg till sann glädje och medkänsla än genom de primära känslorna och det enda vi får utan upplevelsen av rädsla, ångest och sorg är billiga imitationer glädje och medkänsla, trevlighet och sentimentalitet.

Vi är alla rädda, arga och ledsna. Detta är kända fakta. Frågan är vad vi tänker göra åt det. Att upptäcka och erkänna vår ilska och sorg är ett stort steg eftersom vi vanligtvis förnekar dessa känslor. Vi tillbringar mycket av vår dyrbara tid vandrande omkring i en härva av lögner. Vi bedrar oss själva och andra och lever i livlös overklighet där vi istället ”blir” vårt jobb, våra saker, det vi äger…

I längden fungerar inte ett sådant liv.