Droppen - transformed

Vilar i argumentationsruset kring jämställdhet kopplar ett grepp kring det
om ett par dagar... flera inspel är välkomna.

Image via CrunchBase

Det är så svårt att släppa Wilander och hans "Droppen". OK. Jag har också varit 20-21 år och haft Lundell som litterär förebild. Mina dikter i den åldern hade nog låtit likadant. Men jag var inte bra på tennis och fick alltså inte möjlighet att kräma ur mig mina verk för hela svenska folket en lördagmorgon mitt i 80-talet. Tack för det...

Sån tur att det finns bloggar... så jag kan ta revansch. Och ta Droppen vidare. Ett steg till:

DROPPEN - en dikt om sommaren 2009

Jag sitter på en uteservering vid ett bord mitt ibland gamla och unga människor och ser upp mot himlen
På den finns stora moln, någonstans gömmer sig solen, mellan två fluffmoln som ligger vid himlens horisont.
Snart ska molnen bli mörkare och skymma solen ännu mer.


Jag greppar en tidning mellan tummen och pekfingret.
Precis när jag läser att det skall bli soligt så faller det en droppe
Plopp, låter det, samtidigt som en vind får utemöblerna att skaka
Liksom vinden bara hade legat där borta i skogsbrynet och bara väntat på att hämnas.
Hämnas bara för att vi längtar efter solen och att solen bara vill ta vindens och regnets plats.

Så nu befinner sig både vinden och regnet hotfullt ovanför och kring mig.
Plötsligt vänder de och tar fart mot mig där jag sitter.
Jag hinner inte undan.
Droppen träffar mig mitt på flinten.
Jag känner hur den rinner ner mot min panna som det knäcks ett ägg mot skallen
Jag har helt glömt bort vinden som ligger där borta vid skogens rand och fyller sina lungor med mera blåst.
Om den mojnar, är det bara för att ge mig njutning.

På bordet står också ett fat med kaksmulor.
Det ligger rester av sju sorters kakor på det.
Tillsammans bildar de nere i min mage en fruktansvärd massgrav av socker, fett och gaser.
En onödig massgrav.

Så jag reser mig upp och går min väg.
De flesta tankar om en fin sommar tänds och släcks alltför snabbt.

Originalet finner du här.