En icke vidsynt...

Tack till @stroemberg för lånet av bilden han skapade i samband med twittret

Janne var hos Lasse i morgonsoffan på TV 4 i lördags - på väg till Afrika för att jaga lejon.
Efter framträdandet utbröt ett Twittertjatter kring Jan och hans vidsynthet, eller brist på. Han har det svårt i sociala media, Jan. Eftersom han laddat kylen med färgband kommer hans Facit-maskin att oförtrutet knattra vidare ...

Hello Apple!

Image via CrunchBase

Många mail att skriva nu....
Efter att ha hittat det här - så blåser jag upp girigheten, 3-4 andra dödssynder
och tar sats:

-------------------------------------


Dear mr Jobs or to whom it may concern!

I've been lurking around with a SE C902 for 'bout a year now.

All my friends laugh at me, call me names - they actually reminds me of
the dark ages in my childhood when I was seriously abused.

You see - they got stylish and pördish Iphones. They now also are
flashing out with the Spotify app - and the limit for what I can take is
far beyond reality.

I suggest that your company supply me with an Iphone, urgently. You don't have to post it by yourself. Just mail one of the retailers i Gothenburg and tell them to contact me - I'll pick it up for free :)

You see - I recive lots of cred; people around me listen to what I say. They see
what I wear, the gadgets I use and all freaky stuff that surrounds me make
great talks in da hood.

It might depend that I nowadays have became one of the greatest authors
Sweden ever met... at least if you dig among thoose writers who are connectet to Internetz and use celluar phones. Just a few are, you see. Men over the age of 50 with names like Jan, Leif, Ulf Gunnar and Ove don't know about this. They are still left in the world of vinyl, typewriters and envelopes.

So... come on; pick a slice of that Apple and bring it on...

Regards

Nemo - advertisment pillar, on the move

-------------------------------------------------------------------------------
Sådärja... nu var det bara att trycka på sänd-knappen och fisa ihop av självgodhet....

Pedagogiska margarinet - nåt att fastna i

Hur Iphone sett ut om Västtrafiks biljettmaskinstillverkare fått bestämma:


Bilden från Being Blogged.

I dagarna har Västtrafik hudflängts rejält. Undrar hur det kommer sig att stora drevet kommer nu? Det nya betalsystemet har ju funnits sedan i maj? Det är väl för att magnetkorten är på väg att ta slut och inte går att få tag på snart.

Återstår SMS - dyrt o enkelt. Eller ett plastkort - laddat med pengar o problem.

Och dom som gjort maskinerna är tekniker. Inte pedagoger. Dom är lika konstiga som dom som kom på att man skall trycka *21*031115698# för att vidarekoppla sin telefon.

Varför just 21?

Har du försökt pendla mellan samtal med hjälp av R-knappen? Hur var det nu? R1 och byt till R2...


Jaja... det där är peanuts jämfört med när jag skall åka till Uddevalla... oj, oj...

Så här står det att jag skall göra i Västtrafiks egen folder:

Använd gul kortläsare (om det enbart finns blå kortläsare ombord, be föraren om hjälp). Ange hur många som ska resa på kortet genom att trycka motsvarande antal gånger på V-knappen (Vuxen) och/eller S-knappen (Skolungdom). När du är färdig trycker du på K-knappen (Klar) och håller upp ditt kort framför kortläsaren tills du hör ett pip och den gröna lampan tänds. Om ni ska åka över en zongräns trycker du på plus-knappen innan du anger antalet resenärer.
Trycker du fel finns möjligheten att ändra sig genom att trycka på Å-knappen (Ångra) och sedan börja om. OBS! Vid byten ska antalet resenärer ej anges på nytt. Vid resa med flera personer på samma kort kan ej giltig områdesladdning
användas.

Det var väl glasklart?

Jag med två barn under 19år ska åka spårvagn + buss från Göteborg till Uddevalla.

Då blir det så här - i klartext vilket jag funnit ut genom att noggrant kryssa mig fram i foldern och göra en egen minneslapp: Först plusknappen, ett tryck på V-knappen, två på S-knappen och sedan K. Checka in. Glöm inte checka ut när resan är slut.

Tydligen skall jag hålla upp kortet framför kortläsaren vid byte... men jag vet inte om jag vågar...

Kan jag komma ihåg det här? Ja, det kan jag med viss möda. Det är värre för dom som inte ens idag fixar stämplingen med magnetkort...för dom finns.

Jag letar sedan i foldern... hur gör jag för att checka ut...hur skall jag komma ur systemet - lämna det? Vilken knapp? Finns ingen... skall bara hålla upp det framför kortläsaren - som vid byte. Det är många som haft otur då dom tänkt ut det här systemet.

Förslag - chipimplantat på alla resenärer med GPS positionering (hundar har det i öronen) läs av centralt och skicka räkningen - eller vi kan ta det via autogiro. Jag blir fett trött...

And the winner is....

...ja, alla som citeras här nedan är vinnare, på sitt sätt. De har nån sorts insikt. Ett medvetande, en pågående process. För den som lever i skuggan och jämför sig med de marignaliserade, de i ytterkanten - dom skriver inte hit. Dom är ännu omedvetna.

För en vecka sedan bad jag om bidrag och motiv till varför det var så angeläget att få ett ex. av Anfäkta. (kolla vidare genom att länkklicka- releaseafton 090909 - och du är välkommen)

Nu är det klart!

Många bidrag blev det.... ur kommentarerna:

"Jag skulle vilja ha den för att läsa om hur det är från insidan. Oftast är det bara utsidan och verkan av alkoholism som beskrivs."

"Har inga kemiska demoner att krossa men väntar på att du skriver boken mot hybris ..."


"Försöker komma på nåt underfundigt o riktigt smart som blir till en vinnande kommentar men känns som att då blir det bara massa larvigt rövslickeri,"

"Jag är i stort behov av denna bok, kommer att läsa högt för mig själv och min vän. Detta blir nog ett bra komplement till våra AA och Al-anon böcker. Å lite skratt på vägen kan vi alla behöva."

"Jag behöver din bok för att jag..... 1, litar på Fiffis omdöme 2, druckit mer alkohol det här året än vad jag gjort under alla mina år innan 3, har alkoholism i släkten 4, gillar att läsa"

Jag fick också mail:

"Jag vill vinna ett signerat exemplar av din bok för att kunna läsa och förstå många av de människor vi arbetar för och med inom nykterhetsrörelsen där jag är anställd"

"Min pappa drack för mycket, så nu är det sagt. En massa känslor kommer upp nu, fan jag ville ju bara läsa din bok och kanske få en insikt. Det som är svårt är att pappa gick bort 2007, han är för alltid borta, bara minnena kvar. Jag vill egentligen bara ha goda minnen av honom men han blev en annan när han drack, inte elak, men inte min pappa. Efter att ha läst din blogg så har jag förstått att denna sjukdom drabbar hela familjen, vi har också ett "sjukt" alkoholbeteende"


"Jag vill läsa din bok för att tänka på hur min mans helvete var. Jag minns hur det var för mig, kanske alltför väl. Erfarenheten jag fick på min anhörigvecka på Nämndemansgården var att det kan förlösa mycket att ta del av andra alkoholisters historier, den personliga smärtan hos mig som anhörig kan lägga sig lite åt sidan. Jag tror att tillfrisknande kan få sig en klackspark!"


"Oh, det här är lite svårt. Jag vill inte klaga. Jag är inget offer. Jag försöker stå stark i en tuff situation. Men om jag nu ändå ska försöka få boken så är det här anledningarna:

Barnens pappa dricker för mycket och det har inneburit:
* skilsmässa
* försämrad ekonomi
* att jag bara får träffa barnen på halvtid
* tonåringar som dricker, bråkar, gör olagliga saker för att få pappa att sluta dricka
* oändliga möten på polisen, socialtjänsten, , skolan, terapeuter, läkare
* svåra känslor av oro, förvirring, ilska, sorg, förtvivlan
* 8 månaders sjukskrivning i utmattningsdepression"

Att ta del av detta, modet det innebär att fronta en situation som för många är belagd med mycket skam och annan skit - det är stort.

Jag är mycket glad för att ni alla tagit er tid att motivera, engagera och rannsaka. Tänka efter...

Egentligen skulle jag vilja drösa en hög böcker på var och en; - Seså..läs, sprid... Ja..ni fattar.

Slutligen - när jag ändå skulle pilla ut en ur högen - så valde jag furman - som bland annat skrev;

"Jag behöver din bok för att jag..... druckit mer alkohol det här året än vad jag gjort under alla mina år innan"

Det är kanske främst de som står och vacklar - de är det jag ömmar mest för. De i limbon... dom som inte kan få nog (Spotifylänk - tack för tipset, Deeped)


Så här skrev jag till vinnaren;

"Den som någon gång funderat på om han/hon är alkoholist har förmodligen rätt. Den som funderat flera gånger har det alldeles säkert"

Citatet är hämtat från en bok om alkohol som jag har hemma... dock inte min - men jag vet att det ligger mycket i dom där raderna. Alkoholism i familjen, speciellt på faderssidan ökar sårbarheten för att utveckla beroende med c:a 8 gånger. Det här vet vi.

Största skälet till att jag väljer att ge boken till dig är att du är den enda av de 10-talet som skrivit och själv sagt sig ha ett eventuellt problem. De flesta andra är anhöriga. Nu spelar inte det någon större roll - det är ändå den som dricker, som själv behöver ta ett beslut och göra rätt saker - för att det skall bli nån ordning...

Jag hoppas min bok kan ge dig vägledning i dessa stycken. Du har den i posten efter helgen.

Allt gott

Nemo


Jag hoppas bara att det faller bättre ut än i nedanstående fall... och att boken blir läst.
Även om den inte blir det - så kanske den här tweeten är den bästa recension i kortformat som Anfäkta har fått:

Fördelningshärvan

Image via Wikipedia

Han med hästsvansen och ringen - lighthippien i regeringen - flaggar för skattesänkning lagom till nyår. Det blir lite mer i plånboken till mig som har jobb. Det skall dra fram fler ur arbetslöshetsgarderoben, långtidssjuksliken skall vädras, dammas av och stimuleras till rörelse med denna elchock. 250:-.

Några har ondgjort sig. Hemsketvillingen. Fiffi. Säkert fler. Kanske dom det är RIKTIGT synd om?

Jag kan hoppa på tåget - men någonstans rättar jag in mig i ledet. Dom gör ju bara det dom lovat. I politiken är det normalt ingen vanlighet, så på ett vis kan jag se det som hedersamt.

Vad får det för effekter? Ingen aning, det kan vara så att om den här skattesänkningen hålls inne och istället läggs ut på att höja skolstandard i form av lärartäthet, mer personal, högre löner och ett rejält tillskott till offentlighetskassan, så kvarstår grundproblemet;

Det är alltid nån annan som skall lösa problemen jag har runt mig.
Någon annan skall ta ansvar för min sjuke far som ligger och tynar bort i en sjuksäng.
Nån annan skall se till att mina barn får tillräckligt med resurser för att få en värdig skolgång
Nån annan skall se till att hemlösheten byggs bort, förintas. Psykfall och nedgångna pissfyllon skall tas om hand... av någon.

Det är avståndstagandet och övervältrandet, bristen på det kollektiva ansvarskännandet och rädslan som gör att Cardiganmaffian* med Jimmie Åkesson i spetsen kan sopa in 4,2 % i väljarstöd. Det kvittar liksom att Alliansen skottar in 8,6 miljarder i arbetsmarknadsåtgärder. Han - Sveriges äldste 44-åring är inte nöjd. Bekymrad är han. Tror att Alliansen kunde begravt i pengar. Gubbhålet hade gnällt ändå. Det är liksom hans jobb. Och då kan inte jag ta honom på allvar. Inte Mona heller. Inte Ohly. Speciellt inte Ohly.

Jag avstår gärna mina 250:- extra, men det fungerar inte ändå. Även om vi så skjuter till ytterligare tusenlappar av vår inkomst i skatt kommer inte nånannanismen att försvinna. Och inte heller våra grundlagda värderingar förändras - om vad solidaritet, rättvisa, ansvar och trygghet innebär. Där har vi olika syn. Och så kommer det att förbli. I evinnerliga tider. Amen

* För att bli rumsrena försöker dom med cardigans - gärna från Brothers... den lätte går inte

Om att släppa taget...

Image via Wikipedia

Återigen ett mail. Den här gången från Stockholmstrakten:

Hej där!

Min före detta man som jag har en tioåring tillsammans med är nykter alkoholist. Nykter blev han inte förrän efter skilsmässan för sju år sen.

Eller ja, han blev nykter massa gånger under vårt förhållande men det slutade alltid med bag-in-boxar bakom vinterdäcken i garaget osv. Mycket frustration. Tjat, hot, hjälp, frågor, ilska, anklagelser, stöd om och om igen i tio år. För det mesta drack han bara mellanöl men det var å andra sidan 8-9 burkar per kväll och sen emellanåt dygnetruntsupande i en vecka som slutade med avgiftning på någon tillnyktringsenhet

Kanske var vi fel för varandra, kanske är jag kass på stödja men nu mår han bra och vår relation är så bra att jag kom på mig häromveckan att tänka varmt om honom "nu kommer jag ihåg varför jag blev kär i honom och älskade honom och jag förstår och hoppas att nån annan kvinna blir det igen så fort som möjligt". Jag vill bara gå fram och ge honom en stor kram men vågade inte för jag var rädd att han skulle bli besvärad. Typ. Istället för de första årens "hur i helvete kunde jag... med den jävla idioten..." osv. Han har haft några återfall men det var nog ett par år sen sist nu. Går i terapi men jag vet inte om det är AA.

Har själv ett helt oneurotiskt gillande av alkohol; tycker det är gott. Tycker det är skitkul att vara full. Dricker gärna men kan inte dricka två dar i rad. Tycker det är meningslöst att dricka ensam osv. Så min inställning var väl mest: "men hur svårt kan det vara, det är väl för fan bara att bestämma sig..."

Sitter och sväljer lipen nu för det väcker så jävla mycket känslor. Fan om vi hade kunnat nå varandra. Om jag hade vetat då vad jag vet nu. Men that's fucking life. Och det är bra nog.

Väntar med spänning på att läsa din bok!

Louise

Svar:

Tack för ditt raka och öppna brev.

Det du beskriver är något som är mycket vanligt; det måste bli värre först - för att det skall bli bättre sen...
Separationen/skilsmässan kan vara den skjuts som behövs ner i det mörka helvetet för att hitta insikten, bottna, vända om, börja tillfriskna.

Då man kommer ut på andra sidan och tillfrisknar i sitt beroende händer det många bra grejer om man gör rätt saker. De goda karaktärs/personlighetsdragen förstärks, medan när man är som mest nersupen, då är det tvärtom; vidrigheten ges ett ansikte. Alla brister och de delar i ens person som man själv ogillar visar sitt fula tryne. När alkoholisten är som "sjukast" är han svårast att tycka om...

Så jag förstår mycket väl att du ser din ex-man med nya ögon.

Många som är kvar i en relation i samband med tillfrisknandet går isär efter hand. Inte sällan beror det på att den tillfrisknande alkoholisten har kvar en partner som är sjuk i medberoende. Den dysfunktionella balansen som rådde medan den enen drack sätts ur spel och relationen kantrar. Hela familjen behöver tillfriskna och få en sund balans i relationerna. Det är en familjesjukdom som du förmodligen känner till. ALLA drabbas.

En separation/skilsmässa tar inte sällan 5 år att hantera. Det finns inget "Nu är det klart" Det är känslan som räknas. Inte sällan brukar den landa efter 5 år och kännas klar...ibland mer...ibland mindre. En sexterapeut jag pratade med ansåg att det berodde på när processen startade - dvs man kunde var ihop utan att känna det ett par år innan den fysiska separationen görs.

För din del hoppas jag att du tänker MER på dig själv, än på din ex-man. Han kan bara hjälpa sig själv, du behöver inte heller klandra dig för vad som eventuellt har varit. Det som är det är.

Bara att skriva det här mailet är en god terapi.

Som jag förstår det har du insett att "det inte bara är att ta sig i kragen - och bestämma sig" när det gäller att lämna ett destruktivt aktivt beroende.

Lycka till

Nemo

Bräckligheten

Hörde nyligen om en kvinna som jag bara träffat en gång. Det var sisådär 15 år sedan.

Hade inte ägnat henne några direkta tankar förrän rätt nyligen då jag hörde att hon förra sommaren råkat ut för en olycka i hemmet som förlamat henne från halsen och neråt. Även delar av funktionerna i svalg och ansikte påverkas; talar på in o utandning. Styr sin extravaganta rullstol med tungan som trycks mot kinden och där reglerar några pulser till styrningen. Skriver mail med blicken.

Allt förändrades på ett ögonblick... halkade och föll någon meter bakåt mot ett litet räcke och knäckte en halskota.




Det är nyttigt att få sånt här till sig. Det är då jag skiter i att ringa till min mobiloperatör och gnälla över en felaktig fakturaavgift på 24 spänn eller gubbtjura på Morgan i Konsum över att rädisorna är mjuka. Istället ler jag brett åt en sur kärring som tvärmulet står och stirrar på mig vid spårvagnshållplatsen.

Det är lätt att glömma bort skörheten. Det är också lätt att glömma bort nykterheten. Ständig påminnelse ger tacksamhet till nuet.

Vem har ett problem?

Det pågår en liten tävling på bloggen. En av de som vill vinna en bok passade på att skicka med en fråga i sitt mail;


Hej Nemo

Min sambo har i mitt tycke osunt beteende till alkohol. Han är 41 år (liksom jag) och vi har varit ihop i sju år, bott ihop i fyra.

Vi är inte ense om vad som är för mycket. Hur vet man det? När är man i riskzonen att bli alkoholist?

Jag tycker att vi har ett problem. Han tycker inte att vi har ett problem. Fråga: Har vi då ett problem?

Vill gärna vinna din bok och försöka bli klokare och kanske få bättre argument. Älskar ju honom..

Vänliga hälsningar
Jenny

P.s Gillar din blogg.

Hej Jenny!

Det kan vara svårt att bena ut dina frågor... men jag skall försöka:

Du o din sambo behöver inte vara överens om vad "som är för mycket".

Det räcker att du har en sanning som är din. Hans drickande ger dig konsekvenser dom du förmodligen helst skulle vilja vara utan. Då dricker han för mycket. För dig. Det handlar inte om sex öl. Tre groggar. Det handlar om att hans beteende ger dig oönskade konsekvenser.

Riskzonen är en mycket tänjbar zon. Alkoholist är man den dag man själv sätter den diagnosen/etiketten på sig själv. Det spelar liksom ingen större roll att 10-20 andra kallar dig för något som du inte accepterar - för det finns ändå inget du eller dom kan göra.

På ett mer neutralt plan kan man säga att man är i riskzonen när man lovar dyrt och heligt att inte upprepa ett dryckesmönster/beteende - men gör det ändå.

Har ni ett problem? Nej, men du har ett problem. Inte han. Ännu. Vill du lösa ditt problem?

Konfrontera din pojkvän. Ställ krav. Är han inte beredd att ställa upp på det är hans kärlek/beroende större till alkoholen än till dig. Vill du ha det så? Förmodligen inte.

Du kan däremot aldrig hjälpa någon att bli nykter eller söka hjälp. Den viljan måste komma inifrån den som dricker. Om din sambo börjar ifrågasätta sig själv och frågar sig själv om han har ett problem behöver han hjälp att reda ut det. Genom att söka upp en alkoholterapeut, alkoholläkare eller någon annan med kompetens kring beroendeproblematik. Få om ens några reder ut det här på egen hand. Det förlänger oftast lidandet.

Hoppas du blev något klokare. Du behöver inte hålla med mig, men det är min sanning kring dina frågor.

Jag önskar dig allt gott.

Vänligen

Nemo

Maila eller kommentera du också. Goda skäl till för varför just du behöver ett ex av ANFÄKTA kan ge utdelning.

Ursäkter eller vem fan bryr sig

Image by blackholeSleep via Flickr

Igår var jag på en Latte-After Work. Det blir ju så numera. Malt & humle i kombination mer en förlösande buffé av oliver, och korvar med konstiga namn har ersatts av något annat.

Vi var ett mycket litet gäng. Två stycken - som satt på en uteservering och pratade om hur det var förr. Och vad vi mött under vår väg mot nyktrare vanor och livsmönster.

Något vi båda erfarit var att vi mycket snabbt kan se vem eller vilka på en "riktig" AW som har en missriktad bekymran.

Dom som undrar: - Jaha...och varför dricker inte du?

Känner du igen dig - rannsaka ditt eget drickande. Den som frågar så - lite väl ifrågasättande - vill ofta inte ha tråkiga vittnen. Vi kom underfund med att vi båda varit såna frågare då det begav sig.

Ett annat problem vi numera möter är hur vi tacklar den där frågan - om varför vi inte dricker alkohol.

Detta är också något som gör att många som överväger ta tag i sitt problem har ett rött skynke framför sig; Hur skall det gå att sluta? Vad skall jag säga om någon frågar?

Några tips:


- Idag har jag bestämt mig för att vara nykter

- Jag dricker inte alkohol för närvarande

Dom här två första är särskilt användbara i ett övervägande eller nynyktert skede. Det kan vara klokt att tala i dagstermer. Då behöver du inte heller ta skammen kring ett eventuellt återfall i spriten på samma sätt.
När du uppnåt något sorts simborgarmärke i nykterhet ökar möjligheterna till variation.

- Jag gör för närvarande ett uppehåll

- Jag spelar i en annan division

- Jag tål det inte

- Jag är allergisk

- Jag har upptäckt att alkohol och jag inte passar ihop

- Min livskvot har uppnåtts

Min erfarenhet är ändå att ytterst få bryr sig eller är intresserade utifall jag dricker en öl eller inte. Jätteoitresserade. Vi bygger lätt grandiosa fantasier kring vår persons betydelse och tror att en hel restaurang iakttar våra glas och vad som är i dom. Så är det inte.

Och boken går bra...?

Ja. Allt är relativt. Men enligt mitt förlag har de sällan haft en bok som börjat röra på sig så livligt direkt efter utgivning. Kul!

Ännu roligare med de recensioner och den feedback som jag hittills fått.



Sarah Britz har bloggat och hennes rader berörde mig. Verkligen.

Lohrs Pocket med mera har boken hos sig. Live - so to say. I samma affär kommer jag också ha release/signering 090909 kl 18-20. Du är givetvis välkommen.

Igår hörde ett större behandlingshem av sig och ville ha boken för genomläsning. Gillar dom den och tycker att den ligger i linje med deras värdegrund och riktlinjer för behandling kommer den förmodligen att finnas i deras bokshops sortiment.

Nu skall vi tävla!

Bästa motiveringen till varför just DU skall ha ett signerat friexemplar av ANFÄKTA vinner.

Skriv i kommentarsfältet - eller maila om du vill vara anonym. Är motiveringen t ex: "Jag behöver boken för att jag skall läsa den högt för min nersupna syster", så skall du inte behöva fronta det.

Vi har ju inte kommit dit ännu. Alkoholism är inte som vilket sjukdomstillstånd som helst. Mycket skam & skuld. Men borde inte vara det....

Tävlingen pågår fram till och med 28 augusti. En vecka. Du får gärna lämna fler motiveringar.

Tillstånd

Image by fofurasfelinas via Flickr

För några dagar sedan skrev jag om motstånd. Så typiskt mig. Så dumt.

Är det inte bättre och finna ut sånt som jag vill börja/ fortsätta med, eller uppnå. Det blir mer positivt tänk på det viset.

Here we go...

• Genomföra Sthlm marathon 2010 under 4 tim
• Utkomma med roman, del 2 "Anamma" senast 2011
• Fortsätta stödja döttrarnas utveckling - stå vid sidan men ändå vara med
• Växla ner twitter och blogg till förmån för nu-upplevelser IRL
• Fortsätta utveckla mina föreläsningar kring kemiskt beroende
• Fördjupa och utveckla min relation med S
• Genomföra meditationer och andningsövningar minst en gång per vecka
• Köpa spikmatta
• Slänga/skänka 100 kg föremål (prylar, kläder m m)
• Vara barnsligare...oftare
• Gråta och skratta mer
• Bli arg på män med kavaj och slips
• Ha ett köpstopp på 6 månader
• Förtjäna 5 nya vänner

Våldtäkt...skall det va nåt att bråka om?

Så här uttalade sig åklagare Rolf i Svenska Dagbladet:

"När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse, säger han."

Jag säger så här:

"När man säger misshandel tänker man mest på riktigt ruggiga påbankningar där en grupp står och sparkar på en som ligger. Men tar man mig och en åklagare som lever på stenåldern och åklagaren säger att våldtäkt som sker i hemmet inte är så mycket att bråka om, och jag tar och flyttar den här åklagarens tandrad någon centimeter bakåt med ett välriktat slag, då är det nåt annat. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en tillrättavisning."

För tydlighetens skull vill jag göra klart att jag är en fridsam person och inte på något sätt avser att hota någon. Vare sig åklagaren som fällde uttalandet, eller någon annan. Det är helt och hållet skrivet som en jämförelse...

Herregud… Rolf, åklagaren, borde gå på kurs. Någonstans där han får träffa människor från verkligheten, nutiden och dagens samhälle - för där kan han inte vistats så mycket...

Idol - allt ljus på mig...

Image via Wikipedia

Så är det - och snart börjar fredagsgisslet igen. Idol står för dörren. Bonde söker fru skall genomtröskas och en Ensam mamma skall välja bland ett koppel vilsna män som söker kärlek. Allt i ljusets sken bland TV-spotar och kvällstidningsrubriker - ni vet sån där media som skriver om det som är rätt och relevant.

Nu är ju inte spotlights och idolstatus en garanti för en evig inmurning i folks medvetande.


Bob - denne ikon är ute och lajjar runt i mysbyxor och gummistövlar. Med dubbla regnjackor för säkerhets skull. Blir tagen av polisen, för ingen känner igen honom.
Kanske inte så konstigt.
I Scandinavium för ett par år sen är jag ännu inte helt 100 på att det var Bob som stod på scen.

I alla fall gick det inte att se hur han såg ut.
En vit hatt. Sen var det bara en diffus gestalt som stod och väste på sitt oefterhärmliga sätt. Skitbra, men det kunde ju ha varit singback eller nåt. Vad vet jag?

Återstuds...

Har du någon gång försökt göra väl?

Göra väl, och så skiter det sig i alla fall. Du ville helst att allt skulle bli bra. Du trodde att dina omsorger om att ställa till rätta, göra fint och få saker på plats i en relation skulle falla väl ut.

Flera gånger har det hänt mig i olika jobb - som att försöka göra det där lilla extra och lägga annat åt sidan för att hjälpa just DEN kunden med ett problem. Snabba upp det hela lite, eller skriva ett förklarande brev, torts att det egentligen inte behövs... och så kommer bara ett lass skit tillbaka.

Det här är något vi får ta. Det går ju aldrig att i förväg räkna ut hur mottagaren skall uppfatta mina ansträngningar. Vi får ta emot, och det är en nyttig träning i sjävbehärskning, kanalisering av frustration och ökad kunskap om hur relationer kan fungera...eller inte

Handledarmöte at it's best

Det finns inget bättre på hela året...nästan. Men om jag går till en av mina ofavvosysselsättningar; "träffa-många-mänskor-i- grupp-samtidigt", så är det här något som jag bara älskar. För det är så varmt, gott och tryggt.

I det här handledarnätverket är det gott att vara. Vi jobbar med att dela med oss av processkunskap, erfarenheter och pedagogiska tips. Prestigelöst och utan några giriga revirpink. Det är det som gör ett nätverk till något mer än "nätverk på papperet". Det finns det många av.

- Riktiga nätverk - var det någon som sa på mötet - ( förmodligen en kvinna eftersom jag glömt namnet...*) kännetecknas av att alla bidrar eller är beredda att ge. Inte sitta på läktaren och bara glida med.

Så klokt, så sant. Så bra. Gissa om jag trivs och känner mig trygg i en sån miljö.

En av deltagarna berättade om "fyrarummaren" och jag gjorde omendelbart kopplingar till Bertil Strutz organisationsmodell

Då tryggheten är stark är det inga bekymmer att berätta om min bok, eller ge en introduktion till hur jag tänker marknadsföra den. Och jag försöker dela med mig så mycket jag kan för den som är intresserad.

Då kom vi alltså in på sociala medier och hur man kan sprida, verka och synas på webben med mer än en halvdöd websida. Twitter (vilket många inte ens visste vad det var, eller eventuellt trodde att det var som facebook - en blogg som andra...ja, sådär). Pekar på bl a Pocketblogg som twittrar ut sin boktips eller Comhem - som har bättre framgång på Twitter än i sin telefonsupport. Flaggade även mitt Twitterkonto som ett sätt att bland annat sprida nyheten om den här bloggposten

Jag tog mig friheten och tipsade om både Niclas Strandh och Sofia Mirjamsdotter som goda inspiratörer och resurser kring hur sociala medier kan öka synlighet och interaktion mot målgrupper, tidigare kunder och kursdeltagare. Sofia har en bloggpost där hon får feedback efter en kurs.



Det var också tid för smalltalk (nåt jag aldrig blir färdigövad i) i samband med fantastiska måltider, rakt igenom närproducerat, på Apertin, där mötet hölls. Bland annat fick jag ge tips om Folegandros och en väldigt bra kamera.

*) Något vi erfor under mötet - att det är lättare att komma ihåg bra och viktiga saker om en man har sagt det i en grupp av båda könen (generellt) smärtsamt, men en bra upptäckt och erfarenhet

En god bok

Men vet du vilken?

Kaxiga gubbhål och den försvunna tåren

Ett lysande exempel är Tito. Först vevar han runt och hårdrockspekar på några backgammonspelare som redan innan inte är några mjuka gossar. Sedan är tvätterijobbet nåt som suger. Kaxigheten tas till nya nivåer. Jag tänkte fnissa - men så vet jag vad han är dömd för - och inget är kul längre...



Kaxiga män finns det gott om. Ufo-Fiffi har skrivit och tyckt. Och så finns Bob. Bob Hansson, som berättar i SvD:

"– Jag såg någon som verkade nicka tillbaka tårarna . Har aldrig sett något liknande. Visst är det sorgligt att killar inte får gråta? Ändå var det mest musiker på det där bröllopet, inte hockeykillar. Helt obegripligt! Han berättar att några av hans ex-flickvänner, hur feministiskt pålästa de än har varit, haft lite svårt för hans tårar.

–  Tjejer säger det är så fint när killar gråter. Sen när det händer kan de bli hemskt nervösa. Jag vet inte om det beror på att de inte gillar det eller om de inte vet hur de ska bete sig för att deras pappor inte grät. Kvinnor säger att de vill ha mjuka män, samtidigt som de tycks förakta mjukhet. "

Jaha... kanske det. Jag mår bra av att gråta. (som när Linda skriver så här om Anfäkta, även om det är glädjetårer - rörd blir jag) Men inte på jobbet. Jag behöver vara professionell och göra rätt saker. Det är sedan när jag lämnar som jag förlorar mig. Det gör jag gärna. Har lärt mig att inte stänga inne saker. Det måste få komma uuuuut. Men visst, blödigare med åren och så har jag kommit dithän att det inte spelar så jävla stor roll vad andra tycker. "Vad skall folk säga?" Ett pissmantra... Bob fortsätter:

"Man är förtryckt och begränsad också som snubbe, anser Bob. Ta bara det här med kläder. Män ska klä sig i dova färger. Bara några få modiga har börjat med färgglada byxor. I vissa kretsar kan manlig klädfrihet handla om hur många millimeter man har mellan ränderna på skjortan. ”Jaha, så du valde fyra? Jag har tre!” Som kvinna är stilvalet så mycket större. – Vill jag vara en blommig kvinna eller vill jag vara en strikt kvinna i slips? För en man är det inte lönt att gå till nästa affär för det finns inte något annorlunda att välja på där heller. Som kille förväntas man vara löjligt stereotyp. Annars blir människor nervösa.

Så är det. Kommer på mig själv att jag fnissar hysteriskt åt en äldre man i knallgula chinos på Smögenbryggan. Eller rutiga gubbar. Män i rutigt...går det att ta på allvar? Behöver skärpa mig där... börjar fundera på var folk tyckte om mig i helgen.



- Ha. Ett sånt fleppo. Ett gubbhål som tror att kusten mellan Ystad och Sandhammaren fortfarande är nån sorts frontlinje. Är han en borttappad reservare som skall leka krig?

- Han har inte skitit sedan dom la ner Lv5 - så hård försöker han vara...

- Är han här och letar efter nån fältbordell?

Tur då att dom inte ser mina ängsliga ögon bakom solglasögonen

Nästa resa kommer jag sticka ut på allvar... det är lite spännande att göra folk nervösa.

Otvungen marknadsföring

Hej alla bloggläsare!

Idag finns min bok, vars omslag du kan se ute i högerspalten, ute på marknaden.

Klicka på bokomslaget, så får du mer info om hur och var du kommer över ditt exemplar. Under fliken "recensioner" på samma sida kan du läsa vad namnkunniga proffsbloggare tycker om Anfäkta.

Om du bor i Göteborg occh tillhör sorten "jag tycker det är trevligt att träffa andra människor" så kan du hålla dina hästar en smula.

Inom ett par veckor kommer realease/signeringsafton hållas på Lohrs Pocket med mera.

Mer info kommer om det på Twitter, Facebook, via mail och givetvis här på bloggen.

Motstånd

Saker, livsstilar och företeelser jag vill undvika några år till:

utegrill
foppatofflor
prenumeration på korsordstidning
all-inclusive
dubbelgarage
Iphone
bil som penissubstitut
innebandy
tubsockar
Hornbach
temaresor
studiecirkel
säga: - Jag är en grå panter, -Så dyrt allt har blivit, - Titta, det är ingen ordning på ungdomar
hus i Thailand
kolonilott

Så... det var väl det hela

Sommaren som höll andan

I fredags stämplade jag ut från kontoret för en "superhelg". Det hade vi bestämt. S o jag.

-Nu är sommarens sista suck på inandning, sa S.

- Vi måste ta oss samman... göra något annat än att boa in oss och grotta ner verkligheten i esoteriska cirklar. Komma ur ankdammen. Vi kan inte bara sätta oss ner. Det är så många som sätter sig ner så här års.

Med ett COOP-hotellpremiehotell inbokat och bilen laddad med brassestolar och en vägatlas, termos, kylklampar och kontokort så kan vad som helst hända.

Fredag kl 13.00: Getterön. Längst ut.

- Kolla, här går ju Kalle Anka-män överallt (keps, sandaler, liten skjorta, inget mer) och visar paketet. Utströdda bland klipporna tittar de upp från sina reden och spanar efter en Kajsa...eller Alexander.

- Ska det va på det sättet, så skall jag med, säger jag och intar en klippa och blir ett med naturen. Saknar inte brassestolarna alls.

Fredag kl 18.00: Flickorna på Skäret, någonstans nära Kullen. Dom finns för att finns för att jag "ska få uppleva ett ögonblicks ohotad svensk sommarglädje med äkta svenska bakverk, nybryggt kaffe och hemlagad saft."

- 98 spänn för en kanna kaffe. My ass. Det måste vara för att vi sitter i en crimescene från Morden i Midsumer. Och vilka kakor... oj... dom var inte att leka med.



Flickorna på Skäret


Övrigt - fredagen landade i Lund efter felkörningar och lite till. Tog in på First Hotel Planeten.

- Har ni kvällsservering frågade jag?

-Det kan du se dig i månen efter, bräkte receptionisten.

Skojigt? Inte för en kepsman på 50 + med tom mage.

Transport till Donken inne vid ett torg i Lund.

Eftersom Mikbike messat upp managementgarnityret inom McDonalds, så ville jag se effekten och beställde en McFlurry. Smak; Cornetto Jordgubb.

-Nu ska vi se, hörrudu, min lilla honungskaka, sa jag till S. Flurrat eller oflurrat.

Två mycket oflurrade McFlurry kom på brickan.


- Dom är oflurrade, säger jag och försöker låta som det gubbluder jag är. Gnälligt skitnödig.

-Ja, den blir degig och förstörd om jag flurrar. Jag har hällt varm sås och toppat med nötter. Det skall du väl inte ha influrrat?

- Nähä...så om jag beställt en Smarties eller Daim - då hade det blvit flurr?

-Jäoo...

- Ok.

Resten av fredagen förflöt och njöt av sig själv.... skall inte skriva om mina drömmar och toalettbesök.

S har en stark vurm för stenar. Helst såna som legat nergrävda länge. Jättelänge. Hon kan gå omkring bland hällkistor och dösen en hel dag. Så jag var lite orolig på morgonkröken då vi skulle till Ales Stenar och kyssa havet eller känna om det bor en viking i blodet. Skulle det bli bad eller skulle vi fastna här hela dan?

-Det är ett solur. En stor fet klocka. Inte jättedigital, men ändå, sa riksantikvarien som höll vakt.


Tiden - huggen i sten

- Då så... sa S och gick varvet runt och idkade handpåläggning. Varje sten blev smekt.

Det ryckte i min kropp... den ville ha sol, frihet och att skutta runt och veva helt näck på Sandhammaren gör mig frodig, köttig, saftig och pigg. Vederkvickt säger man visst. Nu - med brassestolar. Tänkte att det är hit han åker - Ranelid. Det är här han skaffar sig sin läderartade tyska bränna som håller året runt. Ett sånt ljus....ett sånt ljus.


Perspektiv från en djupt nedborrad brassestol

Efter fyra timmar på en oändlig strand var det dags för mera kultur och naturupplevelse.

- Vi skall bestiga Stenshuvud och du skall ta kort på mig när jag svävar sa jag till S i ett anfall av hybris.

Nemo - på väg att bli lite Fuglesang (Ladies and Gentlemen - we are now floating in space)

Konstigt. Jag blir Rainman-turistig. Ales Stenar, Sandhammaren och Stenshuvud. I den ordningen - även förra året - då med döttrarna. Klarar liksom inte av att bryta ny mark. Tar säkra kort. Kryper dessutom in i reseledarrollen. Dumma mig. Vad är det med mig?

- Nä... nu skiter vi i det här. Nu blir det Lundell-stalking, sa jag och rattade Getzen mot Haväng.

Förstod aldrig var Uffe bodde. Det fanns för många gårdar o tun att välja på. Men vi fann ett stycke behaglig kust, ett å-utlopp och Sveriges smuttaste vandrarhem.

Hem till hotellet och en vild kväll övergick i söndag. Koll på vädret. Öst? Väst?

Vi spikar igen och åker till Mellbystrand och Hökafältet där sommaren till slut gör en utandning med besked.


Mellbystrandhimmel 090809 kl 14:30

- Tar du kort på himlen, nu igen? frågar S. Du blir mer och mer som Vädermannen. Det är nåt med dig och Lundell o Ranelid som du inte har hanterat. Hem och jobba på det.

OK, då. Vi åker mot Göteborg och i höjd med Sandsjöbacka övergår resan till Bladerunnermiljö.

Alla är tillbaka

Ögonblicksbild från fikabordet;

Hålögda och besvikna sitter de och ser hur allt som varit är likadant som innan. Hur alla semesterförväntningar - även om de uppfyllts - inte lämnat några bestående intryck.

Allt återgår till det normala. Ingen glädjs, ingen sörjer. Det rullar på som vanligt.

Snart är hösten här...

Livet leker

Vi är i Skåne och mår så här gott efter en dag i brassestolar på Sandhammaren

Inkonsekvens - om kärlek och hat

Image by Ulf Bodin via Flickr

Det är inlägget skulle egentligen handla om kärlek. Och det gör det på sätt och vis.

För jag har på något vis slutit fred med mig själv när det gäller han, Birro. Han den långe som inte skriver manus. Längst och yngst. Han når mig inte längre. Jag kan omöjligen ta honom på allvar.

För Birro gör som jag gjorde när jag var ung och dum, när jag var ett omoget fyllo, han envägstwittrar. Han gör sig oanträffbar. Han stoppar skallen i sanden, svarar inte på mail. Han gör upp med allt enligt egen agenda och bestämmer vad som är rätt och fel, vem som har rätt att känna sig kränkt och skadad...

I sin fotbollsblogg påpekar han försynt att någon har klamydia i skallen.

Det tycker jag inte en poet, ens med blommiga kalsonger, komma runt med.

Låt mig vara mycket tydlig; Jag har inget emot Birro som person. Har aldrig träffat honom, sedan 1991. Det är hans beteende jag hackar på. Ett beteende, oavsett vem som utövar det, gör mig missmodig, osäker och tveksam.

Han lajar runt i Allsången och bloggar fotboll, framträder som sidekick och är en litterär profil. Till vilken nytta? Han behöver inte leka längre. Han kan komma fram och bete sig. Bete sig vuxet. Bli lite mera.... ja... bli lite mera Ranelid. Det skulle kunna bli så här - Birro, men ändå inte:

Ur: Ett liv av kärlek - att hata när det faller sig (en ännu inte skriven bok)

Ah... Proust, Morreissey eller Thåström skulle aldrig ha fixat det här.

Dom är för små. Deras texter är stora, men det här förstår dom inte. Dom kan aldrig se storheten eller förmå älska som jag gör. Strindberg och Lundell, kanske. Ja - det skulle nog vara dom enda.

Inte heller har någon av dom tillgång till hatet på samma sätt som jag. Den där vreden som jag utstrålar. Som får maskarna i diket att skita på varandra då jag går förbi längs vägkanten. Som kan få den minsta lilla spirande johannesört att kräkas då mina steg trampar sommaräng.

Men som jag trampar. Uppför Brösarps backar, och hela vägen mot Kivik tills jag slutligen når Stenshuvud. Denna vidunderliga vy med utsikt åt nord och syd.

Här sätter ja mig ner och älskar. Mina ord. Alla mina ord som svävar ut som maskrosdun över havet, som driver över havet. Levande. Odödligt.

Vad är väl alla anonyma pissråttor som ligger i buskarna. Trasiga och stinkande av sitt eget självförakt. Dom förtjänar inte mig, dom förtjänar inte orden. Dom äcklar mig men skadar mig inte. För jag är en älskande människa. En älskande människa som tar mig rätten och friheten att att odla inkonsekvensen av mina handlingar. Att kasta dynga, men inte ta emot. Att spräcka en fasad, att fisa som en fågel i motvind när det blåser.

Sex - kanske en femetta

Bloggvärldsbloggsmymlan uppmanar sina läsare att blogga kring temat sex. Tidigare postningar bland Mymlans ämnen är ; Böcker, Gud, Mamma, Alkohol, Fördomar . Samtliga har haft oerhört många intressanta och fördjupande bloggningar och Mymlans sammanställningar och egna reflektioner gör mig visare. Det känns så. När jag får andra perspektiv kan mina fördomar luckras upp och fastlåsta rigiditeter kan öppnas.

Mymlan ställer frågor:

"Du kanske tycker att det snackas för mycket? Eller för lite? Eller fokuseras på fel saker? Är samhället översexualiserat? Är sex överskattat? Borde sex vara privat eller är det något religiöst påhitt som borde utrotas? Är det naturliga egentligen att vi ligger var som helst och hur som helst med den vi känner för att göra det med? Hur skiljer sig manlig och kvinnlig sexualitet? Eller är det ingen skillnad?"

Många frågor, klockrena svar saknar jag. En del har jag inte alls reflekterat över. Dags att göra det, kanske.

Sex är ett så brett ämne så om jag inte avgränsar mig kommer den här bloggposten att bli något annat. En roman? En isländsk gudasaga? Vad vet jag.

Fokuserar på att försöka bena ut skillnaden mellan sex och kärlek. För att jag tror det är viktigt. Och så gör jag en jämförelse mellan sex och alkohol – båda ämnena hör ihop och ligger mig varmt om hjärtat.

Kärlek. Jag känner kärlek till mina föräldrar, mina barn – men jag vill inte ha sex med dom.
Det här är inget märkligt. Men om vi vänder på det….

Sex. Jag vill ha sex med hon på grönsaksavdelningen i snabbköpet, eller den där brunetten jag ser på bussen varje morgon – men jag är ju inte kär i någon av dom. Knepigt, va? Plötsligt blir jag en dålig, moraliskt förkastlig människa som vill kasta mig över oskyldiga kvinnor och jucka loss mot en back selleri eller ta ett stående nummer i en busskur.

Vad är det som hindrar mig från att känna sexuell lust till mina barn, eller för den delen inte räcka fram en gurka på Konsum och säga: ” - Min är större” och dolskt titta under den lugg jag inte längre har…

En kombination av biologiska grundfundament och uppfostran, normering och så… alltså, man sätter inte på allt som går och står. Precis som jag kan få lust att slå nån’ på käften, så stillar jag mig när det kommer till mina drifter.

Sexualdriften är den enda egentliga drift vi har. Det är det vi är till för. Bli fler. Men det lär visst bara vara dvärgschimpanser, delfiner och människor som har sex för skojs skull. Tack för det. Vad konstigt det skulle vara om vi ”parade” oss i mars-april och sen, resten av året, var det lika dött som i en äldre radhuslänga…

Sex i kombination med kärlek o förälskelse är bland det finaste och bästa jag kan uppleva. Medan mina erfarenheter av sex som förströelse och ångestdämpning bara gett mig en mycket dålig smak i munnen, gett upphov till skuld, dysfunktionella relationer och ett jobbigt hoplappningsarbete.

Här kommer alkoholen in. För mig var det nödvändigt att booza upp mig för att kunna få bort dom där spärrarna. Det handlade inte om att bli modig och våga prata med tjejjer på krogen. Det var en förutsättning för att kunna umgås intimt och otvunget. Pågick några år. Är borta idag. Kan förhoppningsvis inte återvända.

Det finns de som hävdar att män o kvinnor som är sexberoende bara är notoriska otrohetsmakare, nymfomaner och tänker med kuken o fittan. Så är det inte. Dessa människor har ett lika utvecklat beroende (om än inte kemiskt) som en alkoholist. Varje gång, efter varje erövring, krogragg och ligg säger dom; ”Aldrig mer, det här var sista gången”. Det går en vecka, så är det dags igen. Lyssna gärna på hur olika beroenden beskrivs här i P3

Dom känner aldrig närhet, bara tomhet – efteråt.

I min kommande bok, som jag här presenterar ett utdrag ur, förklaras mer om sex och hur beroende har att handskas med det. Ofta.

Ur Anfäkta:


En dam kommer på besök. Det är temadag; SEX. Damen som kommer är i sig både subjekt och predikat för begreppet. Hon är sex. Och hon talar om sex. På ett bra sätt.

Hon har långa rasben, kort kjol och en mycket vampig air kring sig. Hon sätter hela högen av oss fyllgubbar med tonårsmanér på plats direkt. Oerhört provokativ, utmanade och proffsig. Skinn på näsan så det räcker att skrapa av till en flygarluva.

- Ni har ett tufft jobb framför er när ni kommer ut härifrån. Nynyktra och tafatta. Oavsett om ni har en relation eller inte så står ni där.
- Hur många av er har genomfört ett samlag och varit nyktra under det senaste året?

Mycket få händer i luften...

- Dom senaste fem åren?

Några fler händer, men inte många.

- Nä, nä... då förstår ni kanske varför den här förmiddagen ingår som en del i er behandling?

Och så börjar hon att prata...
- Varför håller en kärleksrelation?

En sån fråga... vi sitter och muttrar i smågrupper, men kommer ingen vart direkt. Ingen av oss är väl fenor på samliv och relationer. Då satt vi kanske någon annanstans. Med ledsna och bedjande hundögon tittar vi på la femme fatale som givetvis reder ut begreppen...

- Trohet och humor är egenskaper och beteenden som är outstanding.

Hon tutar och kör vidare. Lägger ut texten...
- Allt jag presenterar idag är baserat på empiriska studier och breda undersökningar.

- Andra viktiga egenskaper: öppenhet, ömhet, ödmjukhet, respekt, lyhördhet, fräschhet, Det är också viktigt få egen tid, bli sedd och att bli bekräftad.

- Sexuell otrohet... då är det ofta kört.
Åttio procent av dom som kommer till familjerådgivning kommer för sent... relationen spricker.

Frågeställningen: Hur vet man att man är klar med en separation?

- Det känner man.

Hon skriver sen på whiteboarden.
En bra parrelation kännetecknas av:

• Gemenskap
• Bekräftande och empatisk livspartner
• God ekonomi
• Sex
• Ömhet
• Närhet

Om man viktar värdet av en relation... 80/20-regeln funkar även här...man får vara beredd att ta lite skit i form av upplevd ofrihet, obekväm hänsyn och gnabb...ja, till c:a 20%.

Vanligt... 20/80. Alltså 80% skit och 20 % bra... där det bra ofta är ekonomin.

Sedan kommer hon in på sex och lär ut en del.
- Fan, karlar... se till att skaffa Viagra. Det är svårt att få upp den för många av er. Nervositet. Att ha ett samliv och vara nykter - svårt för dom flesta nynyktra. Ta den hjälp som finns.

- Sex och orgasm, det skall du ha för din EGEN skull – jag knullar inte med dig för att du skall få orgasm – utan för att jag vill ha det. Eget ansvar således...

Sen levererar hon ett känslomässigt lackmuspapper;

- Det är efter samlaget som man får facit på vilka känslor man har. Innerlighet, trygghet: relationen lever och fungerar Äckel, skam, flyktkänsla: dags att göra något – fort.

Så funkar mannen:

Ett lustcentra fyllt av bensin. En tändsticka där... och tjoff. Vid samlag: ofta snabbt upp till nivå nära orgasm. Efter tömning... kurvan dalar... vill ofta sova, slappa. Vägen från lustcentra till skrevet är bred o rak...speciellt i åldern 20-25. Vid 40+ kroknar och smalnar vägen.

Så funkar kvinnan:

Ett lustcentra som en öppen spis, ved o papper. En tändsticka... det pyr... sedan tar det sig.
Längre tid till nära orgasm. Kan sedan ligga och småorgasma en bra stund. Istället för att sova vill kvinnan gosa.

Så går hon slutligen in på singellivet;
För en lycklig singel gäller det att hitta en annan som också är lycklig med sitt singelliv. Då finns goda förutsättningar.

Den ultimata kontaktannonsen skulle kunna se ut så här inledningsvis:

Du är lycklig i ditt singelliv, förändringsbenägen, utan kontrollbehov och har insikt om att vi människor är olika.
Är du beredd att viktminska, få ät- och sömnstörningar för passionens och förälskelsens skull?
Tror du att en kärleksrelations främsta element är trohet och humor, gärna kopplat med en tillåtelse till eget individuellt utrymme?
Då är du välkommen att läsa vidare för jag är....

Den här kvinnan borde gå som en furie genom vårt svenska skolväsende, tänker jag.

Varför har vi hemkunskap på schemat? Livs- och relationskunskap. Någon?

Vad spelar det för roll om jag kan städa ett hem och koka makaroner med lagom saltmängd om vi som bor ihop inte kan prata och älska utan att förstöra varandra?

Har ni fest -eller?

De här grabbarna har inte gjort det lätt för sig. Hur tänkte dom?

- Sommaren suger. Vi måste göra nåt. En partypaviljong från Rusta, lite uppiggande och färgglada kläder. Check.

- Ställe att vara på…. Jo, korsningen Ullevigatan-Levgrensvägen. Smutt ställe med mycket folk i rörelse. Och så där lite lagom crazy. Check.

Vilka skall vi bjuda? Här börjar det balla ur –för de två gossarna har bestämt sig för att bara bjussa långtradarchaffisar. (jo, det såg jag i helgen för dom var bara uppe och viftade och pekade så fort det kom en långtradare)
Och det vet ju alla med någon form av livserfarenhet att långtradarchaffisar bara lyssnar på Lasse-Stefanz och äter grillbiff med pommes o bea. Då håller det inte med Banditradio 104,8 och chips.

Så hur dom än viftade i helgen som gick och försökte få dom stora lastbilarna att parkera – så sitter dom ensamma ännu. Kanske det går bättre dom kommande dagarna.

Jag har bestämt mig. Sedan igår så plingar jag med min cykel och vinkar varje gång jag kör förbi. Som en uppmuntran. Det borde du också göra. Partykillar som tar sina fester till nya segment och nivåer skall ha cred. Det är ju av andras misstag vi har något att lära. Det blir lite mer skonsamt än att behöva göra dom själv…

Star Wars in da hood - biatch!

Såna här mashup:s kan jag bara inte få nog av... kan sitta youtubesurfa länge. T ex när jag inte har ork att blogga. Som idag, då jag jobbar med Mymlans sextema.

Närkontakt - eller inte...

Image via Wikipedia

Ända sedan 2003 har jag vart på Ullevi så fort det har varit mastodontkonsert. Bruce, Metallica U2, Robbie Williams, Rolling Stones och så U2 igen, dårå. Hann också med Bowie 1983 innan Bruce fick Ullevi att gunga och allt flyttade till Eriksberg några år.

Igår var det då dags igen. Ett sent påkommet beslut som räddades genom att Ulrika Good twittrade ut två biljetter till planen. Planen, ja. Stå upp...länge. alltså, jag får ont i ryggen. Och så skall jag behöva trängas. Efter twittertips av besökare på fredagen förstod jag att det inte var så noga att stå långt fram - totalupplevelsen skulle gå förlorad.

Facit: jag var på planen och såg jättekrabban The Claw framföra en monumental föreställning. den skiftade färg, hade en bildskärm i mitten som växte neråt och såg ut som en pixlad fez under några sekvenser. Det var helt makalöst. Inget kan toppa detta. Om hela skiten lyft och stigit till väders hade jag inte blivit förvånad, för scenskapelsen levde sitt eget liv.

S och jag stod en timma - långt bak. Pissepaus under "Unknown caller" och så sätter vi oss långt bak där det finns free seats - osålda platser. Sektionen skyms av öltält, men ute vid ena kanten är det äktigt fri sikt. Känns VIP - utom ljudet som är bättre längre fram. Så när vertigo dra igång jobbar vi oss framåt, framåt och hamnar i höjd med mixertornet och DÅ... spelar Larry Mullen bongotrumma. När den konstiga housemixen är över så är förlösningen total. ALLA åtta kvarvarande låtar är guld. När vi går hem känner jag mig lite gisten... egentligen vill jag stå längre fram. Känna samma initmitet som jag kände på Neil Young-spelningen på Way out West förra året.



Istället har jag stått och glott på ett rymdskepp. Det var mer som att att vara statist i Närkontakt av tredje graden. Att hänga vid ett kravallstaket långt fram...nja. Kom att tänka på detta - av någon anledning:



Det här videoklippet är fantastiskt. Se bara Ian Andersons spandex-piratkostym men stora vaddpuffar och konstiga röda stripes som ser ut som några köttsår efter en knivskärning samt hans grymma kameltå. Kragstövlar! Han släpar in en barnvagn på scen och Sebastian Tellier drar ett sax-solo på slutet. Det är från Jethro Tulls Bursting Out-turné som kom till Göteborg och Scandinavium någon gång 76/77...vet inte riktigt, men min klasspolare Persson och jag var där och såg den. Det var min dittills häftigaste konsertupplevelse... det har hänt något mellan inrullad barnvagn och stor rymsskeppskrabba.

Knyter ihop en konstig säck...

Det har gått några dagar sedan bloggposten om föräldraförsäkringen. Det är möjligt att jag gjorde mig själv en otjänst som skrev den i och med att jag hade sån sorts idé om att sammanställa och försöka förstå - allt med syftet att bli visare.

Hur har det gått?

Ja...säg det.

Nu har jag i alla fall satt mig ner. Att sätta sig ner är som bekant en term som markerar allvar, tanke och planläggning. Att stå upp, eller gå omkring...det leder ingen vart. Bara bort.

Jag fann att många av de som argumenterade och hade inlägg i debatten använde sin egen familjesituation som ett sätt att hävda sin ståndpunkt. Jag försöker bortse från sådant och fokusera på en samhällsbild.

Ordet diskriminering förekom ytterst sällan i debatten, som om det var en ickefråga. Istället var det två andra tunga nedslag, grundbultar, som fanns i diskussionen. De står dessutom mot varandra

1. Familjens rätt, individens frihet att göra som de själva finner bäst. Dvs - staten skall inte in och peta i familjen.

2. Könens likaberättigande - (diskrimineringsfrågan enligt min karta)

Det här visste jag om innan jag skrev bloggposten. Jag trodde det skulle vara en stor fråga - att många av mina läsare skulle reagera, tycka till, men så har inte skett. Jag är inte ledsen, bara lite förundrad.

För många är det kanske en ickefråga som inte engagerar. De ser på detta som jag på FRA-debatten som inte bekommer mig alls. Integritetsfrågor har alltid varit långt ner på skalan för sånt jag slagits för. Har aldrig känt mig hotad, utsatt på det sättet.

Annat är det med rättvisa och diskriminering. Ta bara debatten på Gotland just nu... OK...jag tar den i en annan postning, kanske - men läs det här. Mäktigt inlägg. Omäktigt och förbluffande korkat är då entreprenörenlobbyisten Staël von Holsteins debattartikel. Ger mig rysningar och kalla kårar.

Jag lämnar den disksussionen nu, men den får tjäna som exempel på hur illa jag mår av att vissa skall ha, men andra inte.

Så här resonerar jag - lite klokare och förhoppningsvis något visare:

I grunden är jag för individens frihet, betecknar mig som liberal. Egentligen borde vi ha så lite av bidrag som det överhuvudtaget går, då jag har nån sorts tro om att den socialdemokratiska linjen som gällt under många år och som fortfarande genomsyrar samhället byggde på att alla skall ha det ungefär likadant. Solidaritet. Rättvisa.

Problemet för mig är att Rättvisa inte innebär att alla skall ha det likadant. Däremot vill jag att alla skall behandlas lika inför lagen och inte diskrimineras i de försäkringssystem som vi har. Detta gäller i högsta grad mellan könen.

Således- Skall vi ha en föräldraförsäkring alls - så skall den vara ickediskriminerande. Och barnbidrag t ex, skall inte med automatisk betalas ut till modern.

Det var egentligen det jag ville lyfta, samt att - och detta är mycket viktigt - vägen till jämställdet någ genom att arbeta MOT diskriminering. Kommer du till en arbetsplasts där man säger; -Ja, här är vi så bra på jämställdhet och vi arbetar med dom frågorna hela tiden. Då blir i vart fall jag lite bekymrad.

Målet är jämställdhet. Metoden är att arbeta med att undanröja diskriminering. Precis som jag hela tiden i alkoholdebatten vill kalla saker för dess rätta namn, så vill jag lyfta begreppet diskriminering. Synliggöra det. Våga prata om det.

Mitt försök var då - utifrån framförallt kvinnornas perspektiv, de som tycker att "han därhemma inte hjälper till, spelar innebandy och åker på konferenser medan jag får dra runt på snoriga ungar, hämta och lämna" skulle kunna få det lite bättre i vardagen, större möjligheter till löne- och karriärutveckling, avlasta sig från duktigaflick-oket om den nuvarande föräldraförsäkringen skulle indiviualiseras.

Jag har valt att inte lägga några aspekter på "barnets behov" eller "anknytningsteorier" - det jag ville synliggöra var en socialförsäkring som trots 35 års drift inte förmått ändra dess utnyttjande till mer än snedbelastningen 80-20. Och då har ändå staten varit inne och petat - sagt att 60 av de 480 dagarna skall tas ut av den ena föräldern.

Det som får mig att häpna är att individbaserad föräldraförsäkring möter ett så kompakt motstånd. I Sverige. väääärldens bääästa och mest jämställda land. Eller? En reform där alla skulle bli vinnare.

Nu kommer min bakgrund i alla fall. Uppväxt i en lärarfamilj. Mor o far har samma jobb och lika mycket arbetstid. Morsan sköter all markservice, har ansvar för allt, jagar ut farsan ur köket - han tillåts inte ens diska. Hus o hem står och faller med mor. Skulle hon hamnat på sjukhus en längre tid skulle vi gått under socialt. Jag förstår inte. Då, på radhusgården under 60-talet, då var det inget konstigt. Då var tant Doris och dom andra tanterna hemma och tog hand om sin man som kom från kontoret och var trött, ville ha mat och läsa sin tidning i lugn och ro. Röka sin pipa.

Den bilden är visserligen utraderad men mycket lever kvar. Och som ensamstående pappa sedan 10 år tillbaka har jag fått se mig själv transformeras från at ha varit den där marginaliserade halvfiguren som perifert körde bilen, tände grillen och målade ett staket till att ta fullt ansvar, laga all mat, tvätta, städa, stryka, diska fixa dona köra hämta lämna osv. En ynnest som jag tycker fler män borde få uppleva - utan att behöva skilja sig och ha delad vårdnad.

I skenet av det blir en sån här kommentar;

Louise sa...

Om pappan till mina blivande barn kräver halva föräldraledigheten, då blir det inga barn!

..något som gör mig mörkrädd. Jag bemötte kommentaren på slagfärdigt Twittermanér:

Nemo sa...

@ Louise - Så bra!

Jag tänkte - att med den inställningen så går vi bara ett varv till i det som Karin Friberg beskriver i sitt förnämliga inlägg.

Men, Louise - om du läser det här - oavsett om vi får en individbaserad föräldraförsäkring eller inte, så kommer du forfarande ha möjligheten att vara hemma och putta bort den där innebandyspelande slashasen som bara dricker öl, ser på fotboll och på sin höjd kan tända en utegrill i syfte att "hjälpa till med maten". Det är bara det att din tid som föräldraledig och försäkrad kommer att kortas.

Bloggen fridholm.net har en mycket välskriven post där Mary XJ, Karin och jag citeras. Den länken kan du som avslutning gärna klicka på. Den sammanfattar debatten mycket bättre än vad jag kunnat göra - även om Göran Widham drar andra slutsatser och resonerar på ett sätt som kollarar bort mig. Bland annat använder han en sprindningsteori som argument för att inte peta för mycket i de könssneda strukturerna. Jag tycker ju givetvis tvärtom. Ju större anledning, liksom.

Till sist - den bästa kommentaren jag fått under de här debatten är från en som inte håller med mig och som svarar så här: - Thomas Nyberg

Nemo,

Jag har givetvis ingen lösning på jämlika löner för kvinnor och män med lika arbete. Är bara förundrad över att det fortfarande är så. Vi kan bara hoppas att det ngn gång blir verklighet.
Sen tror jag som du att jämlika löner inte med automatik gör att man delar upp föräldraledigheten. Men det hade kanske underlättat när föräldrapar med likvärdigt arbete väl ska välja vem som ska vara hemma med barnet.

Är också inne på det du säger att förändringen bäst sker med ändrade värderingar i hemmet.Frågan är bara hur man gör det?
I ojämlika familjer får tyvärr barnen oftast samma förlegade värderingar som sina föräldrar.
Kanske en individuell föräldraförsäkring ändra på saken men jag är osäker på om ytterligare lagstiftande regleringar löser problemet.
I redan jämlika familjer gör det kanske varken till eller från för där funkar det redan.

Jag ska ladda ner SCB:s skrift och läsa på fakta och ser fram emot din uppföljning av ditt blogginlägg.

Precis så klokt och moget svarar en människa som kammat sig ordenligt. Det är inte utan att jag bli avundsjuk.