måndag, augusti 14, 2006

Nevermind

Nirvana förstod jag mig inte på alls då dom slog igenom. Det var först i samband med att Curt sköt huvvet av sig som jag började lyssna på allvar... innan dess hörde jag på radion i bilen på väg till ett träningspass i Skatås hur han tagit en överdos och vaknat i sjuksängen. Då ville han ha en jordgubbsmilkshake. Ett bättre val än en hagelbössa.

Det verkar som om många artister behöver plågas och ridas av demoner för att göra stor konst. Synd. "It's better to burn out, than to fade away".

Några styr upp sig på vägen... såg bl a prgrammet om Caj igår. Missa inte reprisen den 20 augusti kl 14:15. Den ger kanske inte så många svar - men den skildrar en alkoholists vardag. En vardag som inte behöver innebära ett liv på parkbänken, men ett liv som innehåller oerhört mycket svek mot sin omgivning...på grund av att EN öl är för mycket och TIO är på tok för lite.

Åter till Seattle och Curt...för det var Curt som var Nirvna även om Dave Grohl har gjort mycket bra de tio senaste åren.







Jag slås återigen...varje gång jag lyssnar på den här skivan.... av vilken exposivitet den har och det är märkligt hur aktuell och vredgad den känns. Den fångar nån sorts beständig tidsanda. Kanske handlar det om vanlig mänsklig frustration över livet i största allmänhet. Eller... för mig är den full av liv...

Skall jag tipsa om ett Nirvanaalbum som är en bättre odyssé över gruppen produktion är nog den svarta samlingen bäst, fast där är inte deras version av Leadbellys "Where did you sleep last night" med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Eehhhummm... This is my theory...and it's mine

Skicka en kommentar