Men ack, det var inte mycket att sätta emot i 27 graders värme och en knökad start...dessutom måste banan vart för lång på något vis. Inne på Ullevi fick vi springa 300 meter...skumt.
Skandalarrangemang - i vanlig ordning skall jag ha synpunkter på arrangemanget... två fesiga vätskekontroller och muggarna tog slut ungefär när hälften av löparna hade passerat. I desperation sågs svettiga spindelmän plocka upp nedtramapde smutsiga pappmuggar, några stoppade huvvet ner i baljorna med dricksvatten...som sedan andra intet ont anande drack ur.
Inne på Ullevi...stora..gigantiska Ullevi hade målet förlagts i 200m-kurvan. Resten av stadion låg öde. På den här lilla, lilla ytan skulle vi gå i mål, äta bananer, få medaljer, forslas ut...och allt bara kokade och stod still. Ingen kom någonstans. Löpare är nu ett förhållandevis tåligt släkte som ofta blir på gott humör av att sno runt en kvartsmara i en kokhet citykärna...så det utbröt inte någon panik... men tänk om detta varit en tysk liftkö...då hade vi sett funktionärskepsat tuggas till eftermiddagskaffet.
Men..nej...jag är inte bitter längre. Efter att ha kommit ut från arenan och pussats med S som oxå sprang, fått en banan och några nutribars var balansen återställd.
Tyskar förresten... har flera gånger undrat varför jag relaterar till dom med sarkastiska ordalag. Funderar vidare och återkommer när jag tänkt färdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Eehhhummm... This is my theory...and it's mine