Kasernångest del I

Efter att har röjt upp i ungdomsångestträsket och i rask följd betat av

• Kiosksommar
• Färghandel
• Postverk

är det nu dags att angripa det första "riktiga jobbet" vilket iofs borde kunna bli några tunga Kafkaband eller några volymer Väinö Linna i skön förening. Kasernliv och soldatheder har avhandlats inom litteraturen ungefär lika frekvent som Svensk Film satsar på Snutrullar...

Den ambitionen har nu inte jag... tänkte fisa iväg en bloggpost så här i midsommarveckans inledning.

1 augusti 1977 - Elvis skall snart dö, Eagles bor på Hotel California och Sex Pistols vill skruva upp drottningen av England. Härliga tider... strålande tider.

Jag sitter och har Ingmar Bergmansk magångest och lackerar hemtoan efter sista helgen i frihet. Den har jag firat med ett kaotiskt programledarskap på en CUF-stämma i Stenungsund. Trots att jag har diffusa begrepp om den tillställningen och endast i fragmentariska ögonblick kan förstå vad som hände är jag på fötter och tar min PUSH Dakota till kasernvakten på I 17.

Den förste jag springer på är den figurant som jag numera kallar "Prof. Coma". I gröngul bowlingskjorta stolpar han förvirrat runt utan att veta var han är.

Efter en sådan inledning av 10 månaders obligatorisk värnplikt kan det bara bli bättre...och det blev det faktiskt. Det blev så bra att trygghetsnarkomanen i mig beslöt att skriva kontrakt med Försvarsmakten och knappt ett år senare var jag nyvaxad furir med fast lön, ekiperingsbidrag, körkort, flaggstång och tjänsterum. Mina ambitioner var höga, moralen låg och det skulle flyta humle o vodka på mässen och annorstädes...

Inledningen på mitt vuxenliv (all by myself) debuterade efter något halvårs anställning och jag besteg en lägenhet i ett vindkyffe som Gösta ägde. Gösta var tjock och körde lastbilar. Hans fru stod hemma och stekte bacon till Gösta. Varje månad gick jag och betalde hyran kontant - 330:- och fick kvitto samt en avhyvling för att någon av mina kollegor envist använde brandstegen som inbrytningsövnings-objekt då mitt pörte skulle bestänkas.

Jag hade två soffor, en säng på golvet och inga blommor. Kylskåpet var från 50-talet och bara det gjorde nog att min lägenhet drog elström som en mindre villa med en barnfamilj i....

Jag hade ingen telefon. Den introverte kufen i mig (med något stänk grandiositet) ansåg att "Är det nån som vill mig nåt - så får dom väl besvära sig med att komma o knacka på"

Detta var den bottenplatta som jag levde utifrån - Maslows nedre del i behovspyramiden - och på nåt konstigt sätt kände jag mig trygg. Trygg men ofri. Frihetentrösten fick därför ackumuleras och lösas ut i form av tågluffartrippar till Ios eller Korfu och varje sommar mellan 78-86 var det egentligen de där veckorna som var målet med alltings lidande i tryggheten.

Jag skulle här kunna anlägga en lång filosofmoralisk harang om dödandets sköna konst och försvara varje lands rätt att försvara sig.. eller "a man's gonna do what a man's gotta do"...men jag avstår...vi tar det sen

Då och då kom givetvis verkligheten ikapp och det blev läge för eftertanke, rannsakan och löften om nya perspektiv m m....men det stannade ofta vid någon veckas dimhöljd utflykt bland kinakrogar och mörka klubbar i Göteborg...sen var det dags att flämta, slicka alla sår och dra på sig den malkuledoftande maskeradkostymen och köra tummen i spåret ett tag till.

Efter min tredje sommar på Korfu fick jag för mig att jag skulle bli Uddevallas "Ulf Lundell - goes Greece" liksom...och under alter egot "Leon Gomm" (jävla namn förresten...) satt jag och knackade på min Facit Privat under takåsarna på Sunnerödsvägen. 3 sidor varje dag... när jag kom till sidan 110 (målet var minst 400) hade jag förbrukat ungefär 50 liter sprit...jag trodde att inspirationen bodde i flaskan... men den litterära skärpan uteblev och jag upptäckte att den roman jag höll på att skriva inte hade något mål eller någon mening... jag hade inget att skriva om helt enkelt... inte nåt som nån annna kunde vara intresserad av att läsa i alla fall.

En livlig källa till kritisk granskning stod Prof. Coma för... han var efter några år som säckfläckare på Centraltvätten på Uddevalla Sjukhus nu på väg att bli litterärt o kunskapsmässigt bepansrad coh med stöd från honom på distans (han ringde på den röda telefon jag till slut skaffade) la jag ner projektet - det var till slut lite av en "Dagbok best of" där de tre somrarna vävts ihop till en och störtdök på Pelekas beach. "Rakblad i sanden" var arbetsnamnet...vad nu det skulle stå för. De tätknattrade sidorna finns någonstans i föräldrahemmet...eller så har jag gjort upp med min historia i samband med nån flytt och bara hivat skiten.

Pelekas beach...from above

Prof. Coma bodde på Lappkärrsberget i Stockholm och läste på Universitetet. Jag tyckte han behövde kontrolleras och sökte in till Arméns Kompaniofficersskola i Uppsala. Där börjar nästa del i kasernångest-kittet 1981/82... kanske pikar det där.

Läsning om detta inom några dagar