tisdag, juni 30, 2009

Vädermannen - en hälsning från mossan



Semester är för mig - läsning. Pocketböcker. Gärna bra deckare som fångar och engagerar. Stieg Larssons tre, Snabba Cash och Roslund & Hellströms böcker är exempel på sånt som får mig att fungera som bokmal på stranden. På stranden.

Är jag hemma i sängen eller så... då kan jag läsa böcker som i recensionerna ofta sägs "kräva mycket av sin läsare". Den termen är för övrigt lika intetsägande som att påstå att något är "intressant" (om det inte utvecklas)

Exempel på böcker som kräver mycket av sin läsare är "På spaning efter den tid som flytt", "Kafka på stranden" och "Mästaren och Margarita" - på ett bra sätt.

En bok som jag tog med mig och som krävde mycket av mig - på ett dåligt sätt - var Vädermannen av Ulf Lundell. Strax mer om den...

Nå.. I tur och ordning plöjde jag:









Klicka på böckerna för att läsa mer om dem på Bokus.

Samtliga fyra var hits - med Snömannen som en outstanding nagelbitare och nästan omöjlig att lägga åt sidan. Tokmördade kvinnor och många tänkbara kandidater som seriemördare... rekommenderas starkt. Jag har givetvis beställt hans sex tidigare böcker. Det här är sån strandläsning jag gillar. Har du (som gärna läst Nesbø och då har referenser) tips på liknande böcker som Snömannen tackar jag i förhand för tips.

Sist ut var Hr Lundell. Ulf har jag läst allt av mellan Jack - Saknanden. Sedan tog det stopp. Böckerna blev för yviga. Långa. Prat och gnäll. Upprepningar.

När Vädermannen kom låg jag och hörde Ulrika Knutson recencera i Kulturekot. Och jag läste recensioner som gjorde att jag nog skulle våga mig på gubbajäveln igen. 390 sidor är dessutom hanterbart.

Efter bara några bladvändningar insåg jag att mannen har stoppat in kassett A-35 och tryckt på play. Bara lite remixat "Hjärtats ljus" och "Vinter i paradiset".

Ulf Lundell är återigen tre delar av samma person. I "Hjärtats ljus" hette han Odd Nessnakomitz, Leo Forssman och Finn Walden. De är i nämnd ordning journalist, författare och rockstjärna. I Vädermannen finns Georg Boell (Ulf Gerhard Lundell? ) konstnär, Allan Monk, författare samt rockstjärnan "X". I båda böckerna inträffar något sorts halvkriminellt mellan dessa tre.

I "Vinter i paradiset" är han både Julius Tonker och Bengt Pavlo Gustavsson. Det finns ytterligare en bifigur i den boken som jag tolkar in som lite bohem-Lundell.

Allt känns igen. För att ge en mycket kort sammanfattning (tweet) av bokens innehåll:

Egot söker knull, äter Viagra, dricker vin, vill iväg, skådar väder, knullar, super, äter Viagra. Dröm om mogen kvinna. Gnäller på TV o Sverige

Fan Uffe... gör skivor, spela musik, för det gör du så inihelvete bra.
Ställ in din Facit Privat i ett skåp. Länge. Ta fram den när du har nåt nytt att berätta. Snälla...

Eftersom mycket av boken är skriven som en blogg/dagbok och en stor del av det som boken innehåller faktiskt har hänt (hundar i Stenshuvuds nationalpark, betongkuber nära gården i Haväng/Kivik, oanmälda besökare på gården) blir läsupplevelsen förmörkad över att jag ständigt kommer på mig med att undra över vad som är på riktigt, vad som är påhitt. Vad är Ulf? Vad är Georg?

Av kritikerna att döma är "Värmen" däremot en roman som ger mycket. Men den är låååång... får de om jag orkar. Den står i hyllan.
Reblog this post [with Zemanta]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Eehhhummm... This is my theory...and it's mine

Skicka en kommentar