Alkoholrelationen

Image by CmdrGravy via Flickr

Bloggvärldsbloggens tema denna vecka är Alkohol. Efter att ha skrivit om ålder och fördomar, så kopplas alkoholen in. Tacksamt för mig... hela den här bloggen är genomfuktad av sprit.

Egentligen skulle jag inte skriva ett nytt inlägg - det mesta är redan sagt. En bok, som du kan se omslaget till i marginalen är på väg ut. Ändå - lite om mina tankar kring alkohol i ett nötskal, sett ur olika perspektiv som jag funnit hyfsat viktiga.

Att jag uttalar mig som nykter alkoholist med en mångårig supkarriär som peakade (lite VD i alkoholkonsumtion) 2001 och att jag därefter utbildat mig och praktiserat som motivatör o alkoholterapeut sedan 2004 gör att jag vågar påstå att mina perspektiv äger en viss substans.

Sjukdomsperspektivet:

Vem är alkoholist? Och är det en sjukdom?

Att säga; -Titta till vänster, där går en alkoholist är direkt olämpligt. Oftast. Jag skulle vilja påstå att endast den som själv påstår att han/hon är alkoholist har tolkningsföreträde. Det spelar inte någon större roll om så en hel kontinent pekar finger och säger; - Du är alkoholist till någon ifall inte den påstådde alkoholisten köper påståendet.

Alkoholisten behöver själv komma underfund om sin belägenhet. (Jag skriver medvetet belägenhet därför att begreppet "sjukdom" kan ha motverkande syften; oj, jag är sjuk, det är så synd om mig...jag behöver nog nåt stärkande... några bärs, kanske - alternativt; omgivningen tror sig kunna bota den sjuke genom att tillföra lite medicin, Antabus eller så)

Sin belägenhet, tillståndet, behöver alltså alkoholisten själv finna ut - först då kan han kalla sig alkoholist. Det kan omgivningen däremot hjälpa till med.

Hur vet man att man är alkoholist?

Här finns många definitioner och vetenskaper, moraliska tyckanden, blandat med myter och halvsanningar. Självskattningsformulär (AUDIT, MAST, CAGE m m) kan vara en hjälp på traven för att finna ut det, men jag skulle vilja sammanfatta det så här;

Om du fått en rad oönskade konsekvenser vid upprepade tillfällen i samband med att du dricker alkohol, och har en önskan om att de inte skall inträffa igen - men konsekvenserna ändå återkommer. Då bör du avstå från att dricka alkohol. Klarar du inte det - då har du med största sannolikhet ett problem som du inte klara av att lösa på egen hand. Får du dessutom påpekanden från din omgivnin kring ditt drickande...då bör du lyssna jävligt noga.

Det krävs mod att konfrontera någons dryckesmönster. Gå till dig själv - när ifrågasatte du en kompis drickande senast? Har du anledning att göra det? Vad hindrar dig?


Oönskade konsekvenser: blir alltid fullast på personalfesten och skall säga "sanningar" till chefen, vaknar i fel säng med fel partner, dagenefterkörningar, inställda aktiviteter på grund av bakfylla, minnesluckor i allmänhet, besvikna familjemedlemmar... du vet bäst själv vad som är dina röda skynken.

Vem blir alkoholist? Det kan vem som helst bli. Det är dock så att c:a 20% av oss svenskar är mer "spritbenägna" och har en större sårbarhetsfaktor för att upparbeta ett beroende. Ärftliga faktorer tycks spela roll, speciellt om alkoholism/beroendeproblematik finns på faderssidan. Sårbarheten är då upp till 8 gånger större att utveckla ett beroende.

Samhällsperspektivet:

Alkoholen hade förmodligen klassats som förbjuden substans om den uppfunnits idag, precis som bilen och annat farligt som vi tar för självklart för att det är en naturlig del av samhället och ingår i vårt kulturella mönster.

Sedan jag läste Benny Haags bok, Makt, mod och motstånd stod det klart att alkoholen alltför ofta är en utlösande faktor, ett bränlse i många, många "oförklarliga vålds- och vansinnesdåd".
Bobbys föräldrar, Hagamannen, Mijailo Mijailović, Järnspettsmannen vid Åkeshov, Mattias Flink - alkoholen fanns där.

Läktarvåld, gatuvåld, ungdomsvåld... att kalla saker vid dess rätta namn tror jag kan få människors intelligens att starkare reagera på alkoholattityden.

Det finns inga gator som är våldsamma. Inga läktare heller. Ungdomar är inte våldsamma per definition. Det är när alkoholen tillförs som spärrarna släpper och the fucking fury blir unleashad. Oftast. Inte alltid. Precis som Aftonbladets serie om 153 kvinnor som dött genom våld från en man i en nära relation. Alkoholen finns med... inte alltid, men i huvuddelen av fallen.

Förbud? Nej - precis som Benny Haag tror jag på människors intelligens. Om vi kan få upp alkoholproblematiken som en naturlig del av krämpor och problem vi brottas med kommer mycket vara vunnet.

Hurså?

Jo, för att då kommer nästa steg att detroniseras... skammen. Alkoholproblematik är så fyllt av skam, skuld och ångest att det osar svart rök om det.


En vision jag har är att vi i framtiden kan tala om alkohol, lika lätt som vår tandstatus; -Jag har sån tandvärk. -Du borde gå till tandläkaren. -Ja, fan, det har du rätt i.

Borde kunna bli;

- Jag har problem med spriten, jag tror jag dricker för mycket. -Vet du, det håller jag med om, du borde gå på AA, eller till en terapeut och reda ut ditt problem.

Kan de som har en människa som ger dem besvär och konsekvenser på grund av att han/hon dricker (missköter jobbet, kommer bakfull till möten, bryter löften om utflykter för att bakruset är tough shit...) för mycket ha modet att prata om det, ge feedback - så kommer fler att tidigare söka hjälp, kankse kunna styra upp sitt drickande och bespara sig själva och andra onödigt lidande.

Tillfrisknandeperspektivet:

Beroende. Eller inte beroende. I vanligt fall använder många "begreppet" alkoholist om de vi ser. De på bänken. De längst gångna. De aktiva.

Oavsett vilka vi kallar alkoholister, så gör vi oss en otjänst att påstå att den och den är det och det. Som jag skrev i början, tror jag att alkoholisten själv gör bäst i att ettikettera sig. En del kallar sig nykterister, en del menar att de helst enkelt inte dricker längre, för att de inte mår bra av det. Själv brukar jag säga att jag har konsumerat min livskvot av sprit. Att jag öste i mig min limit före 40 års ålder. Jag svarar givetvis ja på frågan om någon ställer den; - Är du alkoholist?

I några bloggposter har jag försökt att klarlägga hur man som beroende kan tillfriskna utifrån att köpa beroendet som en tredelad åkomma; fysisk allergi, mental besatthet och andlig åkomma.

Den fysiska allergin (jag tål inte sprit), den mentala besattheten (jag kan ha bestämt mig på morgonen för att inte dricka, men jag är full på kvällen trots mitt löfte) samt - och det är är den svåra delen - den andliga åkomman som kräver en livslång behandling och egenvård; att alltså hantera sin ångest, sina triggers och mentala känslosvall på ett annat sätt än med alkohol.

Den ångest som ofta beskrivs så här: "Han bär på oerhört mycket ångest och beskriver ofta hur hans hjärna fungerar och hur tankarna virvlar runt när i huvudet. Endast när han dricker lugnar det ned sig i huvudet och han kan slappna av och tänka en tanke i taget" .

OK - är det så att jag behöver ta tag i alla tre delarna för att få ordning på mitt drickande som jag kommit underfund inte håller längre? Jag tror det.

Att endast hantera den fysiska allergin - alltså sätta korken i flaskan och sedan låta den vara på vet alla som försökt att det är dömt att misslyckas. Det blir en hård kamp på vita knogar och livet kommer kännas bittert, orättvist och ta fram offret i dig.

Den mentala besattheten klingar av efter ungefär ett halvår, för de flesta - under förutsättninga att jag gör rätt saker, går i terapi och jobbar med ärlighet, villighet att vara nykter - har ett öppet sinnelag.

Den andliga åkomman är något jag får sköta om resten av livet. Den kan behöva mindre skötesel efter hand osm åren går, men jag behöver hela tiden vara vaksam på mina beteenden, min ilska, oro, irritation och allmänna missnöje. Eller grandiositet. Storslagna beteenden och hisnande projektplaner är också ett signum för många beroendemänniskor.

Tråkperspektivet och sorgen;

Vem vill erkänna ett fullständigt misslyckande? Vem vill skiljas från sin bäste vän och livskamrat? Knappast någon.. men med insikten om att jag har alkoholism/sitter i skiten/druckit färdigt/lever nykter en dag i taget/är beroende/knalltorsk på booze/ - så är det förmodligen klok att HELT avhålla sig från alkohol. Jag slipper då besvärliga förhandlingar med mig själv och lömsk fan som inget hellre vill än se mig hopgängad med alkoholen igen.

Är då livet grått, bottenlöst och tråkigt som nykter? Faktiskt inte. Samtliga jag mött som gjort rätt saker i samband med sin insikt kring sin belägenhet säger sig ha fått ett nytt liv. Högre livskvalité, bättre hälsa, mera ork...så rullar det bara på.

Att "bli nykter" är inte någon halvmesyr eller något som bara sker genom en REHAB på några veckor.

Återfall kan komma plötsligt och de inträffar ofta efter tre, sex och nio månaders tillfrisknande. Och efter 7 år.

90 % av de som lever nyktra i fyra år förblir nyktra livet ut. Det är ett gott perspektiv. Ändå är det mina dagliga rutiner och åtgärder som skapar ett gott liv och en god nykterhet.

Det är på våra känslor vi dricker. Har vi lätt att bli oroliga, irriterade eller missnöjda är det lätt att gå in i vad jag kallar känslomässigt återfall, som i sin tur kan öppna upp för ett tidigare hanteringsmönster - Pscchh! kluck-kluck-kluck..

Det är detta som den andliga åkomman handlar om - att hantera sig själv och sitt liv för att hitta ett annat sätt att lösa ut det här. Många finner att andra behöver vara med i den här processen. Jag behöver höra andra som har det som jag. Och jag behöver dela med mig för att få ordning på mitt inre tryck. AA är ett sätt. Det finns flera.

Jag hoppas du tagit dig ända hit - för din egen eller någon annans skull. 50 % av oss lever med ett alkoholproblem. Sitt eget - eller någon annans (kompis, vän, familjemedlem, släkting, arbetskamrat osv)

Uppdate: Knusselboskan skriver mycket öppet och ärligt, främst om medberoendeproblematik