The Ios years - part III - 1983

Under perioden 13-27 juni repriserar jag några resefavoriter och minnen. Om du är långvarig och trogen läsare av bloggen har du sett det förut - annars är det nytt. Mycket nöje!

/Nemo - i luften

Hela grottekvarnsåret 82/83 på hemmaplan var ett mörker... "The sun doesn't shine on me anymore..." tycktes vara min signaturmelodi i lägenheten på Jarlsgatan dit jag kom efter mitt höjdarhalvår med fett traktamente och spänstiga upptäckter i Uppsala.

En lägenhet med mossgrön heltäckningsmatta, lika mossgröna tapeter med vita liljor i kolossalformat som mer påminde om hungriga vaginor i panik, granne med motorväg o järnväg och ett gult kök med bajsbruna luckor...suck.. lägg därtill en hall med röda medaljongtapeter i frasigt guldsammet och en linoleummatta i skrikorange.... det var tungt att vara tillbaka på hemmaplan. Jag hade en svårt alkad granne oxå som spelade "Inbjudan till Bohuslän" med Öbarna när han var full och Elvis "The Memphis Years" när han var bakfull. Mycket Elvis genom väggen blev det.

Vaginor på väggen... interiör från Jarlsgatan 3F

Så... när våren spack upp i april -83 hade jag precis hunnit med en svårartad charterutflykt till Teneriffa- 5 soltimmar på en vecka, och då däckade jag av i en solstol bland utomhuspoolerna efter en lååång förmiddag med Mas Certezas...brände av halva ansiktet. Kände mig som Berra i Sällskapsresan... oflyt.

Ändring på detta. Slut med Interrail . Flyg! Jag hade genom ett tips funnit en skum resebyrå i Malmö som sålde reguljärflyg Köpenhamn - Athen för 1.600:- tor. Singapore Airlines. Smutt!

Planen var följande: Bowie på Ullevi 11 juni, dagen därpå, flyg till Athen. Framme Ios 13 juni på kvällen... Restiden kortades alltså med två-tre dygn. Det var det värt.

Nu blev det inte så... i Athen tog det snörstopp...båtstrejk. Jag satt fast i Athen - med gitarr (jorå... jag hade ett tänk om att utveckla mitt koncept sedan 1981).

Problemet var nu att jag hamnade i dåligt sällskap. Pireus färjeterminal med tillhörande barer o caféer är inte rätta platsen att bli boy-scout...om man säger så.

En hel drös skåningar som påminde om bräkande varianter av Iggy Pop, Johnny Thunder, och hela Mötley Cruë på en gång, hade trimmat sina leverspjäll och saftade på duktigt. Jag skulle givetvis spela Allan och krokade på.

När strejken väl var slut och båten puttrade iväg mot Ios 4 dagar för sent var mitt klarsynta pund i botten. Jag kände mig etanoldriven... men inte särskilt miljövänlig.

Så fortsatte mitt Ios-år 1983. I disharmoni med verkligheten och de omkringliggande faktorerna. Hade svårt att komma tillrätta med mig själv. Ångest i paradiset, liksom. Eller "En vandring i solen - junior edition"*

The Straw tar en leak på omöjlig toa under trappa med lutande tak

The Straw poppade upp och gladde mig, gav energi...tog med mig till beachen. Lärde mig allt om ointresserat barhäng (se föreg. sammanblandningar..) Hemma på kammaren hos Kostas o Vascha hade de tidigare åren fått dem att investera rejält. Våra gamla rum var nu lyxbostad för dem och uthyrningsverksamheten var förlagd i en utbombad källare som visst skulle bli bar om nåt år. Det luktade fukt o grekisk cement. Tältsängarna sprakade. Duschen var en slang som var angjord i en tvättställskran. Inget ställe att ligga sig i form på.

Hotelrum -83 c:a 20:- per natt...

Konserterna på torget blev tokflippade och febrigt galna. Hade en show med diverse glasögonbyten. En galen svetsare med Bruno K Öijer-patos som sjunger "Screaming Jets" med Johnny Warman..nä...det blev inte mycket i hatten.

I halvtid drabbades jag av USV (Upplands Väsby) Ronny - som lastade bagage på Arlanda var en soft kille som kom ner med ett koppel damer och sen kom Henning Spänning också. Även han hade ett oår vill jag minnas.

USV-gänget piggade upp. Där var energi. Jag fick låna pengar av Ronny. Damerna han hade med sig var ivriga på fest o party och ville ha med mig... jag la gitarren åt sidan och det började sakta vända för mig där på ön. Jag kände livet i mig återvända och fick ett hyfsat gott avslut men det rasade sakta ihop på båtresan in till Athen tillsammans med The Straw. Jag hamnade i ett nattlångt pokerparti i sällskap med några tunga grabbar från stockholm som rökte och drack Retsina.

Stilla dagar på Far Out

Inne i Athen fick jag plats i samma rum som The Straw och började sakta hitta mina vätskor.

När jag slutligen nådde Uddevalla var det i bitterhet och självömkan. Jag hade ännu två-tre veckors ledighet kvar och visste föga hur jag skulle hantera livet. En backlash med nerdragna persinenner och mängder av videofilm blev effekten av ett kaoserat liv på Ios. 1983 blev "The year of Seek and Destroy"

I skrivande stund kommer The Straw med ett tillägg angående sin uppstart året innan jag fick fart på Ios-batterierna;

Har också tänkt lite på min inledning på Ios -80. Jag, JF, Micke Mazda, Purvan och Björn T blev omedelbart blaserade Ios-hippies och efter första dagens solning med Far-Out-after-sun så var det åter till hotellet för slappa-duscha-bara vara. Vad gör jag? Jo, som alltid hemma inför kvällens begivenheter så går man och köper 8 starkbärs i påse och börjar förfesta. Det blev ramaskri och asgarv på hela hotellet och min start som blaserad hippie fick sig en törn. Det blev inga mer bärkassar efter det. Det var för övrigt vid detta hotell jag greppade efter det sista halmstrået.

Och så är det väl - vi tar lätt säden o seden dit vi kommer.. klart man tjackar en påse bärs, lite röka och softar på rummet... vad annars (att sen pilsen var kall o billigare på uteserveringen...det var liksom inte med i kitet... f ö känns det som om halmståincidenten kräver en egen bloggpost...

Bjuder på en brottarhit från den sommaren och en låt som satte sig kvar på många sätt...

I nästa del kommer året som trumfade på nästa alla sätt - 1984.

*Tore Andersson, 43, är sportjournalist i Stockholm. Hans flickvän har just gjort slut. Han bestämmer sig för att ta semester och resa bort ett tag. Tore hoppar på en charterresa till Cypern. Hans medresenärer är mest medelålders människor och pensionärer. Men han märker inte så mycket för han dricker tappert. Reseledarinnan är norska och heter Marion. Tore ber henne dra åt helvete för han vill vara i fred. Kanske kommer han att skriva en bok på skrivmaskinen han har med sig. Tore bestämmer sig för att bada och hoppar naken ut i böljorna. Polisen kommer och hämtar honom, men han släpps efter ett kort förhör. Tore är dock i så dålig kondition att de oroliga damerna i resesällskapet skickar honom till ett sjukhus. Där stannar han i fem dagar och träffar några psykiskt sjuka patienter. När han, lämnat sjukhuset, får han bara dricka bergsvatten, måste äta regelbundet och ta stärkande promenader. Han fördriver tiden med att gå upp och ned för Presidentavenyn och med att dricka mineralvatten. Några resenärer med nyinköpta skor, som de inte får föra in i Sverige, ber Tore gå in deras skor så att de ser använda ut, medan han ändå håller på att gå. Tore träffar Marion igen, och trots att de båda inte tyckte om varandra från början, blir de förälskade i varandra. Tore börjar återhämta krafterna. Då omkommer Marion i en olyckshändelse, när hon försöker rädda en av de gamla damerna från att drunkna. Tore är ensam igen.