SM i Vanlighet

Läste DN i förrgår morse och dök på en recension som Göran Greider stod bakom.

Det handlar om Campingland, och Josefin Olevik frågar sig enligt Greider;

"Varför campar folk? Varför ställer de sina husvagnar på ett enda ställe hela sommaren och varför söker de inte efter några upplevelser på semestern? För det visar sig vara meningen med campinglivet: att det inte finns något att göra. Man grillar, småpratar över vindskyddet med grannar, har Lasse Stefanz på i bakgrunden – och kanske åker man och shoppar på Ullareds enorma varuhus."






Själv har hon bekymmer.... " på grund av sin egen sociala hemvist. Allt blir avigt och fel: Hon är en ensam tjej på campingen, men där måste man vara ett par. Hon har lägenhet men nästan alla husvagnsägare är villa­ägare. Hon blir gammal så fort hon lämnar innerstan, just för att hon som trettioåring borde ha barn och man där hon sitter framför hus­bilen – en av 50.000 husbilar i detta land, där det också finns 300.000 husvagnar."

Tjenare! Min igenkänningsfaktor blev med ens skyhög.

Förra sommaren tog döttrarna och jag och packade in ett kupoltält - Roskildevarianten - och bilade på Österlen.

Jag visste vad som väntade. Been there - done that before. Vistats i foppatoffelland, alltså. Redan 1992 brände min då varnade fru och jag iväg i södra delen av Sverige och tältade.

Tänk: en lusig Ford Fiesta och ett tält. När vi körde genom check-in portalen på Simrishamns Camping flockades ett hav av WCT-overaller och luktade; lägenhetsmänskor från Majorna.

Vi var såååå fel. Inga små vita staket. Ingen gasol, inga klippe-ti-klappmöbler. Inte ens en sketen brassestol med sån där ölburkshållare i blå canvas hade vi att flasha med. Vår klädsel var sjukt avvikande; mockajacka, jeans och en Pink Floyd-tischa. Det stod ut mot husvagnskostymerna på samma sätt som en bäver känner sig hemtam i en öken.

Även en skum cykelsemester på Bornholm 1998 hade samma vilsenhet över sig. Som om vi beviljats tillfälligt uppehållstillstånd i en värld med egna koder och manér. Det var bara att inse; för att passa in var vi tvungna att förställa oss. Bli något annat.

Det här har hängt kvar genom åren och mina raljerande beskrivningar på pubar, krogar och vid interna fester har ofta kommit att lämna verbala träck där begrepp som septitank, duschpoletter, minigolf, dansbandsafton och flintastek varit högfrekventa, ackompanjerade av leenden i mjugg och en mycket dryg attityd kring det underförstådda att jag vistats bland de lägre semesterfirarna.

De som icke förmår, orkar eller vågar annat än att lämna villan för ett ägg på hjul som skall stå på samma åkerplätt år efter år - från ett villakvarter till ett annat - samma sak - bara lite olika.

Och förra sommaren var jag på rull igen, som sagt, och konstaterade att inget hade hänt. Samma mänskor, samma trista lunk och grillos. Det strävsamma paret i nya likadana overaller, fyndade på Ullared och hon - kånkande på diskbaljan, och han - som kranade upp ännu lite bag-in-box.

I Kivik var det riktigt sorgligt. En stor, jättestor gräsyta. Omgiven av någon poppelallé. I övrigt intet. Inga bad, ingen skog. Inget att göra. Leva på campingen, se om sin vagn. Så löpte livet på. Från 1992 till 2008 var campingplatserna också vanvettigt SVENSKA. Alltså, nysvenskar fanns inte att se alls. De utländska inslagen bestod mest av Fjällräventyskar och mätta danskar.

För ett par år sedan såg jag ett TV-reportage från en campingplats. Ett äldre par med gigantiskt förtält, överlastat med amplar, spaljeér och staket tyckte att de funnit paradiset på jorden. Jo, för där de satt kunde de ha span på sin ordinarie bostad - vi fick se hur TV-kameran zoomade in en husknut, kanske två kilometer bort - på andra sidan ett stort, stort fält.

Mannen sa: - Det är så tryggt, för då kan vi ha koll på huset, och ändå vara där vi trivs bäst...

Samtidigt förstår jag hur det kommer sig att Sverigedemokraterna växer sig starkare... och sedan blir jag inte förvånad om Lasse-Stefanz på sikt får vika ner sig för den här mannen