The Corfu years - 1980

Under perioden 13-27 juni repriserar jag några resefavoriter och minnen. Om du är långvarig och trogen läsare av bloggen har du sett det förut - annars är det nytt. Mycket nöje!

/Nemo - i luften


Om jag vid min första tågluff 1978 var ett litet viljelöst våp som lät mig forslas runt Europa - milt framföst av JF - så hade djuret i mig vaknat ordentligt nu...två år senare.

Allt sedan min militärtjänst hade jag haft en frossbrytande pubertal vänskap med Prof Coma som tog sitt avstamp i våta folkölskvällar i en centralt belägen scoutlokal som han hade nycklar till. Där satt vi och sköt i oss nödraketer...typ 8 st var på 1:30 h. Det var nödvändigt..för utgångsmålet - Discoteuque Angelique serverade endast lättöl för 25 spänn. På samma lokal uppfanns oxå begreppen Köttpenis och Blodpenis..mer om det en annan gång.

Året innan hade han alltså fungerat som gårdvar i min lägenhet och hade den goda smaken att sända postala rapporter ända till Korfu. Under året 79/80 fördjupades vårt freteniserande, ivrigt påhejat av "kalasmust", gitarrspel och jakt på mer... större och högre (kvinnor, fyllor, kickar...you name it)

För att kröna de här åren av liderligt vansinne beslöt vi att stämpla ut från Uddevalla under tiden 19 juni - 14 juli och nu - nu skulle vi göra en gemensam attack mot "The Island in the Sun".
Det började inte bra... återigen båt till Fredrikshavn...elefantöl...två gitarrer på tåg...det blev fest...det blev sent...det blev gränskontroll. Coma var så nedsänkt av malt o humle - så trots att ett batteri tyska tullare med Uzis stod och skakade honom i gången utanför kupén så gick inte budskapet fram; "Passport, bitte!" Ingen var hemma... gardinen var fördragen och huvudströmmen hade gått... Nu ordnade sig allt till slut, - jag letade fram hans pass ur nån illa sydd tygpåse - vi kom in i Tyskland.

Vi åkte till Heidelberg (jag hade ju varit där året innan i jakt på äppelbrännvin) för att spela på gatan. Jag blev dagsfull och hade dålig ordning på mig. Bland annat snodde jag Kalle Duck-magasin från en högtysk Otto Webergosse i 2 klass på tåget dit. I Heidelberg började jag tro att Coma var en spion och fick Tredje Mannen-feeling när vi åkte buss. Hela vistelsen i Tyskland kom att bli ett enda kaos för oss. I München stack Coma in huvvet på nån sylta och ropade "LUDER!" till damerna i baren... inte så bra.

Sen var det ju detta med karta... vi hade ingen. Vi hade inte heller så bra koll på geografin över mellaneuropa... Vi skulle ta närmaste vägen från München till Milano. Det löste vi genom att ta vägen via Paris, Lyon, Marsille och in i Italien... klokt.





Se - vår "shortcut" från München till Milano...

Från Milano till Brindisi var det som vanligt ett stort mörker...men till slut kom vi fram till väntans park i Brindisi där Coma luftade fötterna. Han hade inte riktigt ordning på det här med klimat och började sent inse att hans redan väl insvettade sneakers nu var som att hasa runt i ett material av Stilton-ost. På bilden under har han ställt ut dem för att få ha bänken för sig själv...




Ett streck i solen...
Jag låter nu Prof Coma få ge sin syn på Pelekaslivet...


Vid pennan - Prof Coma, the spud version

Det var viktigt för mig att komma till Pelekas. Platsen utgjorde för mig en gräns mellan mitt tidigare geografiskt begränsade liv som misslyckad konstnär, musiker och artist i det västkustska rövhål som var min hemstad och mitt kommande som världsresenär i den stringenta vetenskapens tjänst, flackande från konferens till konferens, från föreläsning till föreläsning. Det var därför också viktigt för mig att komma från Pelekas. Levande. Det sista höll jag på att misslyckas med.

Skälet till detta var de uppskruvade förväntningar som jag hade vad gällde vår fjortondagarsvistelse på vad som efter berättelser från den självutnämnde reseledaren Nemo och mina febriga fantasier inte framstod som något annat än paradiset på jorden. Ingredienserna i denna explosiva cocktail var dessa:

1) Jag skulle äntligen bli brun efter att under pubertetens somrar ha levt exponeringsrädd bakom en heltäckande jeansdräkt. Nu skulle gosskroppen fram.
2) Billig kröka.
3) Villiga brudar: pöka i vattenbrynet och på diverse andra ställen.
4) Nada hyra: bo gratis under olivträden.
5) Ett otroligt partande till gryningstimmen.

När vi en junidag hade vandrat ner för åsnestigen till stranden, lagt våra saker tillrätta under träden och därefter blickade ut över havet sa jag därför till überreisführern: ”Det här har du ordnat bra, Nemo.” Därefter var det hög tid att starta schemat. Så här var gången: 1) Solbadade utan solskydd i 4 timmar. Sa till kompisarna: ”Kul, här märks det att man får färg bara på några timmar”. 2) Festade loss med beachparty. 3) Fällde en jättestor Sheila från Australien i vattenbrynet. Fick på grund av item 2 hålla på alldeles för länge och började frossa. 4) Partade tills gryningen på barer och under olivträd.

Dagen efter: 1) Svimmade på frukoststället, föll på det hårda cementgolvet och fick citron pressad i ansiktet av Captain Lowprice. 2) Stagade upp mig med en Bloody Mary tillsammans med Uffe Tandläkare 3) Sov med frossbrytningar fram till kvällen. 4) Nytt party, dock utan vattenbryn.

Dag tre: Huden började falla av. Stabilt i övrigt, dock samma grundmönster.

Dag fyra: Ove G. kommer och bjuder på Ouzo till frukost. Det börjar ryka om lamellerna.

Så här kunde det givetvis inte fortsätta om man skulle komma levande hem. Styrrodren kopplades in och skötsamhet infann sig i form av nyktra mopedturer och stadsresor. Ladies konverserades med och utdelning kom i form av ömhet och förtroenden. Visst var det några dippar men Pelekas fungerade som en värdig avslutning på ett liv som jag inte vill ha tillbaka. Jag reste hem som en annan människa, för att ta till en klyscha. Men det förstod jag inte förrän idag, när jag skrev dessa rader.

Så långt Prof. Coma. Du som läsare förstår kanske att det här äventyret satte djupa spår i både Comas och även min - vid den tiden outvecklade själ. Honnörsbegrepp som trohet, ärlighet, vilja, karaktär och kamratskap blev provtryckta... jag minns bl a en lady som uttryckte sitt gillande då Coma baddade mitt öra med sprit (jag hade låtit nån göra hål i snibben med en sunkig synål och örsnibben växte snabbt till fikonstorlek)

Ove G kräver nästan en egen bloggpost...men.. han var en man som spelade i helt andra divisioner än Coma o jag. Den här killen var beväpnad med "Ågrenpåsar" där han hade "medicin" som han norpat från förråden på sitt jobb - nåt mentalsjukhus, typ Långbro. Han drack öl...men inte bara öl. I samma hand höll han också en liten ouzoflaska på sisådär 10-15 cl. Beerdrinking The Ove-way var allstå - en zip 2-3 cl ouzo...sedan sköljdes det ner med nån klunk öl. Som att dricka U-båt ...fast på ett mer spontant och fältmässigt sätt.


Ove G - mannen som fick oss att mjukna och upplösas

Precis som Coma beskriver så kunde inte det här fortgå...vi var tvungna att chilla på hyrmotorcyklar och dra runt lite... men efter ett par dagar så var vi igång igen... det tillslöt fler Uddevallamän, ny totalfest utbröt och det skummade friskt och blåste bra i alla rör.

Återtåget till Sverige var en fadd historia som bara då och då pep till och kom upp i Corfu-nivå. Bl a i Hamburg där vi satt på en ölkrog och väntade på tåg. Även vid denna gränskontroll hände något med Coma.

På båten mellan Fredrikshavn och Gbg skulle han växla in sin sista resecheck...halade fram passet - det var inte han på bilden...

Turligt nog fanns den rätte ägaren med på båten. Passen hade dom förväxlat i den nattliga kontrollen.

Tack EU för att du numera finns...så slipper vi sånt här trams...

Här rundar jag upp ouvertyren till de Ios-år som skulle följa. Coma slutade med såna här oansvariga utflykter - somrarna behövde kandidaten för att tjäna deg...dryga ut studielånet alltså. Det finns några Antiparosnedslag som jag skulle kunna lägga ut på bloggen... men det är osäkert vilket syfte det skulle ha.

Syftet med The Corfu years är mera klart. Jag behövde få en djupare insikt om mina drivkrafter på den tiden...frågan är om jag blev så mycket klokare.