Wind & Wuthering

Jag hade ingen aning om vad Genesis var förrän i början av 1977. Det vet jag säkert. Johan F och jag var på Discoteque Angelique i Uddevalla och med permanentad hårdrocksfrilla, morsans trenchcoat i svart skinn och en mycket stiff attityd gick jag runt inne på det troftiga haket och höll krampaktigt om en sejdel lättöl. Av någon anledning var jag helt klar och hade inte fulat ner mig innan utgång med mellanöl eller så.

I vimlet fanns en tös med sparbankseks-frisyr – det var mycket hett och inne då. Efter den kvällen blev vi ihop och hade ett sånt där mopedburet förhållande – lite som i "En kärlekshistoria" av Roy Andersson. Hon hade Genesisskivor – två stycken - bland annat krafs som Donny Osmond och Rod Stewart. Jag blev såld direkt och köpte ALLT av Genesis med en gång. Trespass, Nursery Cryme, Foxtrot osv… Hela våren, sommaren 1977 – långt efter det att vi gjort slut – så var det nästan bara Genesis som gällde. Parallellt med Svensk Progg.

Det som gjorde att jag fastnade för Genesis handlade mycket om att jag reste runt med familjen på husvagnssemester i södra England sommaren 1977. Genesis musik passar där. Jag förstår att musiken är skriven där och ingen annanstans. Där - på ort och ställe är den bäst. Den blir mer begriplig. Fråga mig inte varför - det var bara ett intryck och en förnimmelse jag fick under mina kvällar i Hastings där vi bodde på en camping som låg i ett landskap nära en damm - som tagen ur ett av Genesis skivomslag eller luften och dofterna från de små samhällena bortåt Wales då "Blood on the Rooftops" gjorde sig ett namn i solnedgången. (här med Steve Hackett från 2004)






En relation som jag förmodligen aldrig kan frigöra mig ifrån. Skivans kungaspår - One for the Wine ser lyssnar du till här nedan. På Youtube finns annars en del sunkiga livecuts från slutet av 70-talet med Phil Collins i slöjdlärarskägg och hawaiiskjorta. Coolt.



Sedan jag upptäckt Genesis var jag inne i perioden "Artrock & Progressive". Även om jag hade små utflykter för mig. Bland artister som inte finns med på 21-listan, men som jag kom att umgås mycket med under åren 77-86, fanns Yes, Kansas, Jean-Michel Jarre, Marillion och Steve Hackett. Det skedde avlösning under tiden. Genesis produktioner i och med skivan Duke 1980 gjorde att bandet musikaliskt gled över mot Phil Collins-pop och blev då mer olyssningsbart.

Sedan - och dom skall jag ge lite närmare intrång i vid nästa inlägg - var det dags för Tangerine Dream