Dark side of the moon

Det här är skumt. Jag tror att det är det enda av de 21 skivorna som jag inte riktigt kan tidssätta. Pink Floyds musik har smugit sig på mig. Atom Heart Mother hörde jag redan som 13-åring och det var också min första köpta LP(den med kossan på omslaget) . Den köpte jag 1976. Att det inte blev Dark side… berodde nog på att jag inte hört den då.

Men – någonstans där 76-78 blev det Pink Floyd och Hipgnossis-omslags-musik. Jag valde Dark Side of the moon för att jag har så många minnen koplat till den skivan. Den är en återkommare som inte vill ge med sig. Ett av de tidigare minnena var från lumpen då introt till "Time" tjänstgjorde som reveljsignal på luckan. Tog också Time som ett habilt YouTube-klipp.



Sen var Dark side också en ljudillustration i Carin Mannheimers "Lära för Livet" där ett gäng finniga slynglar satt och sniffade lim eller thinner medan Pink Floyd öste på med sin softa ljudtapet.



Det var på gott och ont. I armén – där jag jobbade - var det lite suspekt att lyssna på Pink Floyd. Narkoman! Skall du inte permanenta håret och sätta ring i örat? Så tidsenliga var kollegorna, med Öfu Örnelsen i spetsen, som hellre lyssnade på dansband, bildade familj och köpte husvagn innan dom fyllt 25. Få var de som höll sig fast i ungkarlsfållan. De som gjorde det hade helt andra intressen än böcker, musik och konst. Det var mer, sprit, brudar och pizzeriakvällar som lockade.





Uddevalla var vid den här tiden ett levande DDR-försök med breda kavjaslag och yviga polisonger. Två förskrämda dansrestauranger sommartid, en pizzeria och något numera så ovanligt som en Svensk restaurang (typ Kometen).



Inte så konstigt att mina musikaliska utflykter tog mig till svampnivåer med drömska ljudbilder. Dark Side äger - hela tiden. Det behövdes inget punkigt ursinne för att leva i Uddevalla på den här tiden. Det blev mer artrock och sånt…vilket nästa album i genomgången kommer att visa på.