Första natten sov vi i Bloms systers lägenhet. Dropptyngd av några starköl vaknade jag i gryningen av en morfinbaserad gitarr som lät på ett sätt jag inte hört förut. Givetvis var det Mark Knopfler som intrade "Down to the Waterline" (lyssna på youtubeklippet längre ner) från detta debutalbum. Då var jag inte alls med på noterna. Fan...bakis och trött - inte bästa läget för att bli hookad på ny musik. Men det skulle bli bättre.
Sent i november samma år var Dire Straits i Scandinavium. Jag hade några veckor tidigare förlagt en ny och dyr äkta Levingitarr under en bil som haft osmaken att flytta på sig och samtidigt förvandlat ett stabilt hantverk till en hybrid mellan tappad musik och uppbrutet laminatgolv. Som tur var fick jag tillbaka på skatten och åkte till MUG och köpte en Ovationkopia av märket Applause. Den håller än trots flera resor till Grekland. Det är ett gott betyg.
Sedan - samma kväll som jag köpt min nya gitarr - var det konsert. Prof Coma (som då bara var Coma) och jag fick bo i Gårda, hos Reidar. Han hade ett rivningskontrakt. Vi öste på med den nya gitarren och kom försent till konserten - mest för att vi hade fått bryta oss ur lägenheten på grund av fel nycklar och annan skit...men. Lätt blyade av pilsner satt vi av konserten och Dire Straits kom att finnas med fram till 85/86 då Brother in Arms-albumet kom och Walk of Life. Jag avskyr den låten...den är ond.
Debutalbumet är jag svag för. Sommaren -80 gjorde Coma och jag succé med Sultans of Swing på grekiska stränder och små torg i Europa.
Jag frågade mig själv ett tag då jag plockade ut de 21 guldkornen; "Skall jag ta den här - eller Local Hero" Det går nästan på ett ut, men Dire Straits vann för den kom först. Lite Local Hero tar jag med ändå. För det är så bra filmmusik.
Att Mark Knopfler mer ser ut som Svante Grundberg från Smash än en popstar gör inget. Det här är vässat gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Eehhhummm... This is my theory...and it's mine