Ett sånt givet förstaval...
Mina första musikaliska minnen med ”pop-touch” var i lekskolan – och favvisarna var: Sven-Ingvars! En transistor och Svensktoppen på söndagar ersattes i 10-12 årsåldern av Kvällstoppen. Lite hårigare…lite farligare.
Jag spelade in på en rullbandspelare. Det var min DDR-Ipod..lite klumpig, men ändå. Det var vad som fanns. Mina föräldrar var svårflörtade på allt som inte producerats före 1960. Ingen Beatles, Ingen Stones… nada pop. Det fick jag stå för själv. Lill-Syrran diggade Lasse Berghagen.
Förutsättningarna var inte de bästa – men som sagt – Kvällstoppen satte spår och här fick jag mig till livs Santana, Neil Young och Black Sabbath – men också mindre minnesvärt som Sten & Stanley, Ann-Louise Hansson och Sweet. Kvällstoppen var en lista som baserades på försäljning, vilket inte nödvändigtvis behöver vara ett mått på kvalité.
1973 – jag ägde ingen grammofon, hade ingen stereo, men farsan ställde upp och fraktade rullbandaren och mig hem till Micke A. Han hade stereo. Han hade LP-skivor – Deep Purple, Black Sabbath. Hårigt! Jag spelade in Made in Japan, Master of Reality och Black Sabbath Vol 4 i en följd. På rullband – i mono. Sen åkte jag hem och skulle digga. Shit! Jag hade kranat på för hög input, så hela inspelningen var distad. Min vana trogen hade jag ställt ”REC IN” på 4 – något som var nödvändigt då trasistorradions P 3 skulle överföras på magnetband.
Micke a hade en fet Blaupunkt på 2 x massa watt som sabbade hela projektet…. Men jag gav inte upp så lätt. En vecka senare var jag, bandaren och farsan tillbaka och gjorde en ny upptagning – inputvolym 1 ½. Då jävlar…
Hela Made i Japan-skivan är live från några konsertdagar i augusti 1972. Jag lyssnade och lyssnade och det blev bättre och bättre. Det här var något jag lyssnade på – nästan varje dag i ett halvår.
2-3 år senare var jag gitarrhjälte själv (local) och spelade i band på skolan. Highway Star gav vi oss på. Vi spelade in det också. Det Blackmore:ska solot blev ganska otajt och sprött.
Sommaren 1984 kom Made in Japan tillbaks till mig efter en månad på Ios – då köpte jag vinylutgåvan.
För två år sedan var det dags igen. Hela albumet som EN mp3-fil. Det är ett album att hoppa till. Det är skitigt bra. Lazy är en bluesrökare som äger… speciellt sista halvan. YouTube-klippet här nedan,däremot är förstås öppningsspåret med Blackmores gitarrjidder som startar på allvar vid 4:20 och Jon Lord står vid sin hammondorgel med en mustasch som skulle fått Saddam grön av ilska...
Mina första musikaliska minnen med ”pop-touch” var i lekskolan – och favvisarna var: Sven-Ingvars! En transistor och Svensktoppen på söndagar ersattes i 10-12 årsåldern av Kvällstoppen. Lite hårigare…lite farligare.
Jag spelade in på en rullbandspelare. Det var min DDR-Ipod..lite klumpig, men ändå. Det var vad som fanns. Mina föräldrar var svårflörtade på allt som inte producerats före 1960. Ingen Beatles, Ingen Stones… nada pop. Det fick jag stå för själv. Lill-Syrran diggade Lasse Berghagen.
Förutsättningarna var inte de bästa – men som sagt – Kvällstoppen satte spår och här fick jag mig till livs Santana, Neil Young och Black Sabbath – men också mindre minnesvärt som Sten & Stanley, Ann-Louise Hansson och Sweet. Kvällstoppen var en lista som baserades på försäljning, vilket inte nödvändigtvis behöver vara ett mått på kvalité.
1973 – jag ägde ingen grammofon, hade ingen stereo, men farsan ställde upp och fraktade rullbandaren och mig hem till Micke A. Han hade stereo. Han hade LP-skivor – Deep Purple, Black Sabbath. Hårigt! Jag spelade in Made in Japan, Master of Reality och Black Sabbath Vol 4 i en följd. På rullband – i mono. Sen åkte jag hem och skulle digga. Shit! Jag hade kranat på för hög input, så hela inspelningen var distad. Min vana trogen hade jag ställt ”REC IN” på 4 – något som var nödvändigt då trasistorradions P 3 skulle överföras på magnetband.
Micke a hade en fet Blaupunkt på 2 x massa watt som sabbade hela projektet…. Men jag gav inte upp så lätt. En vecka senare var jag, bandaren och farsan tillbaka och gjorde en ny upptagning – inputvolym 1 ½. Då jävlar…
Hela Made i Japan-skivan är live från några konsertdagar i augusti 1972. Jag lyssnade och lyssnade och det blev bättre och bättre. Det här var något jag lyssnade på – nästan varje dag i ett halvår.
2-3 år senare var jag gitarrhjälte själv (local) och spelade i band på skolan. Highway Star gav vi oss på. Vi spelade in det också. Det Blackmore:ska solot blev ganska otajt och sprött.
Sommaren 1984 kom Made in Japan tillbaks till mig efter en månad på Ios – då köpte jag vinylutgåvan.
För två år sedan var det dags igen. Hela albumet som EN mp3-fil. Det är ett album att hoppa till. Det är skitigt bra. Lazy är en bluesrökare som äger… speciellt sista halvan. YouTube-klippet här nedan,däremot är förstås öppningsspåret med Blackmores gitarrjidder som startar på allvar vid 4:20 och Jon Lord står vid sin hammondorgel med en mustasch som skulle fått Saddam grön av ilska...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Eehhhummm... This is my theory...and it's mine