Black Album

Egentligen heter det bara Metallica. Första gången jag kom i kontakt med Metallica var genom en gosse som var på besök i Göteborg 1989 och hälsade på dåvarande sambon. Dom var kusiner, tror jag. Han var 16, hade jeansväst och långt hår.

Metallica för mig var ingenting förrän den där S & M-skivan kom och jag hörde Nothing else Matters. En kärleksballad som är i nivå med November Rain. Klipp från S &M konserten finns här...

Mina hårdrocksnerver hade sedan de pubertala gitarronaniåren på 70-talet legat i träda och bara poppat upp i sambnad med grupper som Kansas, Marillion och lite annat lättviktigt.

Metallica var på Roskilde 2000 och jag kunde inte brytt mig mindre...

Men - så hände det något. Nu så här efteråt vet jag inte, men det som satte snurr på mina Metallicaskivor var Ullevikonserten 2004




Enter Sandman är kanske uttjatad - vet inte. Jag har den ofta i öronen när jag är ute och hackar mig fram längs asfalten på Säröbanan



Det får vara hur det vill med det. St Anger... det var en ursinning skiva. Den gillade jag högt. Kolla titellåten. James Hetfield är ny-tolvstegad, nyklippt och har mössa.

Så kom filmen - Some kind of Monster - och den gjorde att jag fick en närmare känsla för medlemmarna i bandet. Så sedan 3-4 år tillbaka är det en grupp som hamnar i samma hylla som Young, Morrison, Gabriel, Genesis, Lundell och Dylan. Tveklöst. Samtliga album från 1984 och framåt har utmärkta epos. Kvalitativ hårdrock - även om det "komersiella" svarta albumet är en sort för sig. Kankse inte bäst - men det är oerhört tight. Det är Metallicas "Thriller" eller "Brother in Arms".

Lars Ulrich är från Danmark och trummar. Han har en väldigt liiiten mun. Så liiiten att han måste gapa stort när han skal äta något som är större än jordnötter. Men han är en jävel på trummor.