David Foster

Mittondundraspåttiflex (som Robban Broberg säkert skulle kunna knicke-dicka till det) - ett av mina bästa år i livet... det var så sällsamt bra. Jag hade kommit tillbaka och fått ordning på liv, lägenhet och tiden med stökiga relationer var över. Jag blev sambo, skaffade CD och fet ljudanläggning med JBL-högtalare som jag hängde i kedjor från taket. Jag passade på att skaffa en rejäl ghettoblaster också. En svart - från Hitachi. Med 3D sound och bass boost. Den var mycket kraftfull.


Min var mindre... och svart

En dag, när jag gick omkring som en lill-Don Johnson i vita loafers och uppkavlad linnekavaj med persikofärgad t-shirt, under försommaren 1986 på stan kom jag i språk med Danne. Danne var en beundradsvärd man på många sätt. En av hans mer framträdande egenskaper var hans svada. Och hans förmåga att komma till krogen och ta med sig damer därifrån. Jag sa;

-Danne, din babianpajas (vi var gement ohövliga mot varandra på den tiden), jag letar ny musik för sommaren. Har du något tips?

- Jodu, din lille pederast... på Tropic Hawaii Solariet ligger ett svart metalband av märket That's med slickad westcoast. Jay Graydon och...blablalblbllaa... Så räknade han upp musiker och artister som jag aldrig hört talas om. Men jag gick dit och fick bandet. Det skulle vara synnerligen märkvädigt. Ett metalband som kunde spelas på chromeläge. Det här är termer som då var lika självklara som .wma och .mp3 är idag.

Oj. Jag blev såld. Det låg väl i tidens Miami Vice-anda att lyssna på lite slick, välproducerad amerikansk bilradiopop. Airplay, liksom. Här är dom i ett sentida youtubeklipp från en gala i Japan. Värt ett klick. Det skall du se. Speciellt sångaren. Det är som om om Van Morrison och dr Phil har klonats ihop




En god skiva som jag snabbt fick upp ögonen för var David Foster. Mannen bakom Chigago 17. Ett formidabelt album med genomgående hits. En 80-talare att fluffa håret till. På Davids officiella hemsida kan du läsa om vad han gör nu - mest. Ger tillbaka. Han bör ha ett rikt liv. Även om han påminner om Dan Aykroyd. Det har gått troll i män födda 1949. Knofpler, Springsteen, Lundell och så den här killen då.



share your files at box.net

Just den här skivan peakar, enligt mig. sedan började David att fisa ur sig lite väl pompösa ljudmattor. Rechordings är OK, hyfsat softa produktioner av material som han skrivit åt andra artister. Avrundar med en pompös magstödsavslutning från konserten i Japan 1994. alla...repeat alla tar i från tårna och jag får ståpäls...myrkryp på låren och bubblur inne i armarna. Då är det maffigt.