Rust Never Sleeps

Efter förra posten med Lundell har jag till viss del drabbats av eftertanke. Jag bestämde mig tidigt för att bara ta in ett svenskt album ibland de 21. Och så blev det Ripp Rapp. Jaha… vart tog Ola Magnell, Pugh och Hoola Bandoola vägen? Grejen är väl att Ulf levt vidare - han skall t ex på hösttuné i en konceptform som jag väntat på länge; Unplugged - med mig även om jag haft skäl att återvända till Bolla o Rulla, Nya Perspektiv m m. Men gemensamt för dessa gossar är att de saggar och påminner mig om att tiden sliter och gör ikoner till gamla gubbar. Wiehe tappar minnet, Magnell förlorar gnistan och Pugh går in i projekt som Grävlings och jammar med Rickfors…mja.



Dagens album styrs av en förunderligt vital man som låter likadant nu som då. Niel Young har med Rust Never Sleeps gjort ett mästerverk som kommer att spelas av mig så länge mina hörselgångar är någorlunda intakta. Att jag dessutom spelar flera av styckena på den här skivan – de sitter i ryggmärgen – gör kanske sitt till.


"Tomma flaskor...tomt överallt"


Även detta album blev inlyssnat i min första lägenhet på Sunnerödsvägen 5 där jag hukade under snedtaket på 25 kvm och hade ett rum. Bara ett rum samt ett pentry på c:a 4 kvadrat. Innanför detta en toalett. Utsikt mot ”4:e bataljon” som Österängens sjukhem kallades. Säng på golvet utan ben. Ett kylskåp, en röd telefon med snurrskiva. Ett soffbord i spånskiva som jag gjort i träslöjden på högstadiet och en avlagd soffgrupp från mor o far. Och så stereon och gitarren samt en back skivor, som nu började bli fylld.



"Telefon och trutolja" - fotografiskt stilleben -79

Han har gjort en försvarlig bunt album den gode Neil. På youtubeklippet kommer en exposé med Hey, Hey, my, my (into the black) som ljudillustration




Smutt...!