Blonde on Blonde

Bob nr 2. Den andre var svart och rasta. Både heter egentligen Robert. Det här är Zimmerman. Honom har jag haft en långvarig relation till. Ända sedan 70-talet...vad annars. Periodvis har jag kommit in i Dylan-skov och lyssnat mycket. Min första egna skiva var Infidels. Efter hans religiösa år. 1983 var det. Jag satt och lyssnade. Mycket.

2001 var det dags igen. Love and Theft. Sedan blev det svart.





Most likely you will go your way, and I'll go mine - en god video från detta album.

Jag hittade hit i samband med hans besök i Gbg för drygt ett år sedan. Jag läste någon artikel om vilka hans bästa album var. Tidigare har jag alltid dragit igång till Highway 61 revisited men inte kommit så mycket längre då det gäller hans album från 60-talet. Han är svår Bob, men då jag såg honom live i Scandinavium (om det nu var han under den vita hatten) blev jag nog för evigt frälst. Hans röst är inte vacker, men sitter där den ska. Han är en genommusikalsik människa som har en märklig förmåga att vrida sina egna låter ett varv till.
Hans senaste studioalbum, tillsammans med Blonde on Blonde....kanske lite till. Det räcker. Sen är du fast.

Blonde on blonde skall lyssnas på för öppet fönster, liggande på golvet, halvnaken och lätt lidande. Det blir bäst så.



Youtubeklipp som är stillastående. Men det är min favvo från skivan.



Blonde on Blonde är en skiva som jag borde hittat hem till för länge sen. Jaja.. bättre nu, än inte alls.