Jag fattade aldrig vem Derek var - han finns inte med i laguppställningen för ett av de creddigaste bluesbanden ever. Men… Eric Clapton… åhhh. Tack vare den oefterhärmlige nörden Roland S hade en gitarrhjälte kommit till mig. Sedan att dom bara mäktade med ett studioalbum och en livplatta innan Duane Allman krockade med en långtadare som var fullastad med persiokor och Eric hade chase:at draken så länge att han var snurrig i huvvet - det är en annan story. Vad visste jag om sånt då?
Det började på Landbadet där jag satt i Speedobrallor efter ett pubertalt simpass i utomhusbassägnen och bräkte med några småkillar om att Richie Blackmore var Gud. Då kom Roland S och sa; "Äh… den mesen – han är ju bara tia på NME:s lista över världens bästa gitarrister." Ridå.
Nä, fortsatte Roland, "Eric Clapton…tänk dig…ett gitarrsolo av Eric Clapton."
Roland bodde i ett höghus på Unneröd. Nu behövde jag inte frakta rullbandaren längre. En sån hade Roland. En sån där som stod upp. Mycket imposant. Och så hade han stereo. En Ferguson. Det engelska ljudet. Roland bodde med mor o far i en hyrestrea. Vardagsrummet var verkligen ett finrum, men lakansdraperade möbler och TV i ett hörn. Och stereon, då. Även om det bara var Roland som lyssnade hade förmodligen pappa köpt – och då skulle den stå i finrummet. Detta innebar att vi fick spela in i finrummet och det var inte läge att softa på Rolands tonårskammare och kolla på pinup-bilder och snacka rônk. Nej, händerna i knät och lyssna på det engelska ljudet.
Roland bestämde vad jag skulle ha inspelat. Han rotade i sin skivback. Jag var grymt impad. Roland hade 80 skivor. Jag kom hem med en försvarlig mängd ljud från Rolands skivback. Mest var Derek and the dominos på. En liveskiva med Blues Power, Roll it over och Have you ever loved a woman på sida 4 av dubblen. Oj… men mest fastnade jag för Layla, så detta blir en homage till två album, liksom. Den är ju bara så grym. Outrot – apropå det här med 21 skivor innan jag dör – vill jag får spelat på min egen begravning, som nån sorts avrundning. Hör ni det? Pianooutrot från Layla!
Här är iaf Roll it over - från den skivan - en mycket orörlig video - men bra ljud!
Det började på Landbadet där jag satt i Speedobrallor efter ett pubertalt simpass i utomhusbassägnen och bräkte med några småkillar om att Richie Blackmore var Gud. Då kom Roland S och sa; "Äh… den mesen – han är ju bara tia på NME:s lista över världens bästa gitarrister." Ridå.
Nä, fortsatte Roland, "Eric Clapton…tänk dig…ett gitarrsolo av Eric Clapton."
Roland bodde i ett höghus på Unneröd. Nu behövde jag inte frakta rullbandaren längre. En sån hade Roland. En sån där som stod upp. Mycket imposant. Och så hade han stereo. En Ferguson. Det engelska ljudet. Roland bodde med mor o far i en hyrestrea. Vardagsrummet var verkligen ett finrum, men lakansdraperade möbler och TV i ett hörn. Och stereon, då. Även om det bara var Roland som lyssnade hade förmodligen pappa köpt – och då skulle den stå i finrummet. Detta innebar att vi fick spela in i finrummet och det var inte läge att softa på Rolands tonårskammare och kolla på pinup-bilder och snacka rônk. Nej, händerna i knät och lyssna på det engelska ljudet.
Roland bestämde vad jag skulle ha inspelat. Han rotade i sin skivback. Jag var grymt impad. Roland hade 80 skivor. Jag kom hem med en försvarlig mängd ljud från Rolands skivback. Mest var Derek and the dominos på. En liveskiva med Blues Power, Roll it over och Have you ever loved a woman på sida 4 av dubblen. Oj… men mest fastnade jag för Layla, så detta blir en homage till två album, liksom. Den är ju bara så grym. Outrot – apropå det här med 21 skivor innan jag dör – vill jag får spelat på min egen begravning, som nån sorts avrundning. Hör ni det? Pianooutrot från Layla!
Här är iaf Roll it over - från den skivan - en mycket orörlig video - men bra ljud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Eehhhummm... This is my theory...and it's mine