lördag, april 19, 2008

Let's Dance

Tillbaka till vårkanten -83. Ett oår hade tagit sin början. 1983 var till stor del ett "oår". Mina biorytmer var inte stabila. Jag skulle fylla 24 och hade nån sorts förlängd pubertetssaknad. De lekfulla åren med ansvarslöst partyliv och gängbildningar var över. De som funnits i Uddevalla under min uppväxt och de sena tonåren var borta. De som var kvar började rätta in sig i ledet och bilda familj. Eftersom jag var i stridssele och arbetade som officer hade året 81/82 fört mig bort från Uddevalla och hemkomsten hösten -82 var en början på en resa som fortsatte neråt i ett märkligt depressivt flöde - som inte vände förrän någon gång kring nov-dec -83. (Local Hero)



Mitt i den här svarta perioden kom så David Bowie tillbaka med besked. Efter flera svåra år i Berlin och kraftfull synd var han fräsch som få... discolugg, solbränd, vital. Så POP 80-tal som bara en sån stjärna kunde vara.






Här ett annat klipp - orginalvideon med en remixad version.

I juni 1983 var han på Ullevi med sin "Serious Moonlight" tour. I himmelsblå, pistagegröna och laxrosa kostymer med breda slag och ballongskurna byxor och oknuten bogtie stod han och skakade rumpa på Ullevi. Han var grymt cool och självlysande. Det var en mäktig konsert och samtidigt ett avstamp på en Ios-resa som just 1983 var rent förfärlig under ett psykiskt perspektiv. Hemkommen därifrån låste jag in mig i lägenheten och såg tre-fyra videorullar per dag. Till slut blev jag utjagad i solskenet. Oår var bara förnamnet. Här är jag vresigt blöt med kameltå.


Hey-ho cameltoe...

Bowie hade fram till 1983 varit en tillfällig bekantskap i form av albumen Aladdin Sane (a lad insane) och Pin Ups som jag mopedoljig och iklädd fårskinnspäls golvlyssnade hemma hos Marita i hennes mammas trea på Östanvindsvägen. Det var en period då hennes tonårsflickrum var ungdomsgård på veckorna.

Med Let's dance kom jag Bowie in på livet och började då gräva ner mig ordentligt in i 70-talsskivorna. efter Let's dance blev det ingen riktig ordning på hans musik förrän 99 då Hours... släpptes. Och... det blev en Bowiekonsert till. Men den vill jag helst förtränga av flera skäl. "The Glass Spider tour" . På Eriksberg 1987. Ingen hit på något sätt och för min del ett minne som gjorde att jag hade svårt att tillgodogöra mig Bowie under flera år.

Men - innan 1987, så kom 1986. Mer om det året i nästa skivpresentation.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Eehhhummm... This is my theory...and it's mine