Darkness on the Edge of Town

Bruce var lite slowstartad för mig, men en kväll 78/79 hade Johan F den här LP:n i nypan och jag var såld. När Bruce drar igång munspelet i Promised Land då välter jag. Fortfarande. Däremot har jag en avmätt och fadd inställning till Born to Run. Bruce i grungemössa, skägg och lite gammelsmurfig...mja.



Det var kanske så att det följande albumet - The River - satte mer fart på mig och relationen till Bruce. Jag var ännu fast i Art Rock-träsket, men som sagt - vad gör man när ursinnet och kraften kommer mot dig som en pimpad ångvält? På Youtubeklippet är ljudet inte det bästa...men ändå.



Bruce på Ullevi för några år sedan var oerhört mäktigt. Två dagar i rad. Tyngst var dock besöket på Scandinavium 1981 då vi var 5 killar i en sunkig Ford Granada som tog oss ner från Uddevalla och hoppade ursinnigt i tre timmar...

Relationen till Bruce var som hetast då 79-81 och blev så småningom ljummen. Klingade av 1985 då jag vill minnas att jag ipå Antiparos spelade The River på en Cactus Pub på en lånad gitarr och en tjej med walkman bandade alltihop. Så kom Båååårn in the USA och allt blev svart. Tunnel of Love och andra konstiga skivor. The Rising blev en nytändning och sedan blev det svart igen då Magic kom. Den skrev jag om här...visst.