"Let me out from this life..." Nemo 1989
Nytt läge. En man som fyllt 30 stod ensam i Göteborg och kände sig vilsen. Kvällarna på Skaragatan ägnade jag åt misslyckad vintillverkning (fick alltid spä ut rödvinet med coca-cola) och så såg jag på TV. Äntligen hade jag mer än två kanaler att titta på. Ett lyft. Och så lyssnade jag på musik. I en gigantisk öronlappsfåtölj som jag köpt på Myrorna för 200:- (ful var den, och flottig - så jag draperade den i ett bedrövligt tyg i hundbajsgult och hulkgrönt) satt jag omväxlande och såg på TV och lyssnade på jazz. Mycket jazz. Och så drack jag rödvin och ringde långa telefonsamtal åt alla möjliga håll. Internet fanns inte ännu.
I Gamlestan var det enkelt att leva ett helt liv. Där fanns allt. Utom Systembolag. Kortedala torg eller Redbergsplatsen var det som gällde då jag skulle ha "köpesprit". Långt. Jag fortsatte att göra misslyckat rödvin. Ibland köpte jag med mig en påse dreck från Avenyn. Och så misströstade jag över svunna tider. Jag tyckte mig i ett varande av återvändsgata utan möjlighet till U-sväng. Hösten var tung, vintern kall och missmodig. Mina helger var ett tillstånd av berusning och söndagen blev en lunk till Bellevue Marknad där jag hoppades att finna sånt som var trasigare än jag. En sväng om Issas Livs och några folköl. Söndagsöppet på TV och så en ny vecka med blanketter, slips och terminalglasögon. Ovärdigt.
Ack, ve mig... i ett träsk av självömkan, tappade sugar och brustna illusioner satt jag och såg lyckomolnen flyktigt sväva förbi över en grå stadshimmel. Med Kvibergs kyrkogård som närmsta grönområde var det lätt att tänka sig bort till en etta med lock och gräs till tak.
"Här ligger en man, som inte visste vad han ville, inte vart han var på väg, och slutstationen var plötslig och det var djävulen som ryckte i nödbromsen...
Onda blommor, svarta rockar, existensiella vedermödor. Kafka var en pajas jämfört med mig vid den här tiden.... men så hände något.
För då händer det något som gör att livet vänder upp... 1990 ebbar ut och jag tar steget in i ett nittotal som var mycket händelserikt och begåvade mig med många erfarenheter. Kort sagt det hände saker som stimulerade livsnerven. Gott så.
Fan vill du...??? Tigger du bonk?
En av mina följeslagare genom 90-talet var den här buttre mannen. Den inverterade nöjespappan. Son av missmod. Kusin till melankoli. Släkt med en hel GAIS-klack som just fuckat upp en hemmaseger mot AIK med 0-4. Det gör inget. Han har ett så själfullt driv i det han gör. Och en konsert kan vara hur trist som helst och gå på rutin. Jag vet... jag har sett honom live 6-7 gånger. Helt plötsligt kan gubben i hatten börja vibrera med en handen och skälva med foten. Då händer det. Det blir magiskt. Han är Håkan Hellströms motsats. Ett vedträ på scen som sjunger som en gud... och inte tvärtom.
Van Morrison kan se hur tyken ut som helst. Det här skivans omslag skriker ju inte direkt "KÖP MIG", snarare "e're nå jidder..." så där skitsurt iriskt. Och det ligger kanske något i den här fuck off-attityden.
Det finns inget youtubeklipp med musik från den här skivan. Men han kan göra Pink Floyd..minsann
Jag lägger med ett extra klipp med hans favvosaxblåserska från tiden kring 90-92, Candy Dulfer. Här i sällskap med Dave Stewart - mmm den är fin. Candy har förresten ett annat klipp som är värt att gå bananer på; Pick up the pieces. Här tar hon tag i den gamal dängan som Average White Band gjorde för läääänge sen. Taskig bildkvalité med ett tight sound.Habilt sväng och svårt att sitta still till.
Nog nu. Nästa album kom inte till mig förrän 2002. Det skriver jag mer om i nästa post.
Extra tillägg; Analys av klippet med Van the Man;
Efter ha ryst till Van the Mans "körinsatser" på "bekvämt bedövad" satte jag in en analys och ut kommer svaret: Frasering, timing, intination och röst (timbre)=oslagbart. Att han ser ut som en långtradarchaffis som missat några ligg är en annan sak. Outstanding.
Coma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Eehhhummm... This is my theory...and it's mine