Mitt liv som film - del 5

Ett klipp som förvandlar The Shining till en underbar familjekomedi. Oj, vad jag garvade. Du kanske har sett den... se den igen.




Eller varför inte Taxi Driver - som rom-com







Andra bloggar om: film, Kubrick, Scorsese, trailers

Har du en egen blogg?

...eller vill du veta mer om den som skriver sånt du läser? Gå hit - och förundras. Skriv i bloggens http://-adress

Min egen blogg säger detta om mig - och det känns mycket träffande

http://12steg.blogspot.com
E: (0.33523) - I: 0.66477
S: (0.386205) - N: 0.613795
T: (0.426981) - F: 0.573019
P: 0.609134 - J: 0.390866

Textanalysen indikerar att författaren tillhör tempramentet

Idealister (NF) >>

och är av Jung-Myers typen

INFP >>

INFP - Riddaren

Riddaren drivs av starka inre värderingar, vilket de inte nödvändigtvis visar utåt i vardagslag. För att verkligen engagera sig i något är det nödvändigt att de känner att de ser en högre mening med att utföra det. Riddaren drivs av möjligheter som förbättrar världen för andra människor snarare än deras eget välmående. När de väl har hittat sitt projekt är det mycket lätt att dras med av deras entusiasm och vackra vision! Särskilt som de ofta är mycket språkligt begåvade och vältaliga för sin sak. Ofta föredrar de dock skriftlig kommunikation framför muntlig - vilket gör dem till medryckande författare med en djup förmåga till mänsklig psykologisk insikt.

Om en Riddare inte får utlopp för sin vilja att förbättra för andra människor kan de lätt bli hårda mot sig själva - känna sig “misslyckade”. De är alltså ofta storslagna både i sina drömmar om möjligheter och i sin självkritik.

Gå loss på ett dagis??

Ibland - i mina mörka stunder - känns den här utmaningen lockande. Men så tänker jag zombiefilmer... blodtörstiga och ondsinta smä bestar som känner vittring av kött...med tom blick går de till anfall och river, biter...ju fler du skakar av dig, ju fler kommer tillskyndande. Lite som i "I am Legend". Då kan den här kunskapen vara guld värd... eller liv

19

Sheer Heart Attack

Det här kanske borde ha varit med bland de andra tunga albumen från mitten av 70-talet, alltså för 3 veckor sedan då jag började den här serien av "21 album att medföra i gravens djup" ..eller nåt.

Anledningen till att jag toppar och avslutar med det här är att A night at the opera inte föll på top 1 bland Queens skivor. Det här albumet fick jag ögnen på - paw riiktiit för bara nåt år sedan. Jag blev helt ansatt av Brighton Rock och började lyssan på hela skivan med att annat angreppsätt än tidigare.






Youtubeklippet är just Brighton rock - ett ganska lusigt ljud, men så är ljudbilden från den tiden. Jag testade även med mitt digitalt tvättade album. Ingen direkt skillnad. Killer Queen var annars den här skivans smash hit



och nu blir det inga mer "21 skivor". Där gick jag i mål och har haft mycket nöje under tiden. På vägen har jag funnit ett nytt tema - "Mina 10 skämsalbum".

Den serien kommer vad det lider. Jag har redan börjat plocka ut några alster som jag knappt törs nämna att jag fortfarande äger - eller ännu värre - lyssnar och gillar. More to come...

De 21 som jag listat och gått igenom här står jag för till 100%.

Blonde on Blonde

Bob nr 2. Den andre var svart och rasta. Både heter egentligen Robert. Det här är Zimmerman. Honom har jag haft en långvarig relation till. Ända sedan 70-talet...vad annars. Periodvis har jag kommit in i Dylan-skov och lyssnat mycket. Min första egna skiva var Infidels. Efter hans religiösa år. 1983 var det. Jag satt och lyssnade. Mycket.

2001 var det dags igen. Love and Theft. Sedan blev det svart.





Most likely you will go your way, and I'll go mine - en god video från detta album.

Jag hittade hit i samband med hans besök i Gbg för drygt ett år sedan. Jag läste någon artikel om vilka hans bästa album var. Tidigare har jag alltid dragit igång till Highway 61 revisited men inte kommit så mycket längre då det gäller hans album från 60-talet. Han är svår Bob, men då jag såg honom live i Scandinavium (om det nu var han under den vita hatten) blev jag nog för evigt frälst. Hans röst är inte vacker, men sitter där den ska. Han är en genommusikalsik människa som har en märklig förmåga att vrida sina egna låter ett varv till.
Hans senaste studioalbum, tillsammans med Blonde on Blonde....kanske lite till. Det räcker. Sen är du fast.

Blonde on blonde skall lyssnas på för öppet fönster, liggande på golvet, halvnaken och lätt lidande. Det blir bäst så.



Youtubeklipp som är stillastående. Men det är min favvo från skivan.



Blonde on Blonde är en skiva som jag borde hittat hem till för länge sen. Jaja.. bättre nu, än inte alls.

Full House

Ja...alltså det här får jag kanske skit för...rent musikaliskt. Men jag kan lova att få av er...om ens någon... efter en fredageftermiddag hemma i våningen kan låta resten av dagen bara flyta på utan ett skarpt intryck av bubbel i systemet efter en genomlyss....nä-hä...det här lyssnar du inte till. Detta är musik att agera inför och med.

Har på introt till "First I look in the Purse" just när jag skriver detta... och det är så att det blir lite "Jake-feeling" (Blues Brothers) av det hela.... "I have seen the light", liksom.


Shakes asses to the Orbit! Should be played at maximum volume


J. Geils som du kan läsa massvis om här är/var ett ganska sleazy pubrockcoverband som gav järnet under 70-talet som allra värst. Efter en softare inställning till musiken sket det sig 1985 och gruppen förgasades... men det här vaxet från 1972 - då snackar vi "Stones on Acid".

För att återuppta sommaren 1981 som en ganska extravagant sommar hopknutet av Lou Reeds Transformer-bloggpost längre ner... jag måste iaf sett rätt snygg ut för jag fick ett flow av flicktycke där under juli - augusti. Men jag skall inte utveckla det här, det håller jag tajt för mig själv. I alla fall - under den här hormonstinna helgen i början av augusti som jag beskriver lite flyktigt några stycken längre ner var mitt liv totalcrazy och saker bara hände utan att jag kunde förstå varför...

På en ännu icke glömd fest i Lysekil hos Br. Pettersson i en stor villa på höjden av nåt berg ovanför Pinneviken flög takstolarna upp o ner under en intensiv helg. 10-12 galna Uddevalla-bor med "Aldis" i spetsen kom ut med påsar och korv för att festa loss.

På skivtallriken under större delen av denna utflippade fest snurrade "Full House" ... och så var det - järnet. Det var som nån fest i "Jack"...helt overkligt.

Numera använder jag "Full House" när jag kör tempopass på c:a 10 km...det är nyttigare än att dra i sig onyttigheter har jag förstått.

(Alltså... nu tar jag en paus och studsar lite....dansar med mig själv)








Holy shit...ett sånt album. Jag beordrar samtliga bloggläsare att genast skaffa/ladda ner/tigga sig fram till den häringa skivan som är ett mästerligt prov på hur man "rockar röven" av det mesta.

Black Album

Egentligen heter det bara Metallica. Första gången jag kom i kontakt med Metallica var genom en gosse som var på besök i Göteborg 1989 och hälsade på dåvarande sambon. Dom var kusiner, tror jag. Han var 16, hade jeansväst och långt hår.

Metallica för mig var ingenting förrän den där S & M-skivan kom och jag hörde Nothing else Matters. En kärleksballad som är i nivå med November Rain. Klipp från S &M konserten finns här...

Mina hårdrocksnerver hade sedan de pubertala gitarronaniåren på 70-talet legat i träda och bara poppat upp i sambnad med grupper som Kansas, Marillion och lite annat lättviktigt.

Metallica var på Roskilde 2000 och jag kunde inte brytt mig mindre...

Men - så hände det något. Nu så här efteråt vet jag inte, men det som satte snurr på mina Metallicaskivor var Ullevikonserten 2004




Enter Sandman är kanske uttjatad - vet inte. Jag har den ofta i öronen när jag är ute och hackar mig fram längs asfalten på Säröbanan



Det får vara hur det vill med det. St Anger... det var en ursinning skiva. Den gillade jag högt. Kolla titellåten. James Hetfield är ny-tolvstegad, nyklippt och har mössa.

Så kom filmen - Some kind of Monster - och den gjorde att jag fick en närmare känsla för medlemmarna i bandet. Så sedan 3-4 år tillbaka är det en grupp som hamnar i samma hylla som Young, Morrison, Gabriel, Genesis, Lundell och Dylan. Tveklöst. Samtliga album från 1984 och framåt har utmärkta epos. Kvalitativ hårdrock - även om det "komersiella" svarta albumet är en sort för sig. Kankse inte bäst - men det är oerhört tight. Det är Metallicas "Thriller" eller "Brother in Arms".

Lars Ulrich är från Danmark och trummar. Han har en väldigt liiiten mun. Så liiiten att han måste gapa stort när han skal äta något som är större än jordnötter. Men han är en jävel på trummor.

Don't give up on me

Solomon Burke är inte bara en oerhört själfull sångare med ett omfångsrikt register. Han är i sig monumentalt omfångsrik med en gigantisk kroppshydda som får Tony Soprano att framstå som en spindelman.

Titellåten hör du via denna länk.... försök att hålla emot känslorna. Det här är musik som berör, jag blir tårögd varje gång jag hör det här... inte bara för att det är vackert. Albumet kom över mig som min första gåva till S och titeln var väl en blink till att "ha tålamod med mig.." Just då, våren 2002 var jag nybakad i det nya livet och kände mig mycket spröd och vilsen. den här store, svarte mannen var nåt att hålla i.



OK - han är svart. Ok här sjunger han med The Blind boys of Alabama... men..



...det är väl ändå att ta det ett litet steg för långt? Det här klippet är bättre... men verkar vara lite svårt att buffra. I alla fall hemma hos mig tar det en stund att streama ner. De blinda gossarna gör f ö en god öppning till första säsongen av The Wire. Lyss! Här även med Tom Waits.

Att det dröjde 12 år innan en ny skiva fastnade i 21-stocken beror nog på att 90-talet var spretigt och utan ro. Jag konsumerade mycket musik och visst kunde Oasis, Nirvana och några andra 90-talsfenomen kunnat få vara med, men nehej... det fastnade inte då jag skulle plocka med mig skivor till graven.

Jo.. på ett sätt,men det visste jag inte förrän 2004. Då ett album från 1991 letade sig in i mina hörselgångar på allvar.

Poetic Champions Compose

Under större delen av hösten 89- våren 90 så var mitt liv i upplösning, statt i förruttnelse och en mäktigare 30-årskris har sällan skådats söder om Skaragatan 10 H dit jag jagats ut...bort från samboliv, plingelinglycka och framåtanda. I min vardag slets jag mellan tjänstemannakavaj i strikt försäkringsmundering och fritidens lockelse att bli ett med en varelse som rände runt på svartklubbar, hade böjelse för svår film, jazz, vin, håriga kvinnor och estradpoesi... jag menar... va fan.


"Let me out from this life..." Nemo 1989

Nytt läge. En man som fyllt 30 stod ensam i Göteborg och kände sig vilsen. Kvällarna på Skaragatan ägnade jag åt misslyckad vintillverkning (fick alltid spä ut rödvinet med coca-cola) och så såg jag på TV. Äntligen hade jag mer än två kanaler att titta på. Ett lyft. Och så lyssnade jag på musik. I en gigantisk öronlappsfåtölj som jag köpt på Myrorna för 200:- (ful var den, och flottig - så jag draperade den i ett bedrövligt tyg i hundbajsgult och hulkgrönt) satt jag omväxlande och såg på TV och lyssnade på jazz. Mycket jazz. Och så drack jag rödvin och ringde långa telefonsamtal åt alla möjliga håll. Internet fanns inte ännu.

I Gamlestan var det enkelt att leva ett helt liv. Där fanns allt. Utom Systembolag. Kortedala torg eller Redbergsplatsen var det som gällde då jag skulle ha "köpesprit". Långt. Jag fortsatte att göra misslyckat rödvin. Ibland köpte jag med mig en påse dreck från Avenyn. Och så misströstade jag över svunna tider. Jag tyckte mig i ett varande av återvändsgata utan möjlighet till U-sväng. Hösten var tung, vintern kall och missmodig. Mina helger var ett tillstånd av berusning och söndagen blev en lunk till Bellevue Marknad där jag hoppades att finna sånt som var trasigare än jag. En sväng om Issas Livs och några folköl. Söndagsöppet på TV och så en ny vecka med blanketter, slips och terminalglasögon. Ovärdigt.

Ack, ve mig... i ett träsk av självömkan, tappade sugar och brustna illusioner satt jag och såg lyckomolnen flyktigt sväva förbi över en grå stadshimmel. Med Kvibergs kyrkogård som närmsta grönområde var det lätt att tänka sig bort till en etta med lock och gräs till tak.
"Här ligger en man, som inte visste vad han ville, inte vart han var på väg, och slutstationen var plötslig och det var djävulen som ryckte i nödbromsen...

Onda blommor, svarta rockar, existensiella vedermödor. Kafka var en pajas jämfört med mig vid den här tiden.... men så hände något.

För då händer det något som gör att livet vänder upp... 1990 ebbar ut och jag tar steget in i ett nittotal som var mycket händelserikt och begåvade mig med många erfarenheter. Kort sagt det hände saker som stimulerade livsnerven. Gott så.




Fan vill du...??? Tigger du bonk?

En av mina följeslagare genom 90-talet var den här buttre mannen. Den inverterade nöjespappan. Son av missmod. Kusin till melankoli. Släkt med en hel GAIS-klack som just fuckat upp en hemmaseger mot AIK med 0-4. Det gör inget. Han har ett så själfullt driv i det han gör. Och en konsert kan vara hur trist som helst och gå på rutin. Jag vet... jag har sett honom live 6-7 gånger. Helt plötsligt kan gubben i hatten börja vibrera med en handen och skälva med foten. Då händer det. Det blir magiskt. Han är Håkan Hellströms motsats. Ett vedträ på scen som sjunger som en gud... och inte tvärtom.

Van Morrison kan se hur tyken ut som helst. Det här skivans omslag skriker ju inte direkt "KÖP MIG", snarare "e're nå jidder..." så där skitsurt iriskt. Och det ligger kanske något i den här fuck off-attityden.




Det finns inget youtubeklipp med musik från den här skivan. Men han kan göra Pink Floyd..minsann

Jag lägger med ett extra klipp med hans favvosaxblåserska från tiden kring 90-92, Candy Dulfer. Här i sällskap med Dave Stewart - mmm den är fin. Candy har förresten ett annat klipp som är värt att gå bananer på; Pick up the pieces. Här tar hon tag i den gamal dängan som Average White Band gjorde för läääänge sen. Taskig bildkvalité med ett tight sound.Habilt sväng och svårt att sitta still till.



Nog nu. Nästa album kom inte till mig förrän 2002. Det skriver jag mer om i nästa post.

Extra tillägg; Analys av klippet med Van the Man;

Efter ha ryst till Van the Mans "körinsatser" på "bekvämt bedövad" satte jag in en analys och ut kommer svaret: Frasering, timing, intination och röst (timbre)=oslagbart. Att han ser ut som en långtradarchaffis som missat några ligg är en annan sak. Outstanding.

Coma

So

1986 - ännu. Fast på ett annat sätt. Albumet med mosterhiten Sledgehammer kommer upp. Den mest spelade på MTV - nånsin'. Kolla videon här. En klassiker som då var något av det mest påkostade som gjorts. Och Peter Gabriel blir ett allmängods på ett helt annat sätt än tidigare övningar. En av mina män som nästan är född 1949. Att den här skivan är en given del bland de övriga 20 beror på att detta var min första CD. Min första CD. Och det var en brutal upptäckt att märka vilket grymt ljud som ettor & nollor kunde bilda jämfört med vinyl och nålar. I alla fall med den utrustning som jag hade.




Förutom Sledgehammer och en hel knippe bra låtar finns det en bitterljuv ballad i duett med Kate Bush. Se och lyssna.





2003 var jag och S i Stockholm i Globen och såg honom. På en rund scen. Placerad mitt i Globen - som en boxningsrink, typ. Det var en mäktigt visuell show som finns på DVD. I det sista Youtubeklippet förenas dagens Gabriel med sista spåret första solo LP:n från 1977



Då jag kollar runt på Youtube, så fångas jag av en kommentar kring denne artist, som jag känner den djupaste respekt inför.

"To me, Peter Gabriel is the performer that have made me realize, how beautiful songs could be your companion through your whole life. I feel honnoured and extremely lucky of first, being introduced and get to know his work, and later, that I've been able to follow the career of this great artist. In my modest opinion, the greatest of this past generation."





Bättre kan det inte sägas. Här knyts säcken ihop. Du kan även läsa mer om honom och hans musik på Allmusic eller på den egna hemsidan.

David Foster

Mittondundraspåttiflex (som Robban Broberg säkert skulle kunna knicke-dicka till det) - ett av mina bästa år i livet... det var så sällsamt bra. Jag hade kommit tillbaka och fått ordning på liv, lägenhet och tiden med stökiga relationer var över. Jag blev sambo, skaffade CD och fet ljudanläggning med JBL-högtalare som jag hängde i kedjor från taket. Jag passade på att skaffa en rejäl ghettoblaster också. En svart - från Hitachi. Med 3D sound och bass boost. Den var mycket kraftfull.


Min var mindre... och svart

En dag, när jag gick omkring som en lill-Don Johnson i vita loafers och uppkavlad linnekavaj med persikofärgad t-shirt, under försommaren 1986 på stan kom jag i språk med Danne. Danne var en beundradsvärd man på många sätt. En av hans mer framträdande egenskaper var hans svada. Och hans förmåga att komma till krogen och ta med sig damer därifrån. Jag sa;

-Danne, din babianpajas (vi var gement ohövliga mot varandra på den tiden), jag letar ny musik för sommaren. Har du något tips?

- Jodu, din lille pederast... på Tropic Hawaii Solariet ligger ett svart metalband av märket That's med slickad westcoast. Jay Graydon och...blablalblbllaa... Så räknade han upp musiker och artister som jag aldrig hört talas om. Men jag gick dit och fick bandet. Det skulle vara synnerligen märkvädigt. Ett metalband som kunde spelas på chromeläge. Det här är termer som då var lika självklara som .wma och .mp3 är idag.

Oj. Jag blev såld. Det låg väl i tidens Miami Vice-anda att lyssna på lite slick, välproducerad amerikansk bilradiopop. Airplay, liksom. Här är dom i ett sentida youtubeklipp från en gala i Japan. Värt ett klick. Det skall du se. Speciellt sångaren. Det är som om om Van Morrison och dr Phil har klonats ihop




En god skiva som jag snabbt fick upp ögonen för var David Foster. Mannen bakom Chigago 17. Ett formidabelt album med genomgående hits. En 80-talare att fluffa håret till. På Davids officiella hemsida kan du läsa om vad han gör nu - mest. Ger tillbaka. Han bör ha ett rikt liv. Även om han påminner om Dan Aykroyd. Det har gått troll i män födda 1949. Knofpler, Springsteen, Lundell och så den här killen då.



share your files at box.net

Just den här skivan peakar, enligt mig. sedan började David att fisa ur sig lite väl pompösa ljudmattor. Rechordings är OK, hyfsat softa produktioner av material som han skrivit åt andra artister. Avrundar med en pompös magstödsavslutning från konserten i Japan 1994. alla...repeat alla tar i från tårna och jag får ståpäls...myrkryp på låren och bubblur inne i armarna. Då är det maffigt.

Let's Dance

Tillbaka till vårkanten -83. Ett oår hade tagit sin början. 1983 var till stor del ett "oår". Mina biorytmer var inte stabila. Jag skulle fylla 24 och hade nån sorts förlängd pubertetssaknad. De lekfulla åren med ansvarslöst partyliv och gängbildningar var över. De som funnits i Uddevalla under min uppväxt och de sena tonåren var borta. De som var kvar började rätta in sig i ledet och bilda familj. Eftersom jag var i stridssele och arbetade som officer hade året 81/82 fört mig bort från Uddevalla och hemkomsten hösten -82 var en början på en resa som fortsatte neråt i ett märkligt depressivt flöde - som inte vände förrän någon gång kring nov-dec -83. (Local Hero)

Mitt i den här svarta perioden kom så David Bowie tillbaka med besked. Efter flera svåra år i Berlin och kraftfull synd var han fräsch som få... discolugg, solbränd, vital. Så POP 80-tal som bara en sån stjärna kunde vara.

Här ett annat klipp - orginalvideon med en remixad version.

I juni 1983 var han på Ullevi med sin "Serious Moonlight" tour. I himmelsblå, pistagegröna och laxrosa kostymer med breda slag och ballongskurna byxor och oknuten bogtie stod han och skakade rumpa på Ullevi. Han var grymt cool och självlysande. Det var en mäktig konsert och samtidigt ett avstamp på en Ios-resa som just 1983 var rent förfärlig under ett psykiskt perspektiv. Hemkommen därifrån låste jag in mig i lägenheten och såg tre-fyra videorullar per dag. Till slut blev jag utjagad i solskenet. Oår var bara förnamnet. Här är jag vresigt blöt med kameltå.

Hey-ho cameltoe...

Bowie hade fram till 1983 varit en tillfällig bekantskap i form av albumen Aladdin Sane (a lad insane) och Pin Ups som jag mopedoljig och iklädd fårskinnspäls golvlyssnade hemma hos Marita i hennes mammas trea på Östanvindsvägen. Det var en period då hennes tonårsflickrum var ungdomsgård på veckorna.

Med Let's dance kom jag Bowie in på livet och började då gräva ner mig ordentligt in i 70-talsskivorna. efter Let's dance blev det ingen riktig ordning på hans musik förrän 99 då Hours... släpptes. Och... det blev en Bowiekonsert till. Men den vill jag helst förtränga av flera skäl. "The Glass Spider tour" . På Eriksberg 1987. Ingen hit på något sätt och för min del ett minne som gjorde att jag hade svårt att tillgodogöra mig Bowie under flera år.

Men - innan 1987, så kom 1986. Mer om det året i nästa skivpresentation.

Local Hero

Jag visste det... jag skrev om det här för några dagar sedan. Dire Straits-albumet. Det var så. Jag kunde inte hålla ordning på vilka 21 jag plockat med. Det är snurrigt.

Precis lika snurrigt som det var dom här åren mellan Exodus och Local Hero. Ingen ordning alls.

Brief summary; Sommaren 80 - Hösten 83. En tysk höst för övrigt...eller ja...det började rätta till sig under den perioden.

Jo, sommaren 80 kom jag hem till min takvåningslägenhet på Sunnerödsvägen och levde där ett år till. Utan Coma. Han for till en lärolada i Stockholm och gav så småningom ut en C-uppsats vars omslag pryddes av en bild som kunde varit hämtad från Vakttornet. Sedan dess har Coma alltid varit lite farligt storsvensk och spridit Heidenstam, Götiska förbundet och skumma stenciler omkring sig... det hände nåt där på Lappkärrsberget. Det vet jag.

Nu märker jag att det här blir för långt. Jag skall inte skriva min life-story. Jag skall berätta om musik. Lika rörigt som mitt liv var under de här tre åren - lika röriga var mina musikaliska referenser. Det likande ingenting. Spretigt. Det är väl därför nästan inget har fastnat.

Jo. Avalon med Roxy Music var bubblare här men jag tänkte...ett soundtrack. Och jag kommer ihåg var jag hörde det första gången. I Stockholm. På Eldorado med Kjell Alinge. Han sa; "...och en kille som liknar Dustin Hoffman drar till Skottland på uppdrag av Burt Lancaster..." senare samma dag var Rolle, Karin L och jag på bio. Men inte på den filmen. Vi såg en modern pilsnerfilm med Stig Engström och Pia Green.

Sedan började Kjell använda Smooching som bakgrundspålägg i sina Eldoradoprogram.


share your files at box.net


Jag ville se filmen och det gjorde jag. Men jag kan inte minnas om det var i Uddevalla. Förmodligen inte.

Local Hero blev ett signum i min nya lägenhet på Jarlsgatan 3 F, inklämd kloss mot järnväg och motorväg. En ljudtapet som jag hade med under de två år jag bodde där och det var också en period då jag gjorde vansinnigt många blandband - för att ha i den här:

Synnerligen streetworthy 1981

Och ja... den första jag hade betalade jag alltså hutlösa 1295:- för. Det var då ett belopp som idag motsvarar 5-6. 000:- Det är liiite löjligt. Jag ar dock gjort annat i livet som är mer skämmigt än att kasta enorma summor på High tech. Även om den lilla lådan ser mesig och DDR ut - så betänk altenativen;

Ghettoblaster

Monsterlurar vid stereoanläggningen (inte så bärbart)

Det var ett grymt ljud i den här lilla blå spelaren. Tyvärr blev min ekonomi så ansträngd att jag sålde den första jag ägde efter bara 3-4 månader och gjorde en stor ekonomisk förlust, men i Uppsala, när jag var kung i baren och hade feta traktamenten, då såldes dom för halva priset och en försvarlig mängd sergeanter köpte såna här Walkmans.

OK...lite bubblare de här åren; Eno - on Land, Phil Collins - Face Value, Lou Reed - Transformer, Stevie Wonder - Original Musiquarium, Totte Wallin - Kanotsyndromet, Depeche Mode - Speak & Spell.... fatta själva att det inte var någon ordning.

Nästa album i samlingen begav sig faktiskt lite innan Local Hero, men samma år -83.

Exodus

Exodus... movement of Jah people. Alla skulle vara så infamt softa och gilla reagge 1980. Jag hade en mycket diffus aning om vad detta var. På Sunnerödsvägen hade jag några grannhus som dunkade i baktakt och där det doftade oregano nästan jämt. Peps Persson hade så smått börjat kväka om sina hyreskaserner och Bob var visst ute och rattade bus i Babylon. Han var på Roskilde där och då. Och på Gröna Lund. Det var stort.




Min kontakt med reagge på riktigt var på Corfu sommaren 80. Samtidigt med ska-trenden anförda av Specials, The Selectors och Madness mfl. Men jag kom att fastna för Exodus-albumet från 1977 (det ultimata rockåret). Mest tack vare Uffe. En habil tandläkarstudent som Coma och jag delade olivträdsterass med. Att han ville vara med oss har jag lite svårt att förstå. Vi var inte softa. Bara fulla och dumma nästan hela tiden. Och så spelade vi gitarr. Och gjorde strama försök till att odla en viss coolness. Det gick... sådär.


Döes yör dög bite? Coma m rastamössa -80 samt Nemo som försöker vara tysk. Kolla de vidriga trunksen

Sen kom Uprising och Bob blev hitlistemusik och så dog mannen. Av hudcancer. På Stortån.



Här är det Natural Mystic från Exodus - en liveversion som går av stapeln. Kolla introt. Bob är euforiskt och fuldansar...uttrycker sin glädje och blessing till Haile Selaissie. Han kunde vara arg också... kolla här.

Rust Never Sleeps

Efter förra posten med Lundell har jag till viss del drabbats av eftertanke. Jag bestämde mig tidigt för att bara ta in ett svenskt album ibland de 21. Och så blev det Ripp Rapp. Jaha… vart tog Ola Magnell, Pugh och Hoola Bandoola vägen? Grejen är väl att Ulf levt vidare - han skall t ex på hösttuné i en konceptform som jag väntat på länge; Unplugged - med mig även om jag haft skäl att återvända till Bolla o Rulla, Nya Perspektiv m m. Men gemensamt för dessa gossar är att de saggar och påminner mig om att tiden sliter och gör ikoner till gamla gubbar. Wiehe tappar minnet, Magnell förlorar gnistan och Pugh går in i projekt som Grävlings och jammar med Rickfors…mja.



Dagens album styrs av en förunderligt vital man som låter likadant nu som då. Niel Young har med Rust Never Sleeps gjort ett mästerverk som kommer att spelas av mig så länge mina hörselgångar är någorlunda intakta. Att jag dessutom spelar flera av styckena på den här skivan – de sitter i ryggmärgen – gör kanske sitt till.


"Tomma flaskor...tomt överallt"


Även detta album blev inlyssnat i min första lägenhet på Sunnerödsvägen 5 där jag hukade under snedtaket på 25 kvm och hade ett rum. Bara ett rum samt ett pentry på c:a 4 kvadrat. Innanför detta en toalett. Utsikt mot ”4:e bataljon” som Österängens sjukhem kallades. Säng på golvet utan ben. Ett kylskåp, en röd telefon med snurrskiva. Ett soffbord i spånskiva som jag gjort i träslöjden på högstadiet och en avlagd soffgrupp från mor o far. Och så stereon och gitarren samt en back skivor, som nu började bli fylld.



"Telefon och trutolja" - fotografiskt stilleben -79

Han har gjort en försvarlig bunt album den gode Neil. På youtubeklippet kommer en exposé med Hey, Hey, my, my (into the black) som ljudillustration




Smutt...!

Ripp Rapp

Lundell har legat som ett lock på mitt huvud från och till sedan jag läste JACK 1976. Därefter började lite skumma afganpälsar i min yttre bekantskapskrets väsa om att det där var en snubbe att lyssna på också. Inte bara läsa. Jag höll mig bakåt och tyckte Uffe var för banal – musikaliskt i alla fall. Vad skulle jag med Uffe till – när Genesis, Yes och dom andra fanns. Samt den svenska vänsterproggen som jag var hookad på.

Saker rättade till sig och framåt 1979 hade jag etablerat connection med Coma som var en ivrig Lundell-man. Han hade Nådens år. Jag hade Törst. På kassett. Sen kom Ripp Rapp. Oh-la-la-la-disco. Och Ute på tippen – som lät Knopfler.


share your files at box.net



Klart jag blev såld. Rom i regnet. Hav utan hamnar. Ripp Rapp är en klokt album av en man som fyller 30 och ser mycket putsad ut på omslaget. Nästan som en finansvalp.





Det blev Ripp Rapp – för att det var min första Uffe-skiva. Och den är mycket bra. Musikminnena den hösten 1979, vid sidan av brustna gitarrer och rivningskvartar i Gårda handlar om hur Coma och jag körde ner Evert och Anna (två centertjejer som besökt oss i Uddevalla) till Göteborg för att dom skulle åka buss därifrån till Stockholm. Samma dag var Lundell på Konserthuset och spelade. Dävna och trötta gick vi dit och fick ad hoc-biljetter. En bra spelning. Ett bra avstamp för en okörd höst. Det finns ett fyrkantigt färgfoto från den helgen då jag står i uniform och pekar med hela handen. Anna ville skjuta AK 4 – och så blev det, med mig som skjutledare. Och bra gick det.


Öfu Nemo - kalkad, dammad och klar - 1979

Men Ripp Rapp... jag är såld på lyriken. Den är ömt fångad och uttrycker för mig ett inträde i vuxenlivet som jag förstår mer idag än jag gjorde då. Texterna är visuellt drömska, ger uttryck för längtan, saknad, vemod, rus, extas och dårskap.

Handen på höften... min hand istället och tungan i ditt öra.
Finns det ingen taxi så snor jag en bil - och sen så får du köra...

Första raden är genial - sedan kommer det ett "Uffe-rim"... men det gör inget.

Dire Straits

På en resa mot Norrland i Björn Bloms blåa Volvo Amazon for jag som nybakad överfurir med fjunmustasch och svarta pilotbågar för att göra vintertjänst två veckor. I Sälen mars -79. Vi skulle bara till Östersund (30 mil längre norrut) först. Jag hade känningar i Centerns ungdomsförbund och tänkte festa och söla loss ordentligt i det vilda Norrland. Med Jethro Tulls livealbum "Bursting Out" i Bloms Clarion styrde vi upp mot Jämtland i vettlöst pissnödig fart.

Första natten sov vi i Bloms systers lägenhet. Dropptyngd av några starköl vaknade jag i gryningen av en morfinbaserad gitarr som lät på ett sätt jag inte hört förut. Givetvis var det Mark Knopfler som intrade "Down to the Waterline" (lyssna på youtubeklippet längre ner) från detta debutalbum. Då var jag inte alls med på noterna. Fan...bakis och trött - inte bästa läget för att bli hookad på ny musik. Men det skulle bli bättre.



Sent i november samma år var Dire Straits i Scandinavium. Jag hade några veckor tidigare förlagt en ny och dyr äkta Levingitarr under en bil som haft osmaken att flytta på sig och samtidigt förvandlat ett stabilt hantverk till en hybrid mellan tappad musik och uppbrutet laminatgolv. Som tur var fick jag tillbaka på skatten och åkte till MUG och köpte en Ovationkopia av märket Applause. Den håller än trots flera resor till Grekland. Det är ett gott betyg.



Sedan - samma kväll som jag köpt min nya gitarr - var det konsert. Prof Coma (som då bara var Coma) och jag fick bo i Gårda, hos Reidar. Han hade ett rivningskontrakt. Vi öste på med den nya gitarren och kom försent till konserten - mest för att vi hade fått bryta oss ur lägenheten på grund av fel nycklar och annan skit...men. Lätt blyade av pilsner satt vi av konserten och Dire Straits kom att finnas med fram till 85/86 då Brother in Arms-albumet kom och Walk of Life. Jag avskyr den låten...den är ond.

Debutalbumet är jag svag för. Sommaren -80 gjorde Coma och jag succé med Sultans of Swing på grekiska stränder och små torg i Europa.

Jag frågade mig själv ett tag då jag plockade ut de 21 guldkornen; "Skall jag ta den här - eller Local Hero" Det går nästan på ett ut, men Dire Straits vann för den kom först. Lite Local Hero tar jag med ändå. För det är så bra filmmusik.




Att Mark Knopfler mer ser ut som Svante Grundberg från Smash än en popstar gör inget. Det här är vässat gott!

Darkness on the Edge of Town

Bruce var lite slowstartad för mig, men en kväll 78/79 hade Johan F den här LP:n i nypan och jag var såld. När Bruce drar igång munspelet i Promised Land då välter jag. Fortfarande. Däremot har jag en avmätt och fadd inställning till Born to Run. Bruce i grungemössa, skägg och lite gammelsmurfig...mja.



Det var kanske så att det följande albumet - The River - satte mer fart på mig och relationen till Bruce. Jag var ännu fast i Art Rock-träsket, men som sagt - vad gör man när ursinnet och kraften kommer mot dig som en pimpad ångvält? På Youtubeklippet är ljudet inte det bästa...men ändå.



Bruce på Ullevi för några år sedan var oerhört mäktigt. Två dagar i rad. Tyngst var dock besöket på Scandinavium 1981 då vi var 5 killar i en sunkig Ford Granada som tog oss ner från Uddevalla och hoppade ursinnigt i tre timmar...

Relationen till Bruce var som hetast då 79-81 och blev så småningom ljummen. Klingade av 1985 då jag vill minnas att jag ipå Antiparos spelade The River på en Cactus Pub på en lånad gitarr och en tjej med walkman bandade alltihop. Så kom Båååårn in the USA och allt blev svart. Tunnel of Love och andra konstiga skivor. The Rising blev en nytändning och sedan blev det svart igen då Magic kom. Den skrev jag om här...visst.

Hotel California

1976 - året innan ulimata rockåret hade givetvis även Eagles den goda smaken att ge ut en klassiker, men det var just under 1977 som det lät om skivan som mest i Sverige. Hotel California är begåvad med musik som det genomgående är oerhört svårt att värja sig mot. Men då - när den kom och hypades var jag avig, för att Lennart Sandberg, en DJ i Uddevalla med discolugg, hade öppnat skivaffär och sålde den för 38:- spänn som lockvara. Och jag tyckte att Lennart var grymt jobbig och spelade nervös musik. Alltnog, titelspårets text har varit föremål för en mängd tolkningar. SR reder lite i begreppen.



Så var det med den... skit samma om det handlar om droger eller att hotellet drivits av kannibaler och djävulsdyrkare. Hela skivan och ALLA spår är grymt slicka. Här ett youtubeklipp med titelspåret - fast från livedubblen Hell Freezes Over från 1994.




Det är inte bara titelspåret som är mäktigt; Life in the Fast Lane (Livet i den snabba filen - esoteriskt skämt) är en rökare som som gjorde en lucka på I 17 till ett veritabelt förfestinferno med pubertala mjukdelar i svaj med Kir i magen och ragga-dang i sinnet...




Att det här albumet hamnade bland de 21 är lite konstigt. Till skillnad från de tidigare redovisade - så blev jag inte ett med den här skivan förrän någon gång 1995-2001. Knepigt.

Ricochet

Min käre kusin Mats var tidigt ute med musik. Han gillade Beatles från början och när jag var uppe och hälsade på honom i Stockholm vintern 76/77 hade han gått vidare och jag fick lyssna på C,S,N & Y och så Tangerine Dream då. Det här var alltså när egna LP-skivor var helt nytt för mig och jag hade kanske 9-10 skivor i backen hemma (ville ju så gärna komma upp i Rolands 80). På besöket i Stockholm köpte jag Ricochet, Paul Simon (?) och Déja vû .





Ricochet är ett smöget* album. Live. Det finns som konsertvideo, inspelat i en katedral i Coventry, England som gick i svensk DDR-TV 1979...eller nåt. På trettondagen, typ. På Youtube hittade jag en excerpt från detta - det börjar gotta till sig 3-4 minuter in i "låten".



Och här finns del 2, för den intresserade. Kusin Mats sa; "Det här är fantastisk samlagsmusik". Vet inte om jag håller med. Den passar bättre att köra bil till. I mörker. Prof Coma och jag hade den här som soundtrack då vi körde ner i min VW 1302 S till Gbg, vilket skedde ganska ofta 78-79. Eftersom Ricochet klockar in på 38:15 funkade det inte så bra hela vägen. På den tiden började dessutom inte motorvägen förrän i Stora Höga.

Tangerine Dream har sprutat ur sig album genom åren. Dom är som bäst på 70-talet, sedan börjar det bli vokalt, gitarrbaserat och ibland. Disco. Förutom Ricochet vill jag pusha för Phaedra, och Cyclones sida 2.

Dessa album tillsammans med Ricochet utgör en tidlös bas för alla fantasier som kan uppkomma under aktiv musiklyssning och den kan försätta dig i ett tillstånd av meditativ brygga.

*smöget = mysigt, habilt (bohusländska)

Wind & Wuthering

Jag hade ingen aning om vad Genesis var förrän i början av 1977. Det vet jag säkert. Johan F och jag var på Discoteque Angelique i Uddevalla och med permanentad hårdrocksfrilla, morsans trenchcoat i svart skinn och en mycket stiff attityd gick jag runt inne på det troftiga haket och höll krampaktigt om en sejdel lättöl. Av någon anledning var jag helt klar och hade inte fulat ner mig innan utgång med mellanöl eller så.

I vimlet fanns en tös med sparbankseks-frisyr – det var mycket hett och inne då. Efter den kvällen blev vi ihop och hade ett sånt där mopedburet förhållande – lite som i "En kärlekshistoria" av Roy Andersson. Hon hade Genesisskivor – två stycken - bland annat krafs som Donny Osmond och Rod Stewart. Jag blev såld direkt och köpte ALLT av Genesis med en gång. Trespass, Nursery Cryme, Foxtrot osv… Hela våren, sommaren 1977 – långt efter det att vi gjort slut – så var det nästan bara Genesis som gällde. Parallellt med Svensk Progg.

Det som gjorde att jag fastnade för Genesis handlade mycket om att jag reste runt med familjen på husvagnssemester i södra England sommaren 1977. Genesis musik passar där. Jag förstår att musiken är skriven där och ingen annanstans. Där - på ort och ställe är den bäst. Den blir mer begriplig. Fråga mig inte varför - det var bara ett intryck och en förnimmelse jag fick under mina kvällar i Hastings där vi bodde på en camping som låg i ett landskap nära en damm - som tagen ur ett av Genesis skivomslag eller luften och dofterna från de små samhällena bortåt Wales då "Blood on the Rooftops" gjorde sig ett namn i solnedgången. (här med Steve Hackett från 2004)






En relation som jag förmodligen aldrig kan frigöra mig ifrån. Skivans kungaspår - One for the Wine ser lyssnar du till här nedan. På Youtube finns annars en del sunkiga livecuts från slutet av 70-talet med Phil Collins i slöjdlärarskägg och hawaiiskjorta. Coolt.



Sedan jag upptäckt Genesis var jag inne i perioden "Artrock & Progressive". Även om jag hade små utflykter för mig. Bland artister som inte finns med på 21-listan, men som jag kom att umgås mycket med under åren 77-86, fanns Yes, Kansas, Jean-Michel Jarre, Marillion och Steve Hackett. Det skedde avlösning under tiden. Genesis produktioner i och med skivan Duke 1980 gjorde att bandet musikaliskt gled över mot Phil Collins-pop och blev då mer olyssningsbart.

Sedan - och dom skall jag ge lite närmare intrång i vid nästa inlägg - var det dags för Tangerine Dream

Dark side of the moon

Det här är skumt. Jag tror att det är det enda av de 21 skivorna som jag inte riktigt kan tidssätta. Pink Floyds musik har smugit sig på mig. Atom Heart Mother hörde jag redan som 13-åring och det var också min första köpta LP(den med kossan på omslaget) . Den köpte jag 1976. Att det inte blev Dark side… berodde nog på att jag inte hört den då.

Men – någonstans där 76-78 blev det Pink Floyd och Hipgnossis-omslags-musik. Jag valde Dark Side of the moon för att jag har så många minnen koplat till den skivan. Den är en återkommare som inte vill ge med sig. Ett av de tidigare minnena var från lumpen då introt till "Time" tjänstgjorde som reveljsignal på luckan. Tog också Time som ett habilt YouTube-klipp.



Sen var Dark side också en ljudillustration i Carin Mannheimers "Lära för Livet" där ett gäng finniga slynglar satt och sniffade lim eller thinner medan Pink Floyd öste på med sin softa ljudtapet.



Det var på gott och ont. I armén – där jag jobbade - var det lite suspekt att lyssna på Pink Floyd. Narkoman! Skall du inte permanenta håret och sätta ring i örat? Så tidsenliga var kollegorna, med Öfu Örnelsen i spetsen, som hellre lyssnade på dansband, bildade familj och köpte husvagn innan dom fyllt 25. Få var de som höll sig fast i ungkarlsfållan. De som gjorde det hade helt andra intressen än böcker, musik och konst. Det var mer, sprit, brudar och pizzeriakvällar som lockade.





Uddevalla var vid den här tiden ett levande DDR-försök med breda kavjaslag och yviga polisonger. Två förskrämda dansrestauranger sommartid, en pizzeria och något numera så ovanligt som en Svensk restaurang (typ Kometen).



Inte så konstigt att mina musikaliska utflykter tog mig till svampnivåer med drömska ljudbilder. Dark Side äger - hela tiden. Det behövdes inget punkigt ursinne för att leva i Uddevalla på den här tiden. Det blev mer artrock och sånt…vilket nästa album i genomgången kommer att visa på.

Derek and the Dominos

Jag fattade aldrig vem Derek var - han finns inte med i laguppställningen för ett av de creddigaste bluesbanden ever. Men… Eric Clapton… åhhh. Tack vare den oefterhärmlige nörden Roland S hade en gitarrhjälte kommit till mig. Sedan att dom bara mäktade med ett studioalbum och en livplatta innan Duane Allman krockade med en långtadare som var fullastad med persiokor och Eric hade chase:at draken så länge att han var snurrig i huvvet - det är en annan story. Vad visste jag om sånt då?

Det började på Landbadet där jag satt i Speedobrallor efter ett pubertalt simpass i utomhusbassägnen och bräkte med några småkillar om att Richie Blackmore var Gud. Då kom Roland S och sa; "Äh… den mesen – han är ju bara tia på NME:s lista över världens bästa gitarrister." Ridå.

Nä, fortsatte Roland, "Eric Clapton…tänk dig…ett gitarrsolo av Eric Clapton."

Roland bodde i ett höghus på Unneröd. Nu behövde jag inte frakta rullbandaren längre. En sån hade Roland. En sån där som stod upp. Mycket imposant. Och så hade han stereo. En Ferguson. Det engelska ljudet. Roland bodde med mor o far i en hyrestrea. Vardagsrummet var verkligen ett finrum, men lakansdraperade möbler och TV i ett hörn. Och stereon, då. Även om det bara var Roland som lyssnade hade förmodligen pappa köpt – och då skulle den stå i finrummet. Detta innebar att vi fick spela in i finrummet och det var inte läge att softa på Rolands tonårskammare och kolla på pinup-bilder och snacka rônk. Nej, händerna i knät och lyssna på det engelska ljudet.



Roland bestämde vad jag skulle ha inspelat. Han rotade i sin skivback. Jag var grymt impad. Roland hade 80 skivor. Jag kom hem med en försvarlig mängd ljud från Rolands skivback. Mest var Derek and the dominos på. En liveskiva med Blues Power, Roll it over och Have you ever loved a woman på sida 4 av dubblen. Oj… men mest fastnade jag för Layla, så detta blir en homage till två album, liksom. Den är ju bara så grym. Outrot – apropå det här med 21 skivor innan jag dör – vill jag får spelat på min egen begravning, som nån sorts avrundning. Hör ni det? Pianooutrot från Layla!

Här är iaf Roll it over - från den skivan - en mycket orörlig video - men bra ljud!

Made in Japan

Ett sånt givet förstaval...

Mina första musikaliska minnen med ”pop-touch” var i lekskolan – och favvisarna var: Sven-Ingvars! En transistor och Svensktoppen på söndagar ersattes i 10-12 årsåldern av Kvällstoppen. Lite hårigare…lite farligare.

Jag spelade in på en rullbandspelare. Det var min DDR-Ipod..lite klumpig, men ändå. Det var vad som fanns. Mina föräldrar var svårflörtade på allt som inte producerats före 1960. Ingen Beatles, Ingen Stones… nada pop. Det fick jag stå för själv. Lill-Syrran diggade Lasse Berghagen.

Förutsättningarna var inte de bästa – men som sagt – Kvällstoppen satte spår och här fick jag mig till livs Santana, Neil Young och Black Sabbath – men också mindre minnesvärt som Sten & Stanley, Ann-Louise Hansson och Sweet. Kvällstoppen var en lista som baserades på försäljning, vilket inte nödvändigtvis behöver vara ett mått på kvalité.

1973 – jag ägde ingen grammofon, hade ingen stereo, men farsan ställde upp och fraktade rullbandaren och mig hem till Micke A. Han hade stereo. Han hade LP-skivor – Deep Purple, Black Sabbath. Hårigt! Jag spelade in Made in Japan, Master of Reality och Black Sabbath Vol 4 i en följd. På rullband – i mono. Sen åkte jag hem och skulle digga. Shit! Jag hade kranat på för hög input, så hela inspelningen var distad. Min vana trogen hade jag ställt ”REC IN” på 4 – något som var nödvändigt då trasistorradions P 3 skulle överföras på magnetband.

Micke a hade en fet Blaupunkt på 2 x massa watt som sabbade hela projektet…. Men jag gav inte upp så lätt. En vecka senare var jag, bandaren och farsan tillbaka och gjorde en ny upptagning – inputvolym 1 ½. Då jävlar…



Hela Made i Japan-skivan är live från några konsertdagar i augusti 1972. Jag lyssnade och lyssnade och det blev bättre och bättre. Det här var något jag lyssnade på – nästan varje dag i ett halvår.

2-3 år senare var jag gitarrhjälte själv (local) och spelade i band på skolan. Highway Star gav vi oss på. Vi spelade in det också. Det Blackmore:ska solot blev ganska otajt och sprött.

Sommaren 1984 kom Made in Japan tillbaks till mig efter en månad på Ios – då köpte jag vinylutgåvan.

För två år sedan var det dags igen. Hela albumet som EN mp3-fil. Det är ett album att hoppa till. Det är skitigt bra. Lazy är en bluesrökare som äger… speciellt sista halvan. YouTube-klippet här nedan,däremot är förstås öppningsspåret med Blackmores gitarrjidder som startar på allvar vid 4:20 och Jon Lord står vid sin hammondorgel med en mustasch som skulle fått Saddam grön av ilska...

21 skivor

Inspirerad av Johan Lindqvist på GP (han plockade fram 21 skivor som betytt något för honom - eller stack ut och ansåg att det här var 21 skivor att höra före döden) så gjorde jag detsamma. Jag drar det ett varv till - du är med i LOST - eller Exp. Robinson. Öde ö - 21 skivor - lång tid. Vilka väljer du? Det skall vara olika artister på alla 21, soloprojekt är OK. Samlignsskivor som "Absolute Love" och annat plock gårt fetbort. Konceptalbum... mums...

Jag kommer under den kommande månaden att grotta ner mig i vart och ett av följande alster. De medplockade - utan inbördes rangordning;

Queen - Sheer heart attack
David Bowie - Let's Dance
Bruce Springsteen - Darkness on the Egde of Town
Pink Floyd - Dark Side of the Moon
Deep Purple - Made in Japan
Derek & the Dominos - Layla and other assorted lovesongs
Eagles - Hotel California
Bob Marley & the Wailers - Exodus
Bob Dylan - Blonde on Blonde
Genesis - Wind & Wuthering
Mark Knopfler - Local Hero (soundtrack)
Ulf Lundell - Ripp Rapp
Metallica - Black Album
Peter Gabriel - So
Neil Young - Rust Never Sleeps
Solomon Burke - Don't give up on me
Tangerine Dream - Richochet
Van Morrison - Poetic Champions compose
Dire Straits - Dire Straits
David Foster - David Foster
J Geils Band - Full House

Här finns inget klassiskt, även om Vivaldi och Mozart låg bra till... knappast något alster på den här sidan 2000... det var som någon sa på TV häromdan...Fredrik Lindström tror jag; "det du gillade musikmässigt när du var 18-20 år - det är det du fastnar i - det är den typen av musik du bär med dig genom livet". Om det är så är jag en lycklig man - för jag vältrade mig i mycket då... och det mesta gillade jag. Det verkar också som om merparten av mina 20 skivor kretsar kring den tiden 75-82

Skall jag utmana i det här? Mja... om inlägget inspirerar...gör din egen öde-ö-lista - bloggar du - så lägg ut den. Bloggar du inte - gör den ändå och ha den nära ditt hjärta

Kommande dagar i april maj kommer varje album få en närmare motivering kopplad till något lyssnarminne eller kringhändelser som gör att det betyder något speciellt. Illustrerad med omslag och kanske någon gång en flashplayer från box.net - eller youtubevideo