Mänskor det varit synd om

Mina kvällar hos S slutar numera med att jag ligger uppuffad med ett par kuddar bakom ryggen och har en bok i nypan och glasögon på näsan. S ligger på sin sida och läser om schamaner, oroliga portugeser eller visdom signerat Eckhard Tolle.

Den synen kan måhända verka avbränd och avtänd, men inte i klass med Robert Gustavsson & Maria Kulle som i "Fyra nyanser av brunt" satt i var sin likadan recliner och läste Hundarna från Riga synkront, och mellan dem - en jordglob. Titta bara:



Till bilden av mig i sängen tillkommer ett guppande under täcket. Det är min mage. Samtidigt kan jag utstöta skrattattacker som fått S att undra över min mentala status; det är nästan omöjligt att skratta så mycket genom att bara läsa något. (Något i stil med det här - Mr Bean åker tåg)

Det som gör att jag inte kan hejda mig är Kalle Linds bok - "Människor det varit synd om"

En som det varit mycket synd om är Astrid Lindgren. Kalle nämner detta i sin blogg, bland annat - men in boken har texten förbättrats på många sätt. Bland annat de anakronismer som förekommer i Olle Hellboms mästerregisserade rullar

"...på samma vis som framtiden ser väldigt sextital ut i 2001(filmen), ser förritiden väldigt sjuttital ut i Emil. Björn Gustafsson som Alfred slafsar runt i utställda drängbrallor och Pugh-polisonger. Man undrar lite hur det kan komma sej. Var polisonger så fastbrända på allas näthinnor 1971 att alla tog för givet att dom alltid funnits? Eller ville man ge bilden av att Alfred på sin fritid gick på Alexandra och groovade med Claes af Geijerstam?..."

Detta är ETT utdrag som gett mina magmuskler mycket att jobba med. Det har förmodligen att göra med mitt filmnörderi kring anakroniskmer - telegrafstolpar i medeltida Hansastäder, eller Benny Haag som i Hasse Alfredsons jutesäckdrama hojtar: - Jag går och ringer min far..."

I samma veva då Kalle Halal-slaktar Hellbom går han loss på det faktum att många av de Lindgrenska böckerna som blev film var tyska samproduktioner. Därför är Pruseluskan både osynkad och pruttfull. Blom har inte heller ordning på läppfladdret. Blom var alltså tjyvkompis med Dunderkarlsson. I Emilfilmerna spelades Krösa-Maja av Carsta Löck som sedan dubbades av Isa Quensel.

Du får också veta att Pippi var film redan 1949. Men då med fokus på ett förälskat ungt par. Wtf? Som om Harry Potter skulle dra från Hogwarth och dra på ö-luff i Grekland med en kagge Retsina och galanta damer och hänga på tequilabarer... det hade inte J K Rowling gillat.

Anledningen till att boken finns hos S är att jag inte läser så mycket där. Det är en bok som gör sig bäst att läsa styckevis. Då och då. Det blir både roligare och mindre tröttande för magen. Dessutom är det bra att läsa roliga böcker strax före sängdags. I alla fall för mig. Jag är som mest fnittrig då. Fnittrig och trött. Skrattar bäst som skrattar sist, skulle man kunna säga också...

Den som läser Kalles blogg regelbundet skulle kunna hålla med om att jag är Per Hägreds antipod på det humoristiska området. Visst?