Då var jag en av Dom andra

P3 kör idag 6 timmar om att vara som dom andra.

Anledningen till att programmet heter "Dom andra" är inte för att vi vill hylla bandet Kent, utan för att det alltid är "Dom andra" vi har fördomar om och "Dom andra" vi tycker illa om, samtidigt är vi övertygad om att alla människor någon gång har upplevt hur det är att tillhöra "Dom andra", och att vara den som inte är som alla andra. (skriver dom på sin hemsida)

Vi vill att du berättar om när du tillhörde "Dom andra"!

Ok... då får de väl bli så. Uppslager och tipset fick jag via Mymlans blogg som även skriver Bloggvärldsbloggen. Otroligt välskrivna båda två.

Att vara som dom andra.

Några ser mig säkert som narcissistisk, och visst har jag klara drag av det. Bara att blogga om sig själv och sina göranden o tyckanden skvallrar om att det är klar narce-varning. Det som skedde i och kring mitt inre, mitt skal var däremot något annat. Som jag minns det. Som jag bearbetat och fått ordning på, men det tog tid. Kanske 20 år längre tid än nödvändigt.

Som barn från 6-12 år var jag udda, och kände mig utanför, ensam, men stod ändå mitt i. Tog täten. Blev patrulledare i scouterna, var ofta den som bestämde vad vi skulle leka o göra. På radhusgården sågs jag som en medelklass-Emil med klara hyssfasoner och morsan hade skrivbok där vi satte in guldstjärnor i olika storlek. En dag minns jag att jag bara fick en udd av minsta stjärnan. Så mycket skit hade jag ställt till med.

Från 13-18 var utanförskapet ännu tydligare. Sökte gemenskap i föreningsliv och tänkte väl att om jag inte kunde vara min person, så kunde jag vara en funktion.

Bland de jag ändå umgicks med under skoltiden sågs jag som en udda figur som hade konstiga intressen; politik, läsa böcker, spela gitarr. Inte mopeder, inte dansbandsmusik och så hade jag en mer proggig klädstil.

När jag var som dom andra; då var jag full. För så fort jag fick ett par öl i kroppen då slappnade jag av, då kände jag mig verkligen som dom andra. Allvaret och rynkan i pannan försvann. Jag kunde vara i nuet. Vara med.

Det här blev lite av min livsstrategi som odlades och blommade ut med full kraft i 20-årsåldern. Jag hade då utvecklat, men inte insett att jag hade - ett beroende till alkohol. Förmodligen för att jag lättare skulle känna det som om jag var som dom andra.

Rävsaxen i den här storyn blir när alkoholen blir till problemet att du inte längre förmår tillhöra dom andra - utan ses som en av dom där. Blir en av dom andra i ett utanförperspektiv. Hur du än gör kommer du inte längre in och får tillhöra - det blir bara värre med ett större utanförskap och en värre misär.

Återstår då endast att välja; förbli ensam alternativt söka sig till de ensammas vardagsrum (kvarterskrogen eller parkbänken) eller att bryta med alkoholen och försöka skapa ett nytt livsmönster. Försöka förstå och lära sig att leva med dom andra, utan att nödvändigtvis behöva passa in för dom andras skull - utan för sin egen.

Turligt nog valde jag det senare. Gjorde en omstart i livet när jag var runt 40 med insikten att det inte är nödvändigt att vara som dom andra. Att bli vän med sig själv är viktigare. Det är ju ett sällskap som inte går att välja bort...