Real men eat synthmusic

Igår kväll var det blip-blip och inte hockey på Scandinavium. Det var heller ingen fotboll på Gamla Ullevi, nybyggad arena, namngiven av gammal man, som inte tänkte så nytt. Då blir det lätt så...
Befriande härligt att kunna gå på konsert där mänskor sitter ner och ser rakt fram. Ett elektriskt tivoli med klar anstrykning av vuxen-rave. Det är så vanligt att det finns mycket av detta, som Birro skriver (lite väl vuxet) om i Expressen.

Min behållning av att bocka av denne elektrongigant som följt mig genom åren - som mest blip-blip var det under första hälften av 80-talet - var upplevelsen av att få uppleva smetiga ljudmattor live. Är mycket svag för syntetiska ljud som kommer i flock och i takt. Rygghåren reser sig och jag förnimmer min reinkarnation som piggsvin från ett tidigare liv. Maffigt.

Öronproppar? Nä - behövs inte. Det är bara killen till höger om mig som visslar och klappar lite för ofta för att det skall vara stabilt. Men jag är en fin mäsnka som inte bråkar och vill förta hans glädje. Det är ändå bara i mellan numren som han för väsen. Uthärdligt.

GP:s recencent var inte lyrisk, men på gott humör. Till stora delar håller jag med. Även GP:s listning av Jarres produktion är läsvärd. Teo & Tea finns på Spotify. Påfallande avantgardistisk housekänsla och modernt för att vara en 60-årig syntpappa som ligger bakom.