Oskuldens tid & musik

Finnig hy (Klickbar Spellista från Spotify)

Ett försök att återskapa ljudbilden i ett prepubertalt perspektiv.

Ja - ja - jag veeeet. (Nej, inte utdragen hårborttagning) Det skulle vara litteratur här. Onsdagar är mina litteraturdagar. Det blir det inte. Det blir musik. Anledningen kommer att redovisas imorgon.

Ett par år innan jag skaffade en sån här dyrgrip - Push Dakota - för surt hopgnetade tidningssäljarpengar, skaffade arméns vita fårpäls på Kviberg, blev politisk, köpte elgitarr och strök fast ett patschtryck med Eric Clapton på min jeansväst, då var det listpop som gällde.

Under det tidiga 701-talet var det tio-i-topp med Kaj Kindvall som gällde. Farsan hade en fet rullbandare som jag anslöt en stor transistorradio till via DIN-kontakter.

Några klasskompisar hade istället lagringsmedia i form av 45-varvare. Singlar. Och grammofon med en ilsken högtalare i locket.

När jag nu hör många av de här låtarna på spellistan blir det lite märkligt, för att det är första gången som musiken får en fet ljudbild i sterosystääm.

En av låtarna här är galet bananasaktig och amfetaminspattig; Mama Lou med Les Humphries Singers. Den kan jag tokdansa till ännu och återskapa minnen från mörka villakällare där vi hade hippor och började dela upp hormonerna mellan sexualitet och barnslig förtjusning...

Har du lust att kommentera? Har du några speciella minnen till den här musiken - eller delar av den? (Det här är kanske som att ropa efter "Mera Brännvin" i Saudiarabien - för merparten av den här bloggens läsare var i coltåldern eller uppträdde som sperma vid den här tiden)