Relationen till biologisk ålder är oundviklig. Speciellt i spannet 10-20 år. Då är det så mycket som är förknippat med faktisk ålder. Myndighet, rösträtt, möjlighet att jobba sena kvällar, köra moppe, ligga osv.
Sen är det slut.
Åldrandet och förhållandet till sin egen ålder handlar sedan mest om vad du själv bestämmer dig för. Dina värderingar, din mentala öppenhet och nyfikenhet på livet. De som snabbt målar in sig i trygga hörnet tenderar till att stanna i sin utveckling redan före 30 och ägnar en stor del av livet åt att förvalta och sköta om den sfär av föremål, vänner, hus och arbete som de har. Samma jobb, samma campingplats, samma vänner.
Är det dåliga mänskor? Jag ogillar att döma andra – det är något jag jobbar på att komma ifrån, men jag finner dem inte särskilt spännande eller intressanta att umgås med. Efter ett kort tag så börjar det gå på tomgång. Det händer inget i deras liv som får mig att stimuleras till en utvecklande relation.
Det är ängsligt. Det är förvaltande, nya utemöbler eller kanske en all-inclusive-resa till….Turkiet (” –Då slipper man ju såna där obehagliga extrautgifter och möjligheten att något oväntat inträffar – det vore ju förfärligt – nä, det skall vara som det är/har varit/kommer att bli i evighet - amen…”)
I andra ändan av detta, alltså motsatsen till förvaltningsskede tidigt i livet, är gruppen mänskor som aldrig vill bli vuxna. De som biter sig fast i ett ständigt pågående om att det hela tiden måste hända något. Livet skall pågå som ett jämt flöde av kickar – men rent fysiskt är det viktigt att se ut som och verka vara max 25 år. Där alla medel är tillåtna. Ett sorts stillastående i flödet av upplevelser. Som ett entreprenörskap där själva affärsidén gått i baklås genom att bita sig fast vid en vägran om utveckling.
Inget av dessa sätt att leva eller att förhålla sig till åldern är fel eller dåligt. Vem är jag att döma det? Men, risken är, tror jag, att ängslan och förvaltandet av tingen eller jakten på kickar och en önskan om att tämja sitt fysiska åldrande är att man riskerar att tappa bort sig.
Acceptans, villighet, nyfikenhet, älskbarhet – goda ord i min bild kring livet
Lösningen – det goda livet finns färdigpaketerat i en teori av Erik Homburger Eriksson. Han beskriver livet i olika utvecklingsfaser. Enligt teorin bestäms individens fortsatta psykosociala utveckling beroende på HUR man hanterar dessa konflikter. De blir avgörande för livsresan.
Ungefärlig ålder / Huvudsaklig konflikt:
1. (0 – 1,5 år) Tillit vs misstro.
2. (1,5 – 3 år) Självständighet vs tvivel på egen förmåga.
3. (3 – 5 år) Initiativ vs skuldkänslor.
4. (6 – 12 år) Flitighet vs känslor av underlägsenhet.
5. (13 – 18 år) Identitet vs splittring.
6. (19 – 30 år) Närhet vs isolering.
7. (30 – 50 år) Produktivitet vs stillastående.
8. (50 – 99 år) "Jagets integration" vs förtvivlan.
Det här - i fas 8 - förtvivlan över "Livet - var det detta?" Där hoppas jag att aldrig hamna. Att sitta lätt skröplig och bittra över livets orättvisor, eller varför det blev som det blev.
I ett tillägg till boken "den fullbordade livscykeln" la Eriksons hustru, Joan Erikson, till en nionde fas, som baseras på Lars Tornstams teori som beskriver en positiv åldrandeutveckling. Denna förenar aktivt liv med avsevärda förändringar i sättet att uppfatta jaget, relationerna till andra människor och livet som helhet.
Bilden hänsynslöst stulen från Kalle Linds blogg
Man lär på olika sätt känna sig själv bättre. Man blir till exempel också mer sparsmakad i valet av sitt umgänge, samtidigt som den goda kontemplativa ensamheten blir viktigare. Man får också en ökad förståelse för ”livets mysterier” och en känsla av sammanhang och mening med livet. Livstillfredsställelsen ökar. För somliga är detta en utveckling som startar redan i tidig vuxenålder och kulminerar vid hög ålder.
Det här är en teori som smakar väl i mitt intellekt. Även... kan inte släppa det - Schyfferts resonemang om vuxenhet är ljuv musik att lyssna/se på.
Tack för ett klokt inlägg!
SvaraRadera