Att förstå ett tillstånd

Tänkte på något sätt förmedla hur oerhört maktlös en alkoholist är inför sin sjukdom. Mest apropå gårdagens inlägg om riksdagsmän och deras representationsvanor. I GP idag menar Maria Haldesten att "Ingen alkoholpolicy i världen kan hjälpa en alkoholist. Det kan bara handlingsföra och medkännande medmänniskor göra".. I en tidigare artikel hävdar samma tidning att alkoholpolicy är grunden för en sund hantering av alkoholproblematik.
För egen del håller jag med båda... med dragning åt att alkholpolicys indirekt kan hjälpa alkholisten. En bra policy skapar nämligen kraft till handlingsföra människor.

Sjukdom förresten, ... snarare en belägenhet. Hur går det till då? Att hamna i den?

Jo, att ha en spritbenägen genuppsättning underlättar. 15 % av oss har det. Sedan är det välgörande med en sorts livskris. En krackelerad radhusidyll med skilsmässa, tappert alkoholintag i 20 år - mest varje helg - är faktorer som underlättar. Att då bli singel och inte ha någon "social antabus" i närheten - då är manegen krattad.

Då kan dansen med flaskorna börja på allvar. En fet plånbok efter lyckad radhuskrängning och så - ett arbete som att sköta hemifrån lite hur som... Ett eldorado för en aktiv alkoholist... för så var det redan då, men som alkoholist vet man inte...vill inte veta.

Detta att inte veta - är ett stort bekymmer, inte bara för alkoholisten, utan också för många läkare har jag fått klart för mig. Har du cancer - inga problem, vi har hittat en tumör - du är sjuk. Är du alkoholist - värre, för vi måste bygga vår diagnos på dina egna upplevelser och vanor. Så gott som alla kroppsliga symtom - högt blodtryck det går att hitta förklaringar på som inte är alkoholrelaterade.

I och med att alkoholismen är en förnekelsens sjukdom hos själva sjukdomsbäraren - så kommer du som patient, med aldrig så god självinsikt att göra allt för att framstå i en så god dager som möjligt, om du ens kommer till en läkare för att du har ett problem. Dina sömnproblem handlar kanske om att chefen är jobbig mot dig. Att din partner lämnat dig. Du kan få nervlugnande utskrivet. Aha... bensodiazipiner som Stezoloid, Rhohypnol. Korstolerant med alkohol. Jättebra då man är bakis, luktar inte, lindrar skakningar och det är bara att dra iväg till jobbet.

Till slut kommer verkligheten och knackar på. Trots - eller kanske på grund - av lycka och framgång på ett materiellt och socialt plan. Vad händer då? Jo... supperioder under 7-8 dagar, jobbar samtidigt och har omvårdnad om döttrarna. På femte dagen drar dagispersonalen i bromsen och härvan börjar nystas upp. Min arbetsgivare kommer dock inte att få vetskap om min belägenhet i det här skedet. Istället blir det psykakuten med svår ångest, sömntabletter och nervlugnande. Diagnos; psyk insuff, eller utbränd - light.

Facit i samband med tillnyktringen; jag var i onåd hos barnens mamma, men fick ha kvar delad vårdnad om jag skärpte mig, min dåvarande flickvän var förstående och tyckte det var redigt att ta tag i ett problem... men detta räckte inte - hjälp utifrån behövdes.

Hjälp gick att få - terapi... om det gick att finna orsakerna till drickadet så skulle det förmodligen gå att komma tillrätta med katastroffyllorna; 3-5 dagars ursinnigt festande innan kroppen, sinnet eller obarmhärtiga konsekvenser sa ifrån.

Efter sju månader med Antabus och stödsamtal hade inte något förändrats. Stod fortfarande och stampade på ruta ett. Slutet på sommaren 2001 var ett töcken av vackert väder, några dagars jobb, en veckofylla, krogäventyr, ångest. Mycket kaotiskt. En fylla var som att spela rysk roulette - det kunde stanna på 5-6 öl en kväll...eller det kunde sluta 4 dagar senare - i ett flämtande, svettigt och ångestfyllt tillstånd. Så rullade livet på - okontrollerat - tills en kväll i oktober då arbetsgivaren stod och knackade på dörren. Ridå.

Men ridån gick upp... det fanns en lösning på problemen.

Att hitta en väg ur den mentala besattheten... att ständigt försöka bli vän med alkoholen... denna mentala besatthet lämnade mig då jag vågade kröka gamnacken och vågade erkänna det fullständiga misslyckandet i att leva det liv jag levde.

En sorg... att skiljas från sin bästa vän - alkoholen.

Genom ett mycket vettigt ingripande från arbetsgivaren, omgiven med rätt sorts människor (tills största delen nyktra alkoholister) blev jag medveten om att jag inte bara hade en fysik allergi och var mentalt besatt, utan också led av en brist på andlighet. Mitt liv i oärlighet, härvan av lögner blev blottlagd och tillfrisknandet kunde börja genom att bearbeta mitt förflutna, medvetandegöra mina karaktärsfel.

Idag har jag inte behövt berusa mig på snart sju år. Mitt liv har fått en helt ny spänst och innehållet är klarare och jag har lättare att fokusera på vad jag gör. Mina val är nyktrare och styrs mer av vad jag vill... inte vad jag känner.

I inledningen hade jag en tanke om att förmedla maktlösheten inför alkoholen. Hoppas att den gått fram...

Om inte - så kan jag ge en liknelse som du nog kan identifiera dig med.

Tänk dig att du har en kamrat. En vän som för det mesta vill dig väl och kommer och hälsar på då och då. Ni har trevligt tillsammans, går ut och träffar andra människor. Umgås. Ibland märker du hur din vän sårar dig genom att tala illa om dig bakom din rygg. Ibland kommer din vän hem på besök då du egentligen hade tänkt att göra något annat. Träna, gå på bio eller vara med andra vänner. Men du tycker mycket om din vän och väljer denne framför annat.

Till slut blir situationen ohållbar, du lovar dyrt och heligt att inte befatta dig med denna person något mer. Efter en vecka har du glömt, eller förskönat konsekvenserna av umgänget - du har nog missförstått din vän och ni har ju trots allt ofta VÄLDIGT trevligt tillsammans.

Så där får ditt umgänge pågå tills du blir mer och mer söndertrasad i själen. Då du inte kan leva vare sig med eller utan... då är det dags att be om hjälp.

Jag har fått hjälp och är idag oerhört tacksam för detta.


Andra bloggar om: alkoholism, terapi, tillfrisknande, livslögn,

Bra litteratur i ämnet; Flyktsoda av Marcus Birro