Arvet... arvet

Läste den förnämliga bloggen "Nattens bibliotek" nyligen. Om arvssynden. Om vad vi bär med oss. Jag väljer att citera något (större delen av inlägget, faktiskt - för det är så bra) av det jag läste;

"De flesta människor har i sin släkt något som de inte vill ska gå i arv till nästa generation. Det kan till exempel vara en tendens att ljuga, en oförmåga att säga förlåt eller en brist på självaktning. Men det kan också vara sjukdomar som alkoholism eller psykisk skörhet. Det kan vara till och med vara konkreta händelser som självmord eller mord. Det som kännetecknar arvsynden är att den inte är talbar och att den har gjort att släktens medlemmar farit illa.

Det som är tanken med arvsynden, så som jag definierar den, är att den tar bort skuld, men ger ett desto större ansvar. Om vi tar alkoholism som exempel så har de flesta alkoholister flera generationer i sin släkt som har druckit på ett sätt som omgivningen upplevt som jobbigt.

Utan skuld.

Alkoholisten har fått en ärftlig sjukdom och är på det sättet utan skuld.

* Flera generationer har druckit utan att tillstå sina problem
* Flera generationer har vägrat ta emot hjälp
* Flera generationer har tigit om problemet inför andra

Med ansvar.

Men tyvärr faller lotten på den alkoholist som lever här och nu. Alkoholisten som har barn som står i begrepp att ärva en arvsynd som är ”åtgärdad” eller i i full blom. Så här ser ansvaret ut:

* erkänna sitt drickande
* ta emot behandling
* prata med sina barn om hur arvet ser ut "



Så långt Nattens bibliotek, som f ö skriver mycket bra om 40-årskrisen.


Det här sätter enligt mitt sätt att se det fingret på något som annars lätt blir otydligt. Jag har hört någon siffra på att det tar bortemot fyra generationer att slipa bort en dysfunktion, ett manér, en dogm eller värderingar som ligger inom familjen.

Hur många gånger har du inte kommit på dig själv med att tänka; "Shit... nu låter jag precis som farsan/morsan.." Skrämmande...visst är det.

Vid flera tillfällen i olika sammanhang har jag hört; "Jag skall då aldrig bli som farsan" - men så blir det så i alla fall. Benny Haag beskriver det i sin bok Makt, Mod och Motstånd. Exemplen är många.

Hur vi uppfostrar våra barn - trots att vi inte vill att dom skall göra samma resa som vi själva.

Är detta mekanismer som präglat oss så starkt redan före tonåren? Förmodligen. Vår personlighet stöps tidigt. Våra värderingar krattas det också för, det vattnas och odlas och blommar tidigt i livet.

Hur gör man? Hur bryter man mönstret?

Medventenhet och insikt? Räcker det? Knappast. Ett jobb och en aktiv träning i att bete sig på ett annat sätt. Det som jag vet är är rätt, men som kan kännas fel och skava - tills jag blir van och rädslan släpper...

Spel i spelbutiken

I slutet av förra veckan drabbades jag av svår irritation. Då min mage är tom och huvudet är utmosat har jag nära till missnöje och lättantändlighet. Knepigt, va?

Jag som alltid är så mentalt välborstad, klok och lugn... men näserru... i torsdags då luktade det brända lameller i Landala.

Källan till det här stavas Västtrafik + mindre vetande expediter = fail.

Döttrarna skulle ha sina skolkort utökade. (I Gbg får varje barn ett plastkort som gör att dom kan åka fritt på buss och spårvagn mån-fre till kl 22) Det går att utöka dessa kort till att gälla även helger. Kostar 325:- kr/termin.

Vis av tidigare erfarenheter gick jag och frågade några herrar som jobbade i Spelbutiken/Posten/Konsum om de sålde den här typen av utökning där. Jag fick ett jakande svar. Anledningen till att min fråga var berättigad, tyckte jag. Tidigare har sån utökning bara sålts på Västtrafiks EGNA försäljningsställen. Tidpunkten heter dom och ligger alla samlade på krypavstånd runt Brunnsparken. Smart, va? Not.

Eftersom herrarna i spelbutiken gjort klart att utökningen gick att köpa där tog jag döttrarnas kort för att registrera dom på nätet. (Då kan man spärra dom och få nya om dom tappas bort).
Det gick inte. "ogiltigt kortnummer" svarade Intenetz.

Jag ringde Tidpunkten och fick relativt omgående prata med en levande människa.

-Nej, utökningen köps genom att du skaffar ett annat kort.

Dumma mig som inte fattade bättre. Det står här, men jag hade inte läst ordentligt. För mig är "utökning" något man gör med ett befintligt kort. Annars heter det "utbyte".

Ingen skada skedd... men lite irriterad var jag - för att jag hade väntat länge på att döttrarna skulle komma hem och ha sina kort - som jag då skulle utöka. Nu var det andra kort jag skulle ha - som komplement. Västtrafiks miljötänk fungerade...sådär... när dom ville minska antalet plastkort genom att införa pant och så... nu skulle döttrarna ha två kort. Jaha...

I Spelbutiken fick jag inte köpa kort. Herrarna som ett mig positiva besked var utbytta mot några yngre kvinnor som inte kunde ta emot min beställning. Jag kände mig old school. Käpp. Keps. Borta.

-Är dom över 26 år?
(en fråga jag fick när jag sagt att jag skulle ha kort till mina döttrar)

-Nej, det är klart dom inte är - dom skall utöka sina skolkort... det var ju det jag sa. Det skall kosta 325 kronor dör en termin.

- Nej, det enda vi har då är månadskort. Sen finns det något som heter Fritidsladdning, men det säljer inte vi.

- Nej, pep en dam i kön bakom mig... jag försökte köpa det här till min son, men jag fick gå till Tidpunkten.

Här började en härdsmälta bildas i mitt inre. Hungrig, mat på gång, tvättstuga - och så detta Eldorado för jubelåsnor. Ta bort mig.

Hemma i våningen ringde jag Tidpunkten.

- Dom säger ner på Spelbutiken att ni har fel och dom har rätt.

- Nej, dom har fel. Ni pratar om olika saker. Fritidsladdning är inte samma som utökning av skolkortet.

- Nähä... hur skall jag övertyga motståndsnästet nere i Konsum om motsatsen?

- Be att dom ringer Susanne på Tidpunkten om du inte kan köpa.

För säkerhets skull ringer jag nu Konsum och får prata med en yngre man.

- Jo... visst kan du köpa det. Utökning skolkort. 325 kronor. Jag står här vid maskinen nu.

- Kan du då vara så god och utbilda dina kollegor i detta, så jag slipper det här tramset en gång till?

- Javisst, jag ber så mycket om ursäkt att det har krånglat för dig.

Den killen var en fin människa...

Ner i butiken för ett nytt försök;

- Ja, skall vi se om det går att få loss några kort nu?

- Ja... då skall vi se - var det två stycken? Ja...precis

Då kommer ett gubbhål in från vänster och lägger sig i.

-Den här spelkupongen vill inte läsas in och....

-NU FÅR DU FÖR JÄVELEN TA OCH VÄNTA PÅ DIN TUR TILLS JAG HAR FÅTT MINA KORT, kraftsäger jag och tittar med kasernblick på mannen som viker ner sig och tar skydd bakom ett tidningsställ. (Jag undvek att ge en konsekvensbeskrivning - alltså - "vad händer om du inte gör som jag säger", men det behövdes inte)

Det var en säkring som brann... ett litet motstånd för mycket för min tomma mage och mitt stressade huvud.

När jag gick hem med de där två korten, 650 kr fattigare, kändes det ändå som om jag hade skrapat fram nån sorts spelvinst. Och gubbhålet kommer inte att messa med mig nån' mer gång. Eller så laddar han upp ett rullatorposse och dribblar ner mig i Landalagången en mörk eftermiddag. Jo - dom är här snart. Dom mörka eftermiddagarna, alltså.

Nemo i lådan

Image via Wikipedia

Jag har fått ett utmaning via Fiffi - sånt här kan jag iofs klara mig utan - men jag är ju vän av trams. Det skall vara mycket trams i livet...




1. Vad åt du till frukost?
Bovetegröt m aprikos o katrinplommon, pappabröd (grovt rågbröd m ost) Skogstjärnssvart Kaffe Americano
2. Lägg ut den senaste bilden du tagit på dig.
Se http://anfakta.wordpress.com/ ”Om mig”
3. Vem fick du ditt senaste sms ifrån?
Från 3svar som säger att jag missat ett samtal
4. Vilken färg har din dator? Alltså skalet...
Svart
5. När var du arg senast?
Igår – konstigt. Jag var trött, hungrig och var omgiven av idioter
6. Ditt bästa minne från skoltiden?
Gymnasietiden. Jag var fjunig, snygg och hade bra betyg
7. Ditt sämsta minne från skoltiden?
Hela grundskolan var en förknuten tillvaro utan större glädje – det har format mig en del
8. Yoga eller löpning?
Löpning – ett givet val. Jag är gummiman redan så jag behöver inte köra röven i luften på kommando av en en spindelman i mjukisbyxor
9. Spaghetti Bolognese eller Oxfilé Provencale?
Kött! Men bara en-två ggr per år
10. Vilka tidningar läser du regelbundet?
GP och Filter samt PS
11. Favoritkaraktär i deckare?
Harry Hole i Jo Nesbös böcker
12. Teveprogram du aldrig missar?
Debatt och Seinfeldrepriser
13. Vem är du avundsjuk på?
Iphoneägare - allihop
14. Din bästa revansch?
Mot mig själv och redan från ett skitigt hörn i livet till nykterhet, glädje och andlig tillväxt
15. Mat som du aldrig någonsin kommer att äta? Orsak?
Inälvsmat och grillad bäver. Why?
16. Offentlig person som du skulle vilja ta dig ett snack med?
Ulf Lundell, Claes Borgström, Gudrun Schyman, Kvinnor i politken som tycker att vägen mot jämställdhet innebär att mannen diskrimineras när det gäller att vara hemma med barn
17. Vilken kändis skulle ha den kvinnliga huvudrollen i Terminator 4
Jenna Jameson
18. Kaffe eller te?
Kaffe
19. Skostorlek?
40.
20. Hur ofta är du på Ikea?
Så sällan jag kan… 2-3 ggr/år
21. Vilken kändis skulle du lämna din nuvarande partner vid altaret för?
Björn Ranelid
22. Om du hade fem miljoner över - vad skulle du köpa? Och du var tvungen att köpa något annars skulle de försvinna...
En stor ny våning för mig och S – med tre toaletter, en Audi TT till S, jag skulle sluta vara anställd och jobba mycket ideellt för att hjälpa tidigare möjliggjorda– som vill ha hjälp med nykterhet/drogfrihet, arbete o bostad – i den ordningen



Den här skickar jag inte vidare någonstans... gör en egen, krama dina kära och andas.... andas...

Dessutom: Ikväll börjar programserien "Kysst av spriten". SVT 1 kl 21. Det är samtidigt som Svenska Hollywoodfruar - eller "Kysst i röven". Vilket program väljer du?

Exit Bokmässsan

Hade en omtumlande dag igår. Att stå och finnas mitt i bruset på en mässa är inte min önskemiljö. Om jag varit mässarrangör - eller tillbringat många arbetsdagar per år på mässor hade jag bränt ut mig. Fort.

Det började med att Paul Ronge och jag skulle träffas för en fika/snack/byta böcker. Paul ringde och hade fått ändrade planer - skulle med tidigare tåg och så, men gjorde sig omaket att åka upp till Mässan, få min bok, lämna över lite extra biljetter och löfte om att jag kunde hämta hans "När Janne Josefsson ringer" i förlagets monter. Nu har jag den. Tack, Paul!


Efter bara två timmar var jag klimakterievallningsstinn och mina fötter (som givetvis gick i Hush Puppies "airport friendly"-edition) var ändå stinna och behövde återställas. Hittade en balkong och sträckte ut.




Snokade omkring och lyssnade på kortade föreläsningar av Jonas Gardell, Alex Schulman och Eva Rusz. Köpte signerat ex av Anette Utterbäcks o Sarah Britz nya 100 x Lust att Leva

Jag slås av mängden kulturdamer som lurkar runt på mässan. De som bär tygkassar och fotriktiga skor. Är kortklippta och inte färgar håret. En annan frekvent grupp är den igenslammade friluftsmänniskorna. De har hurtiga kläder - Fjällrävenjackor, rutiga skjortor och magväskor... men dom ser osunda ut. Inte alls frisksportiga. En mix av svamptroll och bokmal liksom.

För egen del skulle jag odla "författarlooken" så att jag skulle sticka ut lite. Ett feltänk som gick utanpå allt. Jag såg ut som dom flesta andra män i min ålder där jag drog runt lagom svart och med sjal -skulle givetvis har gjort som en man jag såg - tagit på mig stormhatt, glitterkavaj och cykelbyxor.

Inför signeringstimmen 14-15 hade jag fått ett massivt twitterstöd - och det fortsatte resten av dagen. Tack alla -ni är underbara!



Själva signeringen gick fort... och jag skapade nya kontakter. Peaken på dagen var att lyssna till Gudrun Schyman och hennes introduktion till boken SKÅL! - som jag nu har signerad och här blev nätverkandet tydligt;

Gudrun: - Vad skall jag skriva?
Nemo: - Den skall vara till musselmannen!
Gudrun: - Nämen...är det duuuu?? Vad kul
(spontankram, skratt, fröjd & gamman)
Nemo: -Vet inte om du hört talas om min bok - så här ser den ut...



Nu kommer ömsesidig läsning utbryta. Det här närmandet hade jag inte gjort/vågat utan ett nätverkande innan själv mötet. Det är inte jag. Nu går det bra. Sociala medier är det jag behöver för att våga mig fram och bete mig. Och med tanke på vad jag håller på med, eller skall hålla på med - sälja mig själv - så är det inte mycket till val.

I GML:s monter tyckte de att jag skulle vara ute i gången och visa boken, hejda människor och väskdänga, som jag kallar det. Men det är inte jag.

Framåt 16-tiden flydde S och jag mässan efter 6 timmar. Kändes som målgången efter en halvmara. Minst.

Nemo + många mänskor samtidigt - inte så väldigt lyckat... jag trivs bättre hääär...framför min dator :)

Tanter och ålder

Klicka för ökad läsbarhet (om du är gammal)

I GP 21 sept fanns en insändare. Insändare i pappers-GP går inte att länka till. Då tar jag en bild med mobilkameran. En "mossig gammal tant på 44 år" har synpunkter på Facebook och sånt...

Jag, som i hennes ögon förmodligen ropar från min lilla etta med lock och grästak 1 meter under marknivån, svarar med en replik till GP;

I "gammal tants" ögon torde jag vara en röst från andra sidan, då jag fyllt 50. Så gammal är jag... och tycker att Facebook och övriga sociala medier på Internet är en gåva.

Ett verktyg. Inte ett otyg. På kort tid har jag återupptäckt vänner från förr, ingått i nätverk med gemensamma intressen och fått nya. Jag har upptäckt aktiviteter, fått tips om konserter, bra böcker och upplevt mycket goda "möten" med andra människor som jag aldrig skulle träffat alls.

Det är fantastiskt. Det inte bara håller mig vid liv - det föryngrar mig och utvecklar min nyfikenhet. Jag känner mig full av liv.

musselmannen


svar 24 sept - samma sak - fast i tryck

Gammal tant behöver förstås inte vara med. Det är OK att inte begripa att andra vill skapa och underhålla sina relationer genom de nya kanaler som nätet erbjuder. Vi är olika. Funderar mest på vad det är som upprört mig tillräckligt för att skriva den här repliken. Det är givetvis att någon ser sig som en mossig gammal tant vid 44 års ålder. Med en sådan självbild - räknas man inte då? Är allt stagnerat? All utveckling avstannad? Är man inget längre? Jag vill bjuda den mossiga gamla tanten på lunch och inspirera henne - sprida nyfikenhet och liv. Ingen är värd att inte ta sig själv på större allvar än så...

Eller som Silverfisken uttryckte det med anledning av Jantelagen - och honom skall man ta på allvar med tanke på det han gjort i livet;

"För så här är det.

Du är något.

Du är helt jävla unik och ingen kan ta det ifrån dig. Enbart du har det perspektiv du har på livet och det tro fan att du har nåt att erbjuda världen. Du kan erövra världen, visa den att du har saker att komma med.

Visst, du behöver inte gå runt och tro att du är bättre än någon annan, men glöm aldrig att du har något att komma med. Och låt aldrig någon tala om för dig att du inte har något att komma med.

Du är bäst i hela världen på att vara du.

Och det är jävlar i mig värt en applåd bara det."

Dressed for a mess...

Nu drar det ihop sig... imorgon- lördag - kommer jag vara på Bokmässan. Jag finns i GML:s monter A03:51 kl 14-15. Du är givetvis hjärtligt välkommen att hälsa på och få en bok signerad till mässpris.

Eller bara kolla in hur du kan göra om du själv funderar på att ge ut en bok på ett alternativt sätt. Det kan GML berätta mer om

Samtidigt vill jag rikta ett tack till alla i den så kallade bloggosfären - kloakbrunnen - som en del tyckmyck-knickedicker vill kalla den.

För mig är det mer en omtyckningsplats med möjlighet att bygga relationer och skapa intressen på gemensamma plattformar (det där var nästan en visionsfloskel)

Se här nedan - i förra veckan var lilla Anfäkta den3:dje mest blogg-buzzade boken enligt knuff.se - sånt gör mig glad och det är också ett bevis för att bloggarna, Twitter och Facebook är en kanal så god som någon för att sprida.






Hoppas vi ses på mässan...

Inne i Sorgborgen... till slut

Image by Ehsan Khakbaz via Flickr

Min mormor dog utan att jag fick sörja.

Sommaren jag fyllde 11 år försvann hon på mindre än en månad. Aggressiv lungcancer. Utan att ha dragit ett bloss. Obegripligt.

1970 var det i mina trakter inte OK med barn + döda människor. Vi som var små skulle skyddas från det som var farligt och hemskt.

Hon var en trygghet för mig under 6-7 år - och så var hon bara borta. Runt omkring mig var det tyst och ett stilla inrättande efter den goda och strävsamma kvinna som bara sveptes undan. Hon var 62 år. Ingen ålder alls idag.

Den här händelsen har påverkat mitt förhållningssätt mer än vad jag tror att jag ens begriper. Jo, de senaste åren har jag börjat förstå... men tidigare bar jag med mig nån sorts föreställning om att sorg var något fult. Och framförallt onödvändigt. Något som vi inte borde hålla på med. Eller i alla fall inte visa.

Idag har mina värderingar landat i sorgens glädje... det är på ett sätt glädjerikt att kunna sörja. Sorg är i grund och botten en positiv känsla. Känslan av sorg och saknad behöver vi leva ut för att kunna gå vidare. Släppa taget.

Oförlöst sorg blir till kvävd ilska. Bitterhet.

Om detta visste jag inget till för 7-8 år sedan. Det var då livet började på riktigt. Och jag kunde tillåta mig sörja. Möta känslorna. Stå kvar och ta emot dom. Även om dom kom vinande som piskrapp och slog. Snärtade mitt ansikte. Jag tog emot. Ontskönt. Alltid detta ondsköna som jag lärt mig tycka om. En nyckel till ett bättre liv. Ett sätt att ta sig framåt.

Det var en präst på Behandlingshemmet som visade på glada och ledsna gubbar med plus- och minustecken. Att sorg och glädje låg i samma plushörna. På minussidan stod rädslan och ilskan.

Och jag fattade. Fattade att saker behövde komma ut som en förlösning i ett flöde och inte som en bristadne fördämning som plöjde destruktiva fåror och raserade relationer och annat viktigt.

För så levde jag... förlösningen kom med agg, bitterhet och frustrationer som utlöstes i elakheter mot mig själv och andra. Isolering och självömkan. Alltid med alkoholen som boost. Både som förlösare och känsloförstärkare.

Nu har jag tagit mig in i sorgborgen efter att ha slaskat runt i en vallgrav av hat, mög, räddhågsenhet och annan skit. Trillar i där igen ibland, men hittar in i borgen igen. Tidigare var vindbryggan upphissad . Konstant.

Idag när jag sitter på jobbet och ser foton på barnen eller något annat som kommer över mig och rör om - då gråter jag. Ofta av glädje - men ibland sörjer jag också, men då av andra orsaker. Gör inget om någon kommer... säger att jag har lite som behöver komma ut för att jag skall må bra.

Och så andas jag... andas... det är fina grejer.

Det här inlägget är en del i Bloggvärldsbloggens veckotema sorg.
Skriv ett inlägg du med och länka dit. Eller kommentera - vad är sorg för dig?

Beroende med... eller av

Image via Wikipedia

Det rasslar till i mailkorgen... pling säger det...

Tjena Nemo,

Läser ibland din blogg, å ja du är duktig. Det är du.


Har nog ett problem tror jag, kanske har du något bra råd?

Jag är medberoende till min kille som är missbrukare. Vi är särbor och nöter inte ut varandra dagligen, även om vi har daglig kontakt.
Alla ger ju så fantastiskt fina råd, men jag är inte inne på att lämna honom, inte att jag ska vakna å se att det är han som är problem med stort P.
Utan jag vill ha honom kvar. Han är ingen dold alkis som inte vill erkänna sina problem, utan han har sitt missbruk med sig i bagaget sedan över 20 år tillbaka i tiden.
In och ut på TNE, behandlingshem å dylikt. Allt är istället kampen mellan liv och död.

Du som själv har haft ett missbruk kanske kan svara bättre på min fråga?

Är det fel att älska en missbrukare, är en missbrukare inte en människa oxå? Eller är det bara missbruket som hela tiden räknas.
Folk skriver att jag ska vakna, att en missbrukare är ju inte nåt att ha, det är inget som sägs men mellan raderna står det klart.
Jag vill inte ha empati för att inse missbruket, det vet jag redan om.

Tyvärr hamnade jag även i en grupp på Al-anon med flera personer som var bittra på hur livet blivit, så jag går inte längre dit.
Men jag har ändå funderat på att gå dit igen, fast inte till samma ställe. Hoppas ha lite bättre tur nästa gång.
Även min kille tycker att jag bör gå till Al-anon för att jag behöver få styrka. Det var dessutom han som uppmanade mig om Al-anon för några år sedan,
då jag inte hade nån susning om vad det ens var för något.

Eller är meningen att ingen ska älska en som har missbruk. Bara för att det är fel?

En missbrukare är ju inte direkt poppis någonstans, inte i andras ögon, inte hos myndigheter eller på sjukhus.

Och självklart åker även mitt humör upp och ner, ibland brister det å även jag tappar kontrollen, även jag blir ursinnigt arg på honom.
Jag vet å jag försöker komma ihåg att jobba med mig, jag vet att jag inte kan ändra på honom,
Men ska mänskliga rättigheter inte gälla honom, eller likasinnade bara för att dom är fast i ett missbruk?

Jag lärde känna honom en gång då han bad mig att se honom som människa, inte som alkis.
Eller är detta fel, kan inte en alkis, eller annan missbrukare i allmänhet vara både människa och missbrukare?

Jag tycker om att bl a läsa Maricas blogg, http://marica.bloggagratis.se/
Marica har varit nykter i 13 månader, har över 20 år varit en alkoholmissbrukare.
Hon har operertas för bröstcancer, i nu i dagarna även för cancer i munnen. Hon är en fantastisk människa som ändå ger framtidtro.
Hon säger till mig att jag är viktig för honom, att jag betyder mycket för honom.

Så nu tillbaka till min fråga, är en missbrukare inte värd att älskas?


-Sillen-

Nemo river sig i huvvet och svarar....


Hej Sillen!

Alla är värda att älskas.

I ditt fall handlar det kanske mer om prioriteringar. Eftersom alla är värda att älskas så kan du ställa dig följande frågor;
Älskar jag min kille mer än mig själv?
Älskar min kille spriten mer än vad han älskar mig?

Mitt vanliga svar till medberoende som undrar hur dom skall hantera relationen är; - Släng ut fanskapet, byt lås och be honom fara o flyga - sen kan han återkomma med några års nykterhet i bagaget. (Det är nämligen det som jag har bett min kära S att göra om jag tar återfall - hoppas hon lyder mig - att hon älskar mig på det sättet - att den handlingen ruskar om mig - gör mig insiktsfull och villig att starta om en resa mot nykterhet)

Människor i aktivt beroende* är som regel fullt upptagna med sig själva och utnyttjar mest omgivningen för egna destruktiva syften. Ofta omedvetet.

Du skriver att du vill ha honom kvar. Du kanske har gjort dina prioriteringar...

Han har givetvis samma rätt att leva sitt liv - frågan är om du vill leva i den relationen och om du mår bra på det? Något annat som kan vara värt att begrunda - hur kommer det sig att din kille inte förmår tillfriskna? Vad behövs? Är du rsnt av ett hinder för hans uppvaknande?

De mänskliga rättigheterna som du tycker att han skall åtnjuta... skall han eller du ta ansvar för att dom kommer honom till del?

Frågan är retorisk - men kräver ett ställningstagande och ett efterspel - först som tillfrisknande och i nykterhet kan jag skörda vinster som samhällsmedborgare - det gäller i de flesta kulturer - inte bara i Sverige

Eftersom jag inte känner dig, eller vet närmare vem du är kan jag inte ge några råd - mer än att vara generell.

Tror att Al-Anon är bra för alla som vill förstå sig själva bättre och hitta styrka genom andra anhöriga. (De du upplevde som bittra över livet sitter på mötet för sin egen skull - precis som du går dit för din skull - om du stör dig på dom; se det som en träning på tålamod). Där kan du kanske få svar på hur du skall hantera din relation.

Jag återvänder slutligen till din egentliga fråga - eller om det var ett problem; "Should I stay or should I go".

När en alkoholist är som sjukast är han också som vidrigast. Han är mycket svår att tycka om. Det är fantastiskt att de finns de som står ut och håller kvar - men jag ser också en stor tragik i det. Den relationen är inte framgångrik. Det fastnar, beckar igen och kretsar mer kring självömkan, problem, brutna löften och annan skit. Ingen mår bra på det. Den som dricker skäms, den som vill ha den som dricker blir ledsen... det blir en varulvsvals där alkoholisten styr.

Vill du dansa vidare - eller vill du ha ett eget liv? Ditt liv?

"Är det fel att älska en missbrukare, är en missbrukare inte en människa oxå? Eller är det bara missbruket som hela tiden räknas." - undrar du. Min erfarenhet är att det du kallar missbruk är just musiken i den här varulvsvalsen.

Ibland ger jag svar som mottagaren kanske inte vill ha - men behöver.

Allt gott

Nemo

*Jag har genomgående valt att tala i termer av beroende. Missbruk/missbrukare är luddigt - du kan missbruka utan att vara beroende - vara beroende utan att vara i ett missbruk. Jag försöker skilja på beroende - eller inte. Det är mer att kalla saker vid dess rätta namn - tycker jag

Vad tycker du? Skall Sillen odla sitt medberoende och stanna kvar? Eller skall hon lämna, försöka frigöra sig mentalt och fysiskt? Har vi andra rätt att döma?

Gudrun och Kristina

För en vecka sedan satt dom där - modiga kvinnor och berättade. Kloka är dom också. Jag rekommenderar 12 minuters gott samtal med mycket vettigt innehåll...



Dessutom - i gårdagens SvD kunde vi läsa om äldres alkoholvanor. I gruppen över 65 år ökar konsumtionen. Det är nu som mellanölsgenerationen börjar fasa ut så sakta. Ett dryckesmönster som delvis kan förklaras med att 40-talisterna (köttberget) egentligen var den första generationen som började parta loss på allvar. Eller i alla fall fått nån sorts norm om att leva gott - och inte streta och samla i ladorna som "folk på förr i tin' "

Lömskt är det att supa på äldre dar... kroppen klara inte av att bryta ner alkohol på samma sätt.. det saktar ner - som det mesta i en åldrande kropp. Du som är 40-50 idag känner säkert av att bakrusen bara blir tyngre ju mer åren går. Det finns en förklaring - avklingande nedbrytningsprocess.

Är du alkoholkänslig och beroendemässigt sårbar - kan det ligga nära till hands att tillföra mer alkohol - det är nämligen det enda som hjälper - för stunden.

Kill-ing your darlings

Image via Wikipedia

"Vad var det jag sa? - mantrat" klev upp som en fet morgonrodnad då jag tuggade mig igenom recensionerna efter Killinggängets debut på Dramaten.

Reaktionerna är delade - men det är många som pratar buskis - eller som en kommentar på Kulturbloggen;

"Var just på premiären och det var det sämsta jag någonsin sett, dessutom chauvinistiskt och helt värdelöst. Brynolfsson lyste starkast, men han är ju också den enda riktiga skådespelaren av dem alla. Nej stackars alla er som skaffat biljetter. Värm upp bostaden i stället genom att elda upp biljetterna."

Kan det vara så illa? Är det en kultur o nöjes-elit som satt på sig bästa stassen och sedan får se Kejsarens nya kläder - där verket bara räddas av Malin Ek och Reine Brynolfsson?

Recensioner och debatt kring sjäkva föreställningen kan du läsa om på kultusidor och andra bloggar.

Jag tar upp det jag kan bättre än scenframställning- gruppmekanismer.

En grupp som Killinggänget är inte olik andra grupper i ett avseende - den har har ett flöde, en dynamik som tar sig olika uttryck genom åren.

En lååång artikel i Magasinet Filter fick mig att ana oråd. Att det här var en grupp som nu kanske passerat ett bäst före-datum utifrån förmågan att höja sig, eller ligga kvar på samma mycket höga kvalitetsnivå.

Det finns också en inbyggd kraft som innebär att Janteriet ser till att näpsa de som håller på att bli för stora för sitt eget bästa (enligt andra). Därav förutspådde jag en njugg kritik av deras Dramatensatsning

I en grupp sker alltid en utveckling. I filmen Some kind of Monster som följer Metallica under en längre tid skildras detta mycket väl.

Något händer i grupper med framgång. Egon odlas och det som var vi, vi, vi....blir mer jag, jag, jag.

Kreativa grupper är speciellt känsliga för det här - här finns sällan fasta spelregler eller styrande dokument över vad som skall gälla, på gott och ont. Kreativa processer kommer förmodligen bäst till sin rätt med lösare tyglar.

Det som kan ha hänt i Killinggänget - och det som jag anade då jag läste Filterartikeln var att skapandeprocessen den här gången var ett resultat av ett "måste" mer än ett "vilja".

Redan där kan det balla ur. Det brukar tydligast ses på film där uppföljare Hajen 2, Rocky IV osv sällan blir bättre än förstafilmen. Gudfadern II - ett lysande undantag.

Vad jag kan läsa mig till bland recensionerna är att det finns ett gott anslag, men en ängslighet att blottlägga det riktigt svåra - att det som finns innesrt inne i de olika tablåerna förblir osagt och slarvas bort med ett garv och en lösnäsa.

Är gruppen trots allt bra i dynamiken tar de till sig av detta och slipar om föreställningen. Sånt har skett förr. Då tror jag den kan blir hur bra som helst - sagt utan att ha sett den.

Tankeställare - eller återställare

Image via Wikipedia

Fick mail för några dagar sen... från en bokläsare
som skrev:

"Jag har läst din bok nu och måste säga att det var mycket gripande!

Jag blev ju rädd när jag läste, för den klev rakt in samvetet! Den här boken bör alla läsa
Jag har fått mig en tankeställare!

Vi är många som ligger i riskzonen - så många att man nästan blir rädd. Men så nyttigt att läsa!

Jag ser mig själv som en "helg-alkis". Man är inte precis ensam om detta (farliga tillstånd)! Man väntar in helgen för att "koppla av" med lite(?) vin och ev några drinkar, både fredag och lördag!

För att man är "värd" det! Gud så dumt det är! Vadå "värd" - är jag inte värd nykterheten och allt positivt det bär med sig?! Som ger en "livet" i stället. Det blev så himla tydligt när jag läste din bok! Man får nog tänka till här!

På sidan 72 i boken där frågor finns om ens beteende slutade jag nästan läsa när jag kunde svara ja på tre punkter:

1. Händer det att du druckit när du blivit besviken, grälat med någon eller har haft bråk på jobbet

9. Kan du ibland känna dig lite skuldmedveten över dina alkoholvanor ?(Ja, inför barnen)

10. Har dina minnesluckor ökat i antal den senaste tiden?

Sistnämnda har jag funderat mycket på. I och med att jag varit sjukskriven för utbrändhet för ett tag sedan, ser jag det tydligt. Jag har velat skylla på utmattningsdepressionen. Att helgdricka blir ju också en vana efter ett antal år - något "naturligt", inget konstigt alls ..?!

Men så kommer farbror Glaes in i bilden och på sid 78-79 beskrivs något så himla bra: "Att han inte längre bryr sig om alkohol. Han har slutat tänka på det. Han mår så mycket bättre utan." Och då vill jag hålla med i det du skriver "just då" att det är helt ofattbart - obegripligt! Det ska bara finnas med t ex när man nu "kopplar av" - helt sjukt!

Just nu i mitt fall, finns inget sug på vardagar och jag kan gå på fest utan att dricka - faktiskt! Och ha kul! (tack för det just nu!) Men det lockar alltid till att fundera på om det inte är roligare att gå på festen, ta lite vin och ta en taxi hem. Men jag förstår ännu mer nu hur det kan smyga sig på en! Man hittar på en massa ursäkter. Och plötsligt är man inne i den smörjan du så väl beskrivit.


Jag säger bara - TACK - man har fått en tankeställare! Eller fler! Jag kände så med dig i dina tankar - mycket gentemot barnen som varit med när man festat sedan dom knappt hunnit lära sig gå. Och jag vet, att dom ser när man är på pickalurven! Dom säger det om inte annat! Dom är ju stora nu - inte dumma - tvärtom! Fy, på sig - jag skäms!

Jag vill ännu en gång tacka för en bra bok som gett så mycket positivt! Mycket att tänka på!

Hälsningar Hellen"


Nemo svarar:

Hellen - tack för ditt mail och för ditt mod att dela med dig.

Tankeställare är bra - om tankarna du har blir praktik då slipper du återställarna. Som jag skriver i boken, så handlar det inte så mycket om vad man kallar sig; helgalkis, vardagsalkis, lådvinsalkis eller parkbänksalkis - beroendet ser likadant ut - oavsett.

Var du befinner dig - och vad du eventuellt vill förändra kan egentligen bara du själv reda i, kanske med hjälp av någon. De finns de som brukar föreslå; ta och bestäm hur du skall ha det dom kommande tre månaderna. När och hur du skall dricka - hur du vill ha det.

Stäm sedan av - blev det som du tänkt? Blev det inte alls så - blev det mer? Då kan det vara läge att agera.

Alkoholprofilen kan ge en fingervisning också - även om jag inte tycker om den delen som handlar om kvantitet, hur ofta osv.

Jag menar att nästan allt handlar om konsekvenser. Får jag oönskade konsekvenser - men ändå fortsätter dricka - då bör jag vidta åtgärder för att bryta det mönstret. För det stora flertalet handlar det då om att lära om, lära nytt och få sinnesro... utan alkohol

Enchanté, Jante...

Image by Y0si via Flickr

I Bloggvärldsbloggen denna vecka är det Jantelagstema.

Det första som jag går loss på är att det i många fall skall talas om vad jag har för brister. Det snacket vill jag ändra i god motarbetaranda kring Jantelagen.
Ingen av oss har brister som skall rättas till. För det första kan du inte arbeta med något du saknar. Är du med? Hur jobbar du med något du inte har? (Brister - låter väl som nåt som fattas?)

Det handlar oftast om att jag överutnyttjar mina styrkor. Jag blir för mycket jag. Och det uppfattar min omgivning som brister - eller svagheter. Gott att veta att min personlighet endast består av styrkor och resurser som kan kalibreras.


Eftersom en del i min verksamhet handlar om personlig utveckling och att i grupp jobba med ökat självinsikt för att på så sätt stärka självkänslan är det här något som jag brinner för.

Här är Jantelagen:

1. Du skall inte tro att du är något.


2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.


3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.


4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.


5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.


6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.


7. Du skall inte tro att du duger till något.


8. Du skall inte skratta åt oss.


9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.


10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Det är bekant att vi i Sverige på många sätt slavar under många av dom här lagarna. "En ann är så god som en ann"...osv. Det skall vara rättvist. Alla skall behandlas lika. Det är rättvist. (Något som jag inte håller med om.)

Då t ex Anna Anka kommer sättande och klarar ut vad som gäller - uppenbarligen i nån sorts evig exil från Janteland då gnäller vi. Mest för att hon klarar ut hur vi bör leva och att hennes syn på könsroller och strävan efter jämställdhet kan få en träff med Feministiskt Initiativ att bli ett kokande hav av frustration och pissig vrede.

Så har vi det här. I Sverige. Det mesta är någon annans fel. Jag skall minsann inte - om ingen annan gör det. Jag har betalat min skatt - och då förväntar jag mig att... osv. Att sticka ut, att brinna för entreprenörskap är knappast något som Sverige uppmuntrar till. Vare sig genom lagar eller i det klimat som råder om man tar tempen på svenskens värderingar. Sitt i båten... försök inte. Det är ändå ingen idé. Det där har vi prövat så många gånger....

Trötta, mätta och dästa sätter vi oss med chipspåsen och väntar på Lase Kronér, Idol eller Let's Dance. Lite fredagshån och lättsam underhållning kan få grottekvarnens stenar att stanna av. Gärna glömma... ha det lite trevligt.

Så är landet där jag bor. Jag är en del av det och försöker sakta men säkert lösgöra mig från vanlighetsträskets slibbiga klafs. Vill inte sitta fast.

Någon säger åt mig att jag tramsar, sticker ut och är märkvärdig. Jag tar det som en positiv anmärkning. Varje steg på vägen mot en frigörelse från konventioner som sker utan att det sårar och skadar är av godo.

Jag bejakar alltså och uppmuntrar dom som lever sina liv som dom vill - när det inte skadar andra och när dom inte klarar ut att andra borde leva som dom (det var där fru Anka ballade ur t ex).

Nu kanske den minnesgode bloggläsaren vill dräpa mitt resonemang på grund av mina utfall kring den individbaserade föräldraförsäkringen - som ju givetvis är ett ingrepp och en styrning av hur vi bör leva våra liv. Men se - det är att rulla sig själv i trolldeg och smör... för det jag sagt är att dagens pisstillstånd när det gäller föräldraförsäkringen är att den är ojämlik. Det är det jag vill rätta till. Lika stor del till mor som till far.

Ingen bira för Birro

Han... han som jag försöker släppa, men som alltid kommer tillbaka - är tillbaka. På riktigt. Kärleken har vunnit, säger han. Andra har bönat och bett. I den gruppen ingår förmodligen inte den fotbollspelare som enligt Birro hade klamydia i skallen.

Men som han skriver....

"Jag har sänkt tonläget och höjt blicken. Jag kommer inte bedriva opinion eller rasa. Den tiden är förbi. Jag har lärt av mina misstag. Jag har lärt mig att (försöka) vara konsekvent, tålmodig, tolerant."

Vackert så... jag hoppas att han kan föra bloggen på ett sådant sätt. Att han måhända är omgiven av ett antal rådgivare och bollplank som kan filtrera. En sån grindvakt skulle jag själv vilja ha.

I detta första inlägg beskriver han hur vägen mot ett återfall kulminerade förra fredagen. Skriver kulminerade - för innan det skeende som Marcus beskriver - finns en process som är bedräglig, lömsk och svår att upptäcka för den som så småningom rent tankemässigt bestämt sig för att kröka loss.



Här är min historia av ett likartat skeende:

Det var i mitten av december. En månad hade passerat sedan vistelsen på behandlingshemmet. Jag var arg. Jag var orolig, irriterad och missnöjd igen.

Jag gick på mina möten och gjorde det som stod i böckerna. Men jag var irriterad och bitter. Jag hade tråkigt. Tyckte att min arbetsgivare var efter mig. Låg på mig. Skulle ha payback. Företaget hade betalat 70 000:- för att få tillbaka en frisk, omvandlad och frälst medarbetare som i ett rosa skimmer marängfluffigt skulle pysa omkring och arbeta 150 % av sin kapacitet.

I själva verket var min förmåga nedsatt. Kraftigt nedsatt. Jag hade fullt upp med att hålla mig på banan, men mötte inte någon förståelse. Och självömkade mig därefter

Försökte rymma på luncherna - göra dom längre, så jag kunde gå på AA och deras lunchmöten. Det funkade, men det stressade mig. Gjorde mig skuldmedveten. Led av dåligt samvete, speciellt nu då kjag skulle vara en ny, fin och duktig människa. Mina välgörare svek jag. Dom som hjälpt mig tillbaka - men dom var samtidigt en plåga.

En nynykter skall hanteras varligt. Milt föras in i produktionen.

Där är arbetsgivarna tyvärr dåligt pålästa. Ofta. Dom gjorde så gott dom kunde. Dom visste inte bättre. Men då var det kallt. Jag frös och bittrade. Kände mig jagad.

Och en fredagi december satt jag på ett café i Haga och drack kaffe och försökte hämta igen mig. Hade helg. Inga barn - bara leda. Tråk.

När jag stretade upp mot Landala kom bilder av whiskyglas, och badkar, ljudet av kluck och iskrossfras och det där unika ljudet av isbitar som åker skateboard på insidan av ett immigt glas.

Alkovattnet rann till och allt vett tömdes ut ur mitt huvud. När tankarna väl fått fäste försvann min oro. Rynkan i pannan försvann - jag var redan inne i ruset. Tappad.

Tankarna på det som alltid hände sen... hjärtklappningen, ångesten, abstinenser med händer som epilepisfjärilar, dom som gjorde att jag fick ha t-shirt för att skjortan inte gick att knäppa, dom tankarna fanns inte. Bara skimret...

Jag stod vid entrén till Systemet och såg över innehållet i plånboken - hur mycket hade jag?

Längst ner i myntfacket fann jag min lilla medalj från behandlingshemmet. Den jag fick kvällen innan jag skulle åka hem. Den där lilla bronspengen som saknar en liten bit - den del som är kvar av mig där - hos dom andra.

Minnena sköljer över mig samtidigt som rasslet från automatdörrarna i entrén tonar ut och det blir ett fruset ögonblick - det där ögonblicket som behövs för att få ställtid. Låta någon form av förnuft ta över känslorna.

Det är precis det som sker.

Hemma - flämtande och med alla pengar kvar och ingen whisky tänder jag ett ljus, sätter mig på parketten och stirrar. Gråter. Gråter så jag skakar. Av lättnad, ilska, vanmakt - name it.

Efteråt är jag stilla. Försöker välkomna tråket och ägnar kvällen åt att gå på möte, äta godis framför TV:n och pusta ut. Det var jävligt nära ögat... tänker jag. Satan så skör jag är.. att inte det syns. Jag borde ha en stämpel i pannan där det stod - "Hantera varsamt" "Tål ej stötar (och sprit)"

------------------------------------------------

Hela den här processen är det som INTE sker med de som är inne i spritbubblan. Kronikerna. De notoriska. Många av dom kör bil. Varje dag. En alkoholist som har 1,8 promille i sig på morgonen känner sig förmodligen ganska stabil. Lite slö. Trött - men inte bakfull. Full ännu. Kör bil stadigt och OK - men reagerar givetvis åt helvete dåligt.

Har du en granne, en förälder på samma dagis, en arbetskamrat som du tror slirar i spriten? Din oro är förmodligen befogad.

Lägg in 08-4017707 eller 031-739 29 29 i mobilen. Använd det - för andras skull
Det går till Polisens rattfylleritips. 50 000 fyllekörningar varje dag. Kan du stoppa en kan du rädda liv. Inte bara ett trafikoffers liv - utan kanske också en alkoholists. Idag skriver SvD om ett lagförslag i rätt riktning

Ank - klagad, dömd och straffad

Hart när ingen kan ha undgått bloggstromen kring Anna Ankas Newsmillartikel idag. Under förutsättning att den är seriös - så gör jag en reflektion - mest utifrån Mymlans inlägg på Bloggvärldsbloggen

Det blir lite knepigt att vika ner sig och vara ödmjuk i det här fallet.

Visst, det är i de flesta fall INTE ok att klara ut hur andra bör leva sina liv - eller döma andra. Vill du vara en sorts levande Barbie och leva det livet - OK. Vill du harva omkring i burka i Kabul eller sälja sex på gatorna i Bangkok - fine.

Vi gör alla våra val i livet. En del medvetna. En del omedvetna. En del val kan te sig som ett val mellan pest o kolera (gå i burka eller stenas till döds sälja sin kropp eller låta barnen gå utan mat) - det är likafullt val vi har att göra. Det ankommer kanske inte på oss att döma...

Anna Anka däremot - hon dömer - och blir bemött som sig bör. Bemöt andra som du själv vill bli bemött. En livsregel som brukar funka rätt bra. Självmarkerande och så.

"Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet"

"Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen."

"Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst."

Några citat ur Annas artikel. I skenet av det är jag inte alls lika obenägen att klanka på Anna och hennes livsval - eftersom jag uppfattar det som att hon raljerar och förminskar andras sätt att leva. Det är inte OK.

Hade hon hållit sig till att beskriva hur hon tänker kring sitt eget liv utan att jämföra det med andras.

Det gör hon inte - och då får hon ta skit. Här och på annat håll

Sårbarhet

Dags att ta bladet från munnen...

Hur går det med drecken...?

Alkoholprofilen har fått ett nytt utseende. Blivit bättre. Fortfarande är det en jönsande med hur mycket och ofta du dricker. Ok, då. Jag lever mer efter devisen att - mängden spelar mindre roll - det är vad spriten gör med dig som räknas (konsekvenserna).

Jag gjorde den med fejkade svar - så som jag ärligt skulle svarat innan jag rasade igenom.

Fick följande - i mitt ansikte:

"Alla dina svar ger bilden av att du tar mycket stora risker med ditt drickande.

Dels hamnar du i det här testets allra högsta konsumtionsnivå – en nivå som alkoholläkare betraktar som direkt skadlig och som många människor får vård för. Den leder i många fall till beroende, depressioner, leverskador, ångest eller något annat elände.

Dina svar visar också att du har märkt av flera negativa sidor av alkoholen och du uppvisar en del beroendetecken. Om du är beroende eller inte kan vi inte svara på, men vi kan inte bortse ifrån att du betalar ett högt pris för att dricka alkohol. Är det värt det?

En enstaka vecka i livet med en massa alkohol behöver inte ge några bestående men. Förutsatt att man inte råkar ut för några olyckor medan man är full förstås. Men om du dricker så här varje vecka ser det mycket allvarligt ut för dig. Om du dessutom har alkoholproblem i familjen kan det försämra läget ännu mer.

Just du skulle ha mycket att vinna på att dra ner på drickandet. "



Grafen här visar att jag med min konsumtion bland män låg och toppade bland de 14% som hinkar mest. "Om du är beroende eller inte kan vi inte svara på" säger svaret. Det är måhända klokt, eftersom ingen annan än du själv egentligen kan diagnostisera dig. Det spelar således ingen roll om ett helt koppel alkoholläkare, terapeuter osv säger att du är beroende eller alkoholist om du inte tror på det själv. Du är ändå inte behandlingsbar.

Men - låt mig säga så här.... om du gör Alkoholprofilen och finner att du ligger uppe i topp och sedan bestämmer dig för att på egen hand göra något åt din konsumtion och dina beteenden... OK; gör det då.

Gör sedan om Alkoholprofilen lagom till Lucia för att se om det hänt något. Är du kvar på samma nivå är det läge att dra igen spritluckan och börja göra nåt annat - gå på AA, försöka leva nykter, kontakta sin arbetsgivare - framförallt - be om hjälp, för den här resan klarar du inte på egen hand. Det kan jag ialla fall lova..

Betraktelse av nuet

Jag satte mig ner....

Jag satte mig ner och tog fram kameran. Fångade en bild. Såg på mig själv och ägnade mig åt en stunds självrannsakan. Så där bara. Försökte få hjulen att sakta in. Stanna till...

Jag sneglade uppåt- framåt/bakåt och undrade var jag är. Är jag i himlen? Ja - kanske det - för just nu känner jag mig mycket privilegierad och välvilligt nöjd. Stark sinnesro.

Så läser jag min blogg. Tittar på äldre inlägg - vill ta bort. Dom skaver. Minner om dagar av frustration, irritation. Skall dom ligga kvar där? Vem skall läsa dom? Skall jag självcencurera mig? Ja - det är mina ord. Jag har skrivit. Kan göra vad jag vill.

Funderar på mina tänkta målsättningar som jag skrev om i posten Tillstånd. Bland annat skulle jag "Växla ner twitter och blogg till förmån för nu-upplevelser IRL" samt "Fördjupa och utveckla min relation med S".

På fullaste allvar har jag inte tagit itu med detta. I och med att Anfäkta kommit ut har jag lagt mycket kraft på att twittra och blogga. Nå ut. Fortare och fortare har rotationen kring axeln av mig själv eskalerat och centrifugerat mitt ego till att bli i det närmaste stryktorrt.

Så kan vi inte ha det. Att S - en av de människor jag älskar mest - blir utanför och görs till en stafagefigur i mitt liv skall inte ske. Det vill jag inte.

Mina blogginlägg - som nu en längre tid varit snudd på tvångsmässigt dagliga får komma när jag tycker mig ha något att säga. Något som jag anser gör skillnad - och det blir främst inom ämnena relationer, alkohol och kultur - med tonvikt på musik, film och böcker. Sånt som intresserar mig. Det jag brinner för.

Twitter är lite värre... jag har funnit det som ett klockrent sätt att nå ut. Pusha för min bok - men också skapa en sorts relation med människor som jag överhudvudtaget inte visste om.

200 följare. Det kanske räcker. Det kanske också räcker att La Coste-twittra som Annika Lantz - eller ängligt ko-ko-twittra som Marcus Birro. Som inte dialogiserar. Det kan vara svårt med 2 500 följare. Jag kan förstå det.

Tror dock inte att jag skulle gå iland med det. Jag är uppfostrad att svara på tilltal. Känner mig ytterst märkvärdig om någon ger mig ett återspel på en tweet - i form av en direkt fråga eller börjar utmana - och jag bara skulle skita i det. (Skulle du som läser nu drabbats av detta - så är det inte en medveten handling från min sida - jag vill verkligen svara eller föra dialog)

Twittret skall minska - jag börjar med att frigöra min mobil från en applikation - så har vi åtminstone en början.


Passa förresten på att läsa detta. Mycket bra om alkohol och offentlighet

Att hänga fast i en skadad gren

Image via Wikipedia

En medberoende har det svårt av flera skäl. Främst på grund av osynligheten. Det är ju den andre (maken/makan/sonen/systern osv) som dricker och har "problem"

Att förstå någon som lever på det här sättet har problem med att bara dra är svårt.

Råd som: -Släng ut fanskapet och byt dörrlås - ligger nära till hands.

Vad vi lätt glömmer är att medberoendet är lika svårt att förstå hur en människa fortsätter att kolka i sig sprit torts att konsekvenserna blir allt mer uppenbara - för omgivningen. Kanske även för den som dricker - men i alkoholistens värld är sånt som händer alltid andras fel.

Idag fick jag en kommentar på ett tidigare inlägg som ledde mig hit. Till en kvinnas kamp för att lämna sin alkoholiserade make.

Det pågår i realtid, det gör ont att läsa. Det skall göra ont att läsa.

Jag rekommenderar dig att surfa dit. Medtag stödförband, Ipren och plåster.

Smaka på den...

Idag var det lite småbrådis hemma vid frukosten. Yngsta dottern och jag skulle iväg på STS Språkresors infoträff.

kl 11.30-14.00 på Munkebäcksgymnasiet, Aulan. Fint... En liten nätt spårvagnsresa från Landala till Härlanda och något bortom. Så fint.

Vi var framme 5-10 minuter innan. Munkebäcksgymnasiet var stort. Och ödsligt. Efter en stund fann vi en kvinna och hennes drufsande son - en sån där som går 15 meter bakom och bara tycker att morsan är en pinsam kärring. Han så ännu mer besvärad ut då hon började prata med mig och vifta med infobladet som följt med STS-katalogen i våras.
- Jag förstår inte det här... sa hon. Vi har gått runt HELA skolan och det är låst överallt.

Längre ner längs skolfasaden stod en klunga mänskor som jag snabbt fackade in som "vilsna föräldrar med tonåring". Rätt. Vi var totalt 10 pers som stod och såg ängsliga ut och på varandra.
En mamma sa att det kanske var Munkbäcksgymnasiet på Skånegatan. Dom håller ju till där numera... det visste hon.

Gruppen upplöstes. Alla tog sina bilar utom jag och dottern som hånåkte Västtrafik och pekade på deras biljettautomater som bara civilingenjörer förstår sig på. Och skrattade gjorde vi också. Ha-ha-ha...hihiiihihi, lät det.

Framme vid Munkebäcksgymnasiet - som alltså inte ligger i Munkebäck - utan mellan Burgården och Katrinelundsgymnasiet (strax bredvid SF Bergakungen), fann vi samma ängliga hop. Det går något fortare att åka bil, parkera, men inte mycket... nitlott även här. Låst. Ingen aula

-Skandalarrangemang.... muttrade jag och gick iväg med dottern och köpte skor istället.

Under min promenad uppför backarna till Landala knotade jag och morrade över STS och försökte smida ut någon lömsk bloggpost/insändare där jag skulle bittra och raljera. Förolämpa och domdera. Hut, hyfs och hållning och jajjamän.. så jag skulle bre på.

Hemma... kom att tänka på Internet. Internet, du vet. Det där man läst om i tidningen. Det skall ju vara så käckt.

Jag sökte och fann. Och allt mitt omsorgsfullt uppbyggda vredeskonto tömdes på några sekunder. Härlanda Kulturhus.

Istället surade jag på mig själv - som inte kollat bättre.

Nu kan man föralldel tycka att STS i sina pappersutskick flaggar för att man skall kolla på nätet för ändringar på tider eller lokaler - eller att dom hade talat in ett meddelande på sin telefonsvarare som sa något annat än öppettider. Och kankse sattt något anslag på Munkebäcksgymnasiet om att lokalen var ändrad. Jo - det blir nog lite feedback i riktning Kyrkogatan 40 på måndag.

Goodkänt med stjärna

En av bloggarna som jag följt länge. Nu ytterligare kvalitétsäkrad av Fredric Askerup. Grattis Ulrika

Fredag

Fredagar i september kommer för alltid att förknippas med händelser och skeenden som påminner om brytningar.

Så kommer det vara.

Det är den höga luften

Det är sommarens tillbakaflykt

Det är den tilltänkta helgbilden som skall bäddas in i vin och ostar

Det stannar av - den lämnar fläkt och stiltje. Vaccum

Tristess - ske vad som helst. Låt livet och ruset vara i mig.

Låt flyendet gälla andra - inte mig.

Nu vet jag bättre. Nu kan jag tråket. Jag välkomnar det och sluter det intill mig och gör helg... som alla andra

Signed, sealed, delivered.... at Lohrs

Här sitter jag i min bokomslagssoffa och luktar på blommorna. Pustar ut efter en god kväll på Lohrs Pocket MedMera. Blommorna tackar jag speciellt för, Maria, Angelica, Anette, Helen, Magnus och Mikael.

Det började lite trevande... men plötsligt var ALLA där - och klockan hade inte ens blivit halv sju... oj, oj... hur skall det gå? En halv minut kändes lite finsk... men det gick över.

Men jag började prata om boken, hur den kommit till, och hur den spridits. Jag fick frågor om alkoholism, hur man kan nå de som dricker och lite annat.

Snart var soffminglet igång och där fanns gamla arbetskamrater som inte sett varandra på många år, bloggarvänner, Twittermoguler, terapeutkollegor, gamla vänner från Uddevalla, syster och så vidare.


- Så här stor var den, sa Helen, och vi skrattade...




Här sitter jag och signerar, och signerar... så mysigt, så



Abbes Pappa och Ulrika hade med sig ett paket "till en virtuell pennfajtare".
Hemma i våningen trasslade jag upp paketet och plockade upp da shit - anteckningsböckernas Iphone - Moleskine. Bara så du fattar hur mäktigt det är - kolla vad Peter Englund jiddrar med


Var tvungen att inviga med den stiliga pennan som medföljde

Tack alla som kom och gjorde kvällen till en händelse jag
stoppar in i bröstet och plockar fram om det blir kallt någon gång.

Nästa tillfälle blir på Social Media Club 25 september.

Fullständigt utpumpad...

Image by cindy47452 via Flickr

Det var en intesiv gårdagskväll - en mycket intensiv dag väntar.

Bloggar ikväll om gårdagens signering - du kan läsa Ulrikas postning så länge...
Även Abbes pappa har ett par rader om det.


Jag återkommer, som sagt, ikväll

Hälsningar en lycklig Nemo

Just an hour ago...

Twitter - och genomslag

Image via CrunchBase

På eminenta Bloggvärldsbloggen skriver Mymlan flera poster om Twitter, dess genomslag, hur det fungerar och hur begrepp kan feltolkas.

Detta födde en tanke hos mig hur Twitter kommit att vara min boks främsta marknadsföringskanal - så här långt.

Kännedom om bokens förekomst (vad pretto det lät nu då) har nästan uteslutande twittrats fram. Det har i sin tur lett till ett gäng goda nätrecensioner och bokköp.

Se här bara:

Nattens bibliotek bugar

Innan du fanns ger feedback

Knusselboskan tycker om

Britz skakas om

Abbes Pappa skriver så fint att jag blir alldeles gråtmild

Dessutom har både Mymlan och Ulrika Good skrivit/recencerat i tidigare sammanhang

På sajten Boktipset har Anfäkta fått uppmärksamhet - mest tack vare ett ursinnigt twittrande där jag försökt skyffla in människor att tycka till. Ja... just du som läser här - och inte har tyckt. Buss på.

Det går alldelse utmärkt att ge feedback eller bara tycka på bokens egen hemsida eller på någon av sajterna AdLibris, Bokus eller Bokia. Just på Bokia kan du casha in en värdecheck på 100:- om du recenserar. Smutt, va?

Bloggverktyget Knuff visar upp en god träffsäkerhet.

Dett blogginlägg har nu drabbats av svår länkanspänning...

Ikväll smäller det... signering. Jag skall träffa många människor samtidigt på kort tid. Ingen hit - men jävlar vad jag har bestämt mig för att ha trevligt! Du är självklart välkommen att titta in.

Måhända gör jag ingen Ranelid och kaskadfrontar ordsalvor och aforismer - men du kommer i alla fall veta något mer om alkohol efteråt.

Odla image

Författarskägget tar sig. Nu är det bara röd halsduk och slokhatt som skall till, så är jag redo för signering imorgon kväll. Är du i Gbg...eller ännu hellre bor i - så är du hjärtligt välkommen.

Dop - förra söndagen

Att få förmånen att dokumentera ett dop, bröllop eller nån annan sammankomst som betyder mycket för de närmaste är stort. Förra söndagen fick jag tillfälle att göra det.

Resultatet - 5 minuters bildspel sprunget ur c:a 200 bilder, nedbantat till ungefär 80





Applikationen( www.animoto.com ) har jag fått tips om genom Jonas Peterson. Han bor i Australien, Brisbane och är fotograf numera.. Förut jobbade han med reklam. Det märks på något sätt. Som här t ex - ett svenskt bröllop från i somras. För det är höst nu, eller?

Om en förlorad pappa

Mail - comin' up:

Hej, jag hittade hit från "innan du fanns" och fastnade direkt för dina kloka ord, en klokhet som du har. Ta åt dig klokheten bara, jag kan förstå om det har varit en lång väg dit och att du även fått betala ett högt pris.

Nu till det hemliga, det här är jättesvårt att skriva. Min pappa drack för mycket, så nu är det gjort. En massa känslor kommer upp nu, fan jag ville ju bara läsa din bok och kanske få en insikt. Det som är svårt är att pappa gick bort 2007, han är för alltid borta, bara minnena kvar. Jag vill egentligen bara ha goda minnen av honom men han blev en annan när han drack, inte elak, men inte min pappa.

Efter att ha läst din blogg så har jag förstått att denna sjukdom drabbar hela familjen, vi har också ett "sjukt"/snett alkoholbeteende. Jag själv dricker väldigt sparsamt, nått glas vin bara vid festliga tillfällen, iofs har väl mina graviditeter påverkat mitt alkoholbeteende, van att vara nykter, kan köra osv.

Min man dricker också väldigt sällan och jag har nog inte sett honom full en enda gång (vi träffades 1991) hur som helst så kommer en distinkt känsla över mig när min man dricker. Än så länge kan jag inte beskriva eller förklara vad jag känner, det blir som en oro i mig.

Kram från Maja



Hej Maja.

Den där oron du beskriver har väl att göra med att den drar igång känslor som förknippas med din pappas drickande.

När det gäller att bearbeta något som man inte kan påverka längre, som att ta det där konfronterande samtalet med pappa, eller skälla ut honom, tala om allt du känner/har kännt - det går det med.

När jag tog behandling var det just en kille i gruppen som beskrev det här - hur han avskydde sin pappa - han ville aldirg bli en suput som honom - men nu satt han där - hade supit bort arbete, familj... allt. Han hade en drivkraft kvar - den oredda relationen med sin döde far.



Han fick hjälp att ta tag i det. På eftervården beskrev han hur han hade gjort:

Han skrev brev till sin far. Ett långt. Sedan gick han till graven och läste upp det, brände det och kände sig därefter inne i en annan sorts relation till pappan. Det började hända saker... det lossnade något.

Han kunde inte riktigt förlåta honom - men han började inse att det inte var hans pappas fel att han själv hamnat i skiten.

Lycka till i din fortsatta process....

Nemo

Är du med?

Det här klippet är med knickedickerna i Galenskaparna. De är i sina bästa stunder helt geniala. Monty Pythonska. Hade de bantat "En himla många program" - en serie på 8 avsnitt, som till slut blev 9, att istället omfatta tre, så hade det blivit mycket bättre för alla inblandade parter och avsnitten hade då blivit längre, fast bättre och mer kompakta än om man istället gjort 4. Svårt att hänga med? Lugn - du är Einstein jämfört med gänget i klippet här... ett klipp som borde slutat på 2:58 - då twisten kommer.



Det är ju dessutom så, slår det mig när jag sitter och meckar med inlägget - att det givetvis är så här det gick till när Västtrafik hade sommarfest och ville raljera lite kring sina resenärer. Visst - på med klippet bara, garva... alla skrattar - dumma tröga kunder som inte fattar att vi vill vårt...deras bästa...eller hur va det nu?

Man skulle också kunna se det är ett kundpanelmöte idag... på riktigt. Och då är det inte så roligt längre.

Tipstack till Ulrika Good

Missbruk, beroende eller bara problem?

Ibland blir jag lite ledsen över hur alkoholism hanteras i media. Aftonbladet har ett exempel med en läkare.

I artiklen förekommer begrepp som missbruk, alkoholproblem och beroende.


Avfotat från serien "Hammarkullen" - i bild Peter Andersson som minicrossfyllo

Det här är förvillande... av flera skäl. Vi tolkar orden olika, lägger olika värdering i det hela.

Alkoholproblem "- Jo, det har jag - jag få änna inte spriten att räcka till". Termen är löjeväckande eftersom den inte en går att definiera. Vem sätter ribban för vad som är ett alkoholproblem?

Missbruk - du kan missbruka utan att vara beroende och du kan vara beroende utan att missbruka se gärna vidare på www.scaa.se under "Hur blir man beroende". Det är en term som slarvar bort korten alltså.

Beroende - där har vi det. Då fångar vi in vad det handlar om. Det finns givetvis de som får konsekvenser av att använda alkohol - för mycket under en viss tid - som inte blir/är beroende. Det kan handla om en ångesthantering i samband med skilsmässa, förlust av arbete - men det behöver inte landa i beroende. Överkonsumtion som gett konsekvenser - socialt, mentalt kanske juridiskt.


Hur är det då med läkare som opererar på fyllan, chaufförer som kör skolbarn med 2,0 promille?

De är ansvariga i juridisk mening, etisk, moralisk mening.

De är kanske inte lika självklart att dom är ansvariga för att dom inte kan, vill eller förmår inse sin belägenhet. Eller är dom ansvariga för inse sitt sjuka beteende och resonemang?

Det är egentligen ingen skillnad på dom och en människa som står naken framför spegeln och ser sina dallrande 160 kg - och i pur ångest slukar 6 kokosbollar.

Ingen skillnad - förutom att 6 kokosbollar inte gör någon större skada i trafiken.

De förmår inte bättre - därtill har beroendet så kapitalt förvridit sättet att tänka.

Den sjukaste alkoholisten - som egentligen behöver mest stöd o hjälp - är den som är svårast att tycka om...

Läs mer om frågor o svar om alkoholism i SvD:s utmärkta artikelserie

Speciellt den som handlar om att vara på andra sidan disken - de som jobbar på Systemet.

" - Vi ser mer än folk tror att vi ser. Många gånger vet vi om att människor är alkoholister innan de själva vet det. Det är ofta alkoholisten som nekar in i det längsta. Man ser ett mönster, om du alltid kommer efter jobbet och köper en flaska eller en tetra så känns det inte riktigt normalt."


Citat av intervjuade försäljaren Maria Nilsson