Betraktelse av nuet

Jag satte mig ner....

Jag satte mig ner och tog fram kameran. Fångade en bild. Såg på mig själv och ägnade mig åt en stunds självrannsakan. Så där bara. Försökte få hjulen att sakta in. Stanna till...

Jag sneglade uppåt- framåt/bakåt och undrade var jag är. Är jag i himlen? Ja - kanske det - för just nu känner jag mig mycket privilegierad och välvilligt nöjd. Stark sinnesro.

Så läser jag min blogg. Tittar på äldre inlägg - vill ta bort. Dom skaver. Minner om dagar av frustration, irritation. Skall dom ligga kvar där? Vem skall läsa dom? Skall jag självcencurera mig? Ja - det är mina ord. Jag har skrivit. Kan göra vad jag vill.

Funderar på mina tänkta målsättningar som jag skrev om i posten Tillstånd. Bland annat skulle jag "Växla ner twitter och blogg till förmån för nu-upplevelser IRL" samt "Fördjupa och utveckla min relation med S".

På fullaste allvar har jag inte tagit itu med detta. I och med att Anfäkta kommit ut har jag lagt mycket kraft på att twittra och blogga. Nå ut. Fortare och fortare har rotationen kring axeln av mig själv eskalerat och centrifugerat mitt ego till att bli i det närmaste stryktorrt.

Så kan vi inte ha det. Att S - en av de människor jag älskar mest - blir utanför och görs till en stafagefigur i mitt liv skall inte ske. Det vill jag inte.

Mina blogginlägg - som nu en längre tid varit snudd på tvångsmässigt dagliga får komma när jag tycker mig ha något att säga. Något som jag anser gör skillnad - och det blir främst inom ämnena relationer, alkohol och kultur - med tonvikt på musik, film och böcker. Sånt som intresserar mig. Det jag brinner för.

Twitter är lite värre... jag har funnit det som ett klockrent sätt att nå ut. Pusha för min bok - men också skapa en sorts relation med människor som jag överhudvudtaget inte visste om.

200 följare. Det kanske räcker. Det kanske också räcker att La Coste-twittra som Annika Lantz - eller ängligt ko-ko-twittra som Marcus Birro. Som inte dialogiserar. Det kan vara svårt med 2 500 följare. Jag kan förstå det.

Tror dock inte att jag skulle gå iland med det. Jag är uppfostrad att svara på tilltal. Känner mig ytterst märkvärdig om någon ger mig ett återspel på en tweet - i form av en direkt fråga eller börjar utmana - och jag bara skulle skita i det. (Skulle du som läser nu drabbats av detta - så är det inte en medveten handling från min sida - jag vill verkligen svara eller föra dialog)

Twittret skall minska - jag börjar med att frigöra min mobil från en applikation - så har vi åtminstone en början.


Passa förresten på att läsa detta. Mycket bra om alkohol och offentlighet