Ingen bira för Birro

Han... han som jag försöker släppa, men som alltid kommer tillbaka - är tillbaka. På riktigt. Kärleken har vunnit, säger han. Andra har bönat och bett. I den gruppen ingår förmodligen inte den fotbollspelare som enligt Birro hade klamydia i skallen.

Men som han skriver....

"Jag har sänkt tonläget och höjt blicken. Jag kommer inte bedriva opinion eller rasa. Den tiden är förbi. Jag har lärt av mina misstag. Jag har lärt mig att (försöka) vara konsekvent, tålmodig, tolerant."

Vackert så... jag hoppas att han kan föra bloggen på ett sådant sätt. Att han måhända är omgiven av ett antal rådgivare och bollplank som kan filtrera. En sån grindvakt skulle jag själv vilja ha.

I detta första inlägg beskriver han hur vägen mot ett återfall kulminerade förra fredagen. Skriver kulminerade - för innan det skeende som Marcus beskriver - finns en process som är bedräglig, lömsk och svår att upptäcka för den som så småningom rent tankemässigt bestämt sig för att kröka loss.



Här är min historia av ett likartat skeende:

Det var i mitten av december. En månad hade passerat sedan vistelsen på behandlingshemmet. Jag var arg. Jag var orolig, irriterad och missnöjd igen.

Jag gick på mina möten och gjorde det som stod i böckerna. Men jag var irriterad och bitter. Jag hade tråkigt. Tyckte att min arbetsgivare var efter mig. Låg på mig. Skulle ha payback. Företaget hade betalat 70 000:- för att få tillbaka en frisk, omvandlad och frälst medarbetare som i ett rosa skimmer marängfluffigt skulle pysa omkring och arbeta 150 % av sin kapacitet.

I själva verket var min förmåga nedsatt. Kraftigt nedsatt. Jag hade fullt upp med att hålla mig på banan, men mötte inte någon förståelse. Och självömkade mig därefter

Försökte rymma på luncherna - göra dom längre, så jag kunde gå på AA och deras lunchmöten. Det funkade, men det stressade mig. Gjorde mig skuldmedveten. Led av dåligt samvete, speciellt nu då kjag skulle vara en ny, fin och duktig människa. Mina välgörare svek jag. Dom som hjälpt mig tillbaka - men dom var samtidigt en plåga.

En nynykter skall hanteras varligt. Milt föras in i produktionen.

Där är arbetsgivarna tyvärr dåligt pålästa. Ofta. Dom gjorde så gott dom kunde. Dom visste inte bättre. Men då var det kallt. Jag frös och bittrade. Kände mig jagad.

Och en fredagi december satt jag på ett café i Haga och drack kaffe och försökte hämta igen mig. Hade helg. Inga barn - bara leda. Tråk.

När jag stretade upp mot Landala kom bilder av whiskyglas, och badkar, ljudet av kluck och iskrossfras och det där unika ljudet av isbitar som åker skateboard på insidan av ett immigt glas.

Alkovattnet rann till och allt vett tömdes ut ur mitt huvud. När tankarna väl fått fäste försvann min oro. Rynkan i pannan försvann - jag var redan inne i ruset. Tappad.

Tankarna på det som alltid hände sen... hjärtklappningen, ångesten, abstinenser med händer som epilepisfjärilar, dom som gjorde att jag fick ha t-shirt för att skjortan inte gick att knäppa, dom tankarna fanns inte. Bara skimret...

Jag stod vid entrén till Systemet och såg över innehållet i plånboken - hur mycket hade jag?

Längst ner i myntfacket fann jag min lilla medalj från behandlingshemmet. Den jag fick kvällen innan jag skulle åka hem. Den där lilla bronspengen som saknar en liten bit - den del som är kvar av mig där - hos dom andra.

Minnena sköljer över mig samtidigt som rasslet från automatdörrarna i entrén tonar ut och det blir ett fruset ögonblick - det där ögonblicket som behövs för att få ställtid. Låta någon form av förnuft ta över känslorna.

Det är precis det som sker.

Hemma - flämtande och med alla pengar kvar och ingen whisky tänder jag ett ljus, sätter mig på parketten och stirrar. Gråter. Gråter så jag skakar. Av lättnad, ilska, vanmakt - name it.

Efteråt är jag stilla. Försöker välkomna tråket och ägnar kvällen åt att gå på möte, äta godis framför TV:n och pusta ut. Det var jävligt nära ögat... tänker jag. Satan så skör jag är.. att inte det syns. Jag borde ha en stämpel i pannan där det stod - "Hantera varsamt" "Tål ej stötar (och sprit)"

------------------------------------------------

Hela den här processen är det som INTE sker med de som är inne i spritbubblan. Kronikerna. De notoriska. Många av dom kör bil. Varje dag. En alkoholist som har 1,8 promille i sig på morgonen känner sig förmodligen ganska stabil. Lite slö. Trött - men inte bakfull. Full ännu. Kör bil stadigt och OK - men reagerar givetvis åt helvete dåligt.

Har du en granne, en förälder på samma dagis, en arbetskamrat som du tror slirar i spriten? Din oro är förmodligen befogad.

Lägg in 08-4017707 eller 031-739 29 29 i mobilen. Använd det - för andras skull
Det går till Polisens rattfylleritips. 50 000 fyllekörningar varje dag. Kan du stoppa en kan du rädda liv. Inte bara ett trafikoffers liv - utan kanske också en alkoholists. Idag skriver SvD om ett lagförslag i rätt riktning